.

Det börjar närma sig lunchdags. Egentligen skulle jag vilja ta ett snabbpass nere i jobbgymet, men skrivbordet kräver min uppmärksamhet. Skivreleaser, recensioner, intervjuer... Allt sådant som jag i normala fall älskar att  ta itu med. Men just nu är jag mest irriterad över att det inte blir någon dust med vare sig med crosstrainern eller bänkpressen. Så puckat eftersom jag vet att kvällens träning formligen kommer ta musten ur mig. Om allt går som jag tror, blir jag så slut att krypa blir enda alternativet komma hem. Äh, bort med alla dumma tankar! Får tänka att det dessutom är nice att äta tillsammans med de andra istället för att harva själv. 

Nepp, nu lockar tonfisk med lowcarb pasta, wokgrönsaker och salladsblandning. Släng på ett par koppar kaffe så blir det perfekt (var det någon som skrek kaffetant?)(kanske dags att köra ett par veckor detox för att bli av med allt slagg sedan sommaren?)

Gårdagens bästa var lugnt spinningen på morgonen! Eftersom jag jobbade apsent kvällen innan (intervjun med Kirk, remember?) fick jag kompa ett par timmar på morgonen. Grundtanken var att sova lite extra. Men när jag vaknade i vanlig tid såg jag inget annat råd att gå upp. Hittade spinningdojjorna och övriga plagg som passar på ett gym. Tror att Tessan blev en aning förvånad när jag smög in i cykelsalen. Och när jag såg bästa Jane på en av cyklarna blev lyckan total: Glädjetjut och stor kram! Det om något gav tryck i tramptagen. Bra pass från Tessans sida och peppande från Janes.

Glada i hågen efteråt tog vi sällskap en bit på vägen till våra respektive jobb. I Uppsala strålade solen men min cykelsadel var i vanlig ordning genomblöt. Börjar nästan tro att någon vattnar med vattenkanna innan jag kommer...

Min pilatesboll får fortfarande mycket uppmärksamhet och flera har provsuttit den. Några hmmm och ahhaaaa och inte så illa spred sig över redaktionen. Kanske någon går ner på stan och köper en likadan?

Det är inte lika plågsamt att träna kväll nu som för en månad sedan. Jag är en morgonmänniska och presterar bäst under de tidiga timmarna. Länge har jag ansett att gym efter klockan sex nästan borde anses som ett straff. Men jag är inte bara envis utan även principfast. Har jag bestämt mig för att träna si och så många dagar i veckan- då ska jag banne mig göra det! Trött eller inte; det blir det passet jag har bestämt mig för innan. Och nu börjar det äntligen lossna. Jag är fortfarande trött och seg men allt flyter på mycket lättare. Tror även det har att göra med att jag valt ett gym som inte är nedlusat med folk. Det är inte det närmaste men jag känner till lokalen, maskinerna och vet exakt vad smithstången väger. Jag nickar hemtamt till de som gymmar och personalen känner igen mig.

Jag gick således dit även i går kväll. Tog sju kilometer i tävlingstempo och blev riktigt trött. Just nu funderar jag hur det kommer att gå på söndag. Då är det tänkt att jag ska kunna hålla ut ytterliga tre kilometer. Fast å andra sidan brukar tävlingsadrenalin, publik och hela miljön runtomkring göra sitt. Jag siktar på en tid runt 45 minuter. Ja, det vill säga om benen fortsätter vara lika snälla och tillmötesgående som de hittills varit.
Gjorde några set ben och axlar efteråt , till min glädje börjar det röra sig på axelfronten. Kunde öka på ett kilo på axelflies (för utsida axel) och likadant i kabelmaskinen. (drag bakåt för baksida axel) Nu minsann, kanske slitet och tuggandet på läppen har varit till nytta! Eftersom träningsvärk i benen har en tendens att vara väldigt efterhängset, nöjde jag mig med tre övningar. Jag anar även att det blir utfall och liknande på PT- cirkeln ikväll. Jag efterlyser fortfarande någon skön person att sällskapa med. Zenit klockan 19.00, be there!

Jag har gått många nyfikna blickar idag. Inte för att jag ser så hemskt mycket annorlunda än i fredags. Nepp, anledningen till uppståndelsen är min pilatseboll. På Tereses inrådan har jag en sådan istället för vanlig skrivbordsstol. Det är lite spejsigt att sitta på ett stort blått blåbär. Rullar lite på stället. Småstudsar när infallen kommer och tycker på det stora hela att det är alldeles utmärkt. Gör det att hållningen förbättras och att man smygtränar är jag mer än nöjd.

Ikväll har jag intervjun med Kirk Franklin. Undrar lite smått om ingen har hört talas om honom! Vart jag än kommer ser folk frågande ut. Jag förklarar att han minsann har vunnit 18 grammisar, varit med i Oprah Winfrey-show och David Letteraman. Han är gigantisk over there med massor av hits. Men här är det knappt en kotte som har den blekaste (inte ens om de funderar riktigt ordentligt) Därför är jag väldigt glad över att få upplysa er! Och bara för att ni är ni, kommer jag avslöja precis allt imorgon! (eller varför inte direkt efter intervjun)

Kaffekaffekaffekaffe- nu på en gång. Gör ni mig sällskap med en kopp?

Btw, bilder från festen kommer så småingom. Vad sägs om en omröstning i hur lik Jonas egentligen är Arn?

Lots of love

Solen värmde som den bara kan göra en lördag i augusti. Strålarna lekte skuggteater på väggarna, rände mellan soffan, skrivbordet och bunten med gamla ELLE- tidningar på golvet. Utanför uttryckte fåglarna sitt stora nöje med (förmodligen) sommarens sista härliga helg. Jag vaknade mitt i en dröm om brinnande bussar och exploderande bensinfat. Jag satt fast och minns att det var tur att jag skulle dö där. Med sådana brännskador har man ändå ingen chans att överleva.

Ihopkurad i säkerheten, låg kvar några ögonblick bland mina skrynkliga lakan. Öppnade och stängde ena handen, nästan förvånad att den inte var sotsvart. Sökte med blicken ut i rummet över klädförslagen på skrivbordsstolen. Insåg att jag ännu inte hade bestämt mig vad jag skulle välja till kvällens trettio-års fest. Steg upp och vägde det ena plagget efter det andra i handen. Kunde omöjligt avgöra vilken överdel det skulle bli. Äh, la ner några i väskan för att välja senare. (skjuta upp saker till senare... alltid ett bra alternativ!)

Lastad med sovsäck och bag fylld med allsköns viktigheter gav jag mig iväg till Kungsholmen. Det är så bra med vänner som har bil! Speciellt när man ska hela långa vägen till St Anna skärgård (typ söderköping) (japp, samma söderköping som har glassrestaurangen Smultronstället) Vi vände om en gång när A-K glömde presenten i hallen...Resten av färden gick relativt smärtfritt. Jag satt i baksätet och när jag kollade på Jonas märkte jag en sak; rackans vad lik Arn han är! A-K utbrast detsamma och vi myste åt att få åka i samma bil som självaste Arn. (ledsen brudar, Jonas är lyckligt gift med en fantastisk tjej)Vi stannade på Donken i Norrköping för att förbereda magarna inför kvällens frosseri. Måste ju tänja ut magsäcken. (Ska man tänja magen bör man göra det någon dag innan. (alltså, detta är ironi...) Klockan var typ två och maten skulle komma på bordet runt åtta.) Jag och A-K fnissade att vi borde kalla Jonas för Jocke (Killen som spelar Arn heter Joakim) och se om några fler såg likheten med rollfiguren.
Det stod tre före i kön. "Hinner jag byta om" frågade jag. "Skynda dig" blev svaret. Jag sprintade iväg och drog på kjol, linne och klackar. Bättrade på mejken och trippade tillbaka till kön. Den hade rört sig två centimeter under de tio minuter jag var borta. Efter A-K´s ombyte hade vi kommit tre centimeter längre. Inte för att jag på något sätt vill framhålla personalen på snabbmatsställen i Stockholm. Men här (eller där, vart man nu befinner sig) går det rejält mycket fortare. Det tog tjejen i kassan lite mer än 35 minuter att betjäna fyra kunder. Det hade gått snabbare för oss äta på en vanlig restaurang.

Efter en felkörning, ett par telefonsamtal och något varv kring ängar och åkrar kom vi så fram. Orsaken till vårt firande mötte oss, strålande glad i en underbar kreation. Klänningen var turkos och så självklar på Bea att man bara kunde nicka saligt. Det började trevande med hej och god dag och presentationer med alla nya nunor. Efter en liten stund lossnade det. Främlingar är vänner du ännu inte känner. (djupt, inte sant?) Riktigt spännande blev det när sällskapsspelen åkte fram! (ja, det är fortfarande populärt i frikyrkokretsar) Bland bakverk, bullar och biscottis rullades tärningar, bläddrades kort och pusslades med dominobrickor. Fler och fler trillade in och en ledig plats att sitta på blev hårdvaluta. Ju senare kvällen blev, desto trevligare blev det. Skratten måste ha ekat långt ut på bygden.

Sent omsider stöp jag i säng. Somnade innan jag krupit in i sovsäcken och dåsade tungt tills nästa morgon. Det kanske inte ska bli så illa att bränna av en fest när jag själv blir trettio (ena benet i graven) om några år.

Strax före halv tolv slängde jag upp väskan på ryggen. Mailade redaktionssekreteraren och tog mig fem trappor ner till fots. Rakt igenom markplan och in i E-uppgången. Nu skulle jag in i jobbgymmet, på vilket sätt de än må ske. Till min förvåning, samt besvikelse funkade brickan som jag öppnar de öviga portarna med. Hade räknat med lite mer fajt i stil med våldsamma bankningar och kofot och minst en sprucken nagel. Gymmet i sig var ganska litet men oerhört fräscht! Två crosstrainers, ett par cyklar, massor av pilatesbollar och mattor. Hantlar, stänger, latsdrag, smith... Det enda jag saknade var kabelmaskin. Äh, spelar roll. Det finns på andra gym och jag använder inte den överdrivet ofta ändå.
Började med tio minuters uppvärming på crosstrainern och övergick med glatt sinne till pilatsebollen och hantlar. Bröstpress, armhävningar och bänkpress. Crunches, planka, sidoplanka och tre övningar biceps. Jag jobbade på i högt tempo för att ha en hög och jämn puls och för att hinna i tid. Kom på efter tjugo minuter att vi vanliga dödliga (som inte har specialkort) bara är tillåtna där mellan 11.15- 12.45 tisdag till fredag. Hey superset och triset! Det brände i tränade muskler och jag är väldigt nöjd över träningspasset. Det blev lite kortare än jag velat; helst vill jag hålla igång åtminstone lite över en timma. (men 45- 50 minuter duger det med) Duschade i rekordfart och hann ut med hela två minuter till godo. Sweet!

Så, nu är det fredag igen. Ta det lugnt ikväll, my darlins´. Det finns även en lördag att vara vild på. Själv ska jag se Arn i goda vänners sällskap. Har inte sett ettan, men väl läst böckerna. (då bör man väl vara ganska väl förberedd?) Imorgon är det trettio-årsfest. Vad ska jag ha på mig? Det blir absolut klänning eller kjol men vet inte hur uppklädd jag bör vara. Tips mottages tacksamt! (speciellt om det ingår ett lån ur din garderob) (framför allt om du drar 34- 36) (eller skostorlek 37)

Jag ägnade mig åt en favoritsysselsättning på tåget imorse; tjuvlyssning. Ja, jag vet att det är en simpel form av underhållning. Inte riktigt tillåtet heller för den delen. Men jag är inte mycket för att hålla mig innanför ramarna... Emellanåt, inte alltid, men ibland hör man något riktigt intressant. Två kostymsnubbar någonstans mellan 28- 31 diskuterade vad som egentligen är häftigt. Att sticka ut som stockholmare vart man än befinner sig är så töntigt att de inte visste vart de ska ta vägen. Speciellt i Båstad. Allra speciellt i Båstad när det inte är tennisvecka. Ena killen avslöjade (med låg röst, som om bara omnämnandet var pinsamt) att han hade gift sig i Skåne. Bröllopsnatten tillbringades på Skansen hotell mitt i centrum. När de trillade in i receptionen runt halv fem på morgonen stod en 08 och jiddrade med personalen. "Du skulle ha sett honom; hawaii- skjorta, astighta jeans och- håll i dig nu- skärmmössa" Killarna slängde upp ett rått ekande skratt. Den ene av dem daskade till sätet med ett tjoff.

"08´an snackade hur högt som helst, ville tömma fyra minibarer och ta upp på rummet. Men hallå... Har han inte råd att vara här veckan då Båstad verkligen räknas eller var han bara så ute att han verkligen var ute."

Nu vet jag inte om hawaii- skjorta någonsin har varit inne inom Sveriges gränser. Inte heller om skärmmössa anses hajpat i någon landsända. Vad jag nu vet är att det inte alls är coolt att befinna sig i Båstad, om ens Skåne de 51 veckor om året då bratsen inte häller champagne på gatorna eller festar sönder trumhinnorna på de tillfälligt uppsatta klubbarna. Det där med champagnen dissades också. "Sen när är det skoj att få något hällt över sig. Inte ens när flaskan kostar 800 spänn är det mysigt. Det lockar bara till sig getingar".

Jag tror inte ens att de tänkte på att de själva är ifrån Stockholm. Tanken att två 08´or rackar ner på en annan 08 utav den enkla andledningen att han hade hawaii- skjorta halv fem på morgonen i en hotellreception.
Och det märkligaste är att de aldrig kom fram till vad som verkligen är häftigt. Jag får leta upp dem på måndag och fråga.

Innan betraktade jag bläcksvarta tak på Söder. Nu förirrar sig blicken bland trädkronor och granar. Stadsljud eller moder natur, frågan är vilket som är bäst för inspirationen. Nåja, solen ger nog glädje åt hela tillvaron! Dessutom har jag fått mitt rosa headset och det är skäl nog att le stort! Ytligt, jovars… Men det gör att telefonsamtalen känns lite mer spännande.

På tal om ytlig: Fick ett mail för ett tag sedan. Skribentenhade fått intrycket av att jag var en jordnära och trevlig tjej. Men när man läste mellan raderna, stod faktumet klart att jag var en ytlig och stressad person. Patetisk var även ett ord som nämndes. Han ifrågasatte även mitt intresse för litteratur. Tyckte att det knappast passade ihop med någon som tillbringade stor del av fritiden på gymmet. Han hoppades att jag visste själv, annars var det rent av tragiskt.
Vad skulle ni ha svarat på ett sådant mail?

Klockan är halv nio och det är en fantastisk onsdagsmorgon. Tåget kom nästan i tid imorse och jag hann med anslutande tåget till Uppsala. Frukosten ombord var riktigt god och teet hade perfekt temperatur. Cykeln var inte stulen vid stationen och trots att regnet hängde i luften, kom inte en enda liten droppe. Jag for iväg och fick upp en riktigt bra fart. Hann över alla övergångsställen utan att bli påkörd. Vid ett av dem dök en motorcykelpolis upp. I ögonvrån såg jag att han blängde på mig.  Eftersom övergången var obevakat var jag helt laglig och kunde varken fällas för ”cyklar som en cykeltjuv” eller ”far som en vettvilling mot rött”.

Det gäller att se det positiva i tillvaron.
Fokusera på det som faktiskt är bra.

Vara tacksam över att snabbdistansen ( fem kilometer, löpband) igår kväll gick förvånansvärt snabbt. Koppla bort att knäet gör fruktansvärt ont. Tänka att det nog kommer att fixa sig tills på lördag och att jag kommer att göra en bra tid. *peppar, peppa* Får fråga syster om något bättre än Voltaren och Alvedon. (rackans, hon som jobbar på Karolinska måste ju ha ”kontakter”… Man kan alltid fråga)
Hoppas ni haft en bra morgon!

Är det någon som inte är trött på att det regnar? Jag är det. Oerhört mycket. Dessutom belv jag blöt in på bara skinnet på väg till jobbet. Jag fick skjuts in till Uppsala (mycket tacksamt!) och blev avsläppt vid Akademiska sjukhuset. Fick en knapphändig vägbeskrivning och orden att ”det är jätteenkelt, bara rakt fram”. Yeah right… vid det här laget känner ni till hur det brukar gå till när jag ska hitta vägen. Lägg till tidspress (skyfallet gjorde att vi kom fram lite senare än beräknat ) och öppen himmel. Gick tio minuter och insåg att jag nog var helt fel ute. Egentligen gillar jag inte att fråga om vägen, men kände inte för att göra en Mose idag. (snubben från gamla testamentet, du vet. Han traskade 40 år i öknen och om han bara frågat vilket håll ”landet som flyter av mjölk och honung” låg åt, skulle de varit framme på nolltid. (Förvisso hade han sällskap av några tusen.) Men vad spelar det för roll om man vandrar på måfå?) Således pratade jag småländska* och fick ett huvudskak till svar. Hade visst plaskat iväg åt (inte förvånande) totalt fel håll. Vände mitt i en vattenpöl och gick vidare. Hux flux hamnade jag vid centralstationen, hittade min cykel och trampade iväg. I ösregn blir man visst ännu blötare av att cykla. I ett fåfängt försök att rädda frisyren och sminket höll jag upp paraplyet som en fin åskledare. Nackdelen var att sikten blev aningens skymd… Tur att det inte var speciellt många på tur idag! (även tur att det inte åskade!) Jag dök upp på redaktionen- en kvart sen- totalt genomblöt, soaked wet och allt sådant. Man kunde lätt följa mina spår till skrivbordet…

För att inte dra på mig någon förkylning eller blåskatarr såg jag inget annat val än att byta om. Var dock inte så smart att jag tog med mig ett par extra jeans och tröja.  Njet. Ombytet bestod i ett par snajdiga träningsbrallor och linne. Haha.. precis som om de inte tycker jag är konstig redan med mitt prat om Sats och träning och löpning och styrketräning (samt ett och annat om spinning) Nu glider jag dessutom runt i träningskläderna. På jobbet. Funderar att göra några chins, dips eller benböj vid skrivbordet. Ja, bara därför att rättfärdiga klädseln. (ska kanske införa detta som standard. Få kollegorna att också ta på sig träningskläderna och smygträna. Det kan bli något!)

Rackans, jag har en intervju i eftermiddag. Jag kan inte dyka upp i den här outfiten, men kan heller inte ha på mig mina dyvåta paltor. Ska kanske stämma om träffen till gymmet istället, Satsa på samtal vid löpbandet, fortsätta till de fria vikterna för att avsluta vid stretchen? (detta kan bli en helt ny form av intervjuteknik)

Fortsättningen följer!

*Bör kanske förklara detta med småländskan! Som ni ser i min presentationsruta kommer jag från mörkaste småland. Men det inbär inte att jag till vardags bräker på värsta bonnamål. Mina föräldrar härstammar någon helt annanstans ifrån (hur man hamnar i urskogen får bli ett helt annat inlägg) och har inte en uns av småländskt i sig. (jag känner mig snarare mer som öländsk än småländsk) (det får också bli ett helt annat inlägg) Jag är alltså en blandning av allt möjligt. Har dessutom lätt för att apa efter andra dialekter. Just nu har jag en nollåtta touch på språket med några få uttryck från Oskarshamn kryddat med den dialekt jag tycker låter festligast för stunden. (skånska, värmländska och dalmål ligger i topp just nu) Eftersom jag hemsk gärna vill ha ett bra lokalsinne, gillar jag inte att fråga om vägen. OM jag måste göra det tycker jag det är smått pinsamt. På något sätt har jag för mig att folk är mer tillmötesgående om utbölingar inte hittar rätt. Därför lockar jag fram min småländska, bara så där. Folk brukar le och ge en fantastiskt nogrann beskrivning. I vissa fall ritar de en karta med överdrivna pilar och vägar.  De tror att de har hjälpt turisten från landet. Jag kommer rätt. Allt slutar bra. 

Det är en trött fröken som sitter vid desken idag. Jag kom hem runt elva igår kväll. Inte så vansinnigt sent men är man dum nog och inte lägger sig på en gång, får man stå sitt kast. Det var bio-dejt med sköna brudarna igår kväll! Jag kom tyvärr för sent till stan för att hinna med dem på en tur runt Hagaparken. Istället tog jag mig själv in till Sats Odenplan. Målet var att ta en trettiofem minuters tur på löpbandet. Men kroppen ville annorlunda. Benen gjorde ont, andningen hängde inte alls med och tröttheten kom snabbare än väntat. När det tillslut började flimra för ögonen tryckte jag på stoppknappen. Det här är inte alls bra. Antar, precis som Sofy sa, att min livssituation måstes märkas någonstans. Nytt jobb, pendelresor, dålig sömn och att ha varit på helspänn den senaste tiden. Det sätter sina spår. Attans att sätter sig just på träningen…

Jag blev upphämtad av tjejerna och vi åkte vidare mot söder. De var utsvultna och hade siktet inställt på ett sushiställe precis bredvid bion. Men killen bakom disken påstod att vi hade kunnat vara lite mer i tid. Jo, tjena. Precis som om vi väntade in i det sista bara för sakens skull… Caféet tvärs över gatan hade bara två mackor kvar- vi- Tessan, Jane, Mela och jag var fyra stycken. Då kom Mela att tänka på ett Kebabhak en liten bit bort. Jag har passerat stället ungefär 100 gånger men aldrig funderat på att testa utbudet. Falafel var en höjdare i Egypten, undrar om den är lika bra i Sverige? En efter en beställde falafel i bröd med cola light. Varför byta en god trend och skilja sig ur mängden? Emelie hade käkat hemma och nöjde sig med att betrakta våra rekordförsök i att äta så fort som möjligt. Men behövde inte stressa så mycket! Vi hann in i biosalongen just som sista reklamslogan dog ut. My blueberry nights visdes inför en nästan tom salong. Hetingen Jude Law var lika bra som vanligt! (vem fnissar inte fånigt när han smäller av ett av sina supercharmiga leenden?) Måste erkänna att sångfågeln Norah Jones är betydligt bättre på scen än på vita duken. Förmodligen inte någon jag kommer att se igen men det var fin och klart sevärd. och det bästa var att få träffa superpinglorna igen. Om allt vill sig väl ses vi en sväng på Stureplan nu på fredag. Stan firar bekant 080808 och hela stadsdelen förvandlas till ett giganstiskt dansgolv. Don´t miss, liksom!

Om Falafeln var god? Mycket. Men det säger inte att den är snäppet bättre i Kairo. Kort och gott; endast Egypten egytisk falafel har.

Tåget kom in nästan i god tid till Stockholm igår kväll. Det passade mig alldeles utmärkt, Träningslusten slog nya rekord och och valde mellan Zenit och Regeringsgatan. Funderade över saker som antal hårt tränande medlemmar kontra antal maskiner och crostrainers. Valet blev ganska enkelt, Regeringsgatan brukar alltid ha gott om utrymme. 25 minuters intervaller på crosstrainern pushade pulsen i topp. Tanken var från början att köra på löpbandet. Men en nykter tanke smög sig in. Kanske vore det bra om jag sparar benen och testar alternativ träning istället. Så här nära midnattsloppet vill jag inte riskera att smalbenet ska göra outhärdligt ont eller att löparknäet ska bli ännu sämre. (Jag vet att man blir bra på det man tränar, hoppas att crosstrainern har i alla fall en verkan till att jag får en bra tid nästa vecka.) Pustade ut några minuter och gav mig i kast med rygg- och tricepsträning. Jag blir starkare och starkare, snacka om en motivationshöjare! Nu är det svår att tro att jag bara för ett år sedan körde med nästan åttio procent lägre vikter än nu!

När jag var mitt inne i ett set i hantelrodd, såg jag tjejen som var på Stureplan i söndags. (hon som har gjort way to many plastikoperationer)  Hon stod framför mig och gjorde några axelövningar. Utförde allt ryckigt med en- kiloshantlar. Kan man harkla till i en sådan situation, är det ok att komma med ett par råd? Jag hade uppmuntrat till att vara vara mjuk och följsam, lägga på ett nåt kilo och vara noggrann i tekniken. Men jag tvekade, vad har jag för befogenhet att rätta någon annan på gymmet? Jag är så långt ifrån ett proffs som man kan bli. Tänk om hon skulle bli sur och be mig sköta mina egna angelägenheter? Ah, så svårt! Om jag ser henne nästa gång ska jag leta upp en PT eller någon annan av gymmets anställda (alternativt muskelknutte) som får vägleda. Hon kommer att skada sig om hon fortsätter så där! (kanske lika bra att hon fjösade med vikterna)

Var för en gång skull noga med stretchen och drog ut varenda muskel jag involverat. Just som jag står i en konstig position i en ryggstretch hör jag bredvid mig: ”Visst är det dumt att man är här istället för att man äter en glass?” Jag stannade och plirade åt sidan för att se vem killen pratade med. Det visade sig efter ett par virriga sekunder att frågan var riktad åt mitt håll. ”Jaså?” svarade jag. ”Eller dumt kanske det inte är, men lite slappare” ”Haha, men detta är nog lite nyttigare”. Vi fortsatte prata och stretcha och tog sällskap nerför trapporna. Just som jag svängde mot omklädningsrummet, frågade han om han fick bjuda på kaffe någon dag. Jovars, varför inte? Kaffe är alltid gott och han var väldigt trevlig. Måste erkänna att jag blev lite smickrad. Jag är absolut inte till min fördel efter ett tungt träningspass… Haha. (Förmodligen hör han inte av sig, men man vet aldrig.)

Det bådar inte gott. Klockan har inte ens slagit förmiddagsfika och jag har redan dragit i mig fem koppar kaffe. Japp, vi har kaffemaskin här på jobbet och jag är alldeles hög på nyhetens behag. Men det måste ta slut snart. Om inte annat för att skona min mage- eller att hindra en kommande koffeinförgiftning. Bara en kopp till, sedan får det vara nog. Åtminstone till lunch. 

Tackar som frågar, det gick utmärkt att ta mig till jobbet idag. Åkte pinsamt tidigt, till och med för att vara jag och för att åka hela långa vägen till Uppsala. Skulle ha med mig cykeln och den får bara åka med på pendeltågen innan klockan 06.00. Den stora utmaningen blev däremot att få med den på Upptåget. Jag hoppades att konduktören på något sätt skulle missa att det stod en cykel vid dörrarna. Eller i alla fall inte påpeka att det inte var tillåtet att ha med den ombord. Vissa paragrafryttare skulle frusta att den inte ens fick synas på samma perrong som tåget innan det magiska klockslaget 09.00. Jag höll halvt om halvt andan. En glad tjej kvittrade förbi och just när jag betalade slängde hon en blick mot min cykel. Satte nästan i halsen. ”Är det där din?” frågade hon. Jag hummade. ”Du vet väl att du inte får ha den här?” Jag hummade igen. ”Äh, det gör inget. Inte idag när det regnar och du stort sett sitter ensam i vagnen.” Hon log och gav mig en tafatt klapp på axeln. Jag smilade ännu större och utnämnde henne som dagens ängel. Resten gick som en dans. Regndans bör man förmodligen säga; jag hittade till redaktionen på allra första försöket. Det slutade regna när jag kommit halvvägs och lamporna vid min desk får fungera som substitut för solen.

So far so good. Håller ni tummarna för att resten av dagen går lika bra?