.

Tåget kom in nästan i god tid till Stockholm igår kväll. Det passade mig alldeles utmärkt, Träningslusten slog nya rekord och och valde mellan Zenit och Regeringsgatan. Funderade över saker som antal hårt tränande medlemmar kontra antal maskiner och crostrainers. Valet blev ganska enkelt, Regeringsgatan brukar alltid ha gott om utrymme. 25 minuters intervaller på crosstrainern pushade pulsen i topp. Tanken var från början att köra på löpbandet. Men en nykter tanke smög sig in. Kanske vore det bra om jag sparar benen och testar alternativ träning istället. Så här nära midnattsloppet vill jag inte riskera att smalbenet ska göra outhärdligt ont eller att löparknäet ska bli ännu sämre. (Jag vet att man blir bra på det man tränar, hoppas att crosstrainern har i alla fall en verkan till att jag får en bra tid nästa vecka.) Pustade ut några minuter och gav mig i kast med rygg- och tricepsträning. Jag blir starkare och starkare, snacka om en motivationshöjare! Nu är det svår att tro att jag bara för ett år sedan körde med nästan åttio procent lägre vikter än nu!

När jag var mitt inne i ett set i hantelrodd, såg jag tjejen som var på Stureplan i söndags. (hon som har gjort way to many plastikoperationer)  Hon stod framför mig och gjorde några axelövningar. Utförde allt ryckigt med en- kiloshantlar. Kan man harkla till i en sådan situation, är det ok att komma med ett par råd? Jag hade uppmuntrat till att vara vara mjuk och följsam, lägga på ett nåt kilo och vara noggrann i tekniken. Men jag tvekade, vad har jag för befogenhet att rätta någon annan på gymmet? Jag är så långt ifrån ett proffs som man kan bli. Tänk om hon skulle bli sur och be mig sköta mina egna angelägenheter? Ah, så svårt! Om jag ser henne nästa gång ska jag leta upp en PT eller någon annan av gymmets anställda (alternativt muskelknutte) som får vägleda. Hon kommer att skada sig om hon fortsätter så där! (kanske lika bra att hon fjösade med vikterna)

Var för en gång skull noga med stretchen och drog ut varenda muskel jag involverat. Just som jag står i en konstig position i en ryggstretch hör jag bredvid mig: ”Visst är det dumt att man är här istället för att man äter en glass?” Jag stannade och plirade åt sidan för att se vem killen pratade med. Det visade sig efter ett par virriga sekunder att frågan var riktad åt mitt håll. ”Jaså?” svarade jag. ”Eller dumt kanske det inte är, men lite slappare” ”Haha, men detta är nog lite nyttigare”. Vi fortsatte prata och stretcha och tog sällskap nerför trapporna. Just som jag svängde mot omklädningsrummet, frågade han om han fick bjuda på kaffe någon dag. Jovars, varför inte? Kaffe är alltid gott och han var väldigt trevlig. Måste erkänna att jag blev lite smickrad. Jag är absolut inte till min fördel efter ett tungt träningspass… Haha. (Förmodligen hör han inte av sig, men man vet aldrig.)