jag hade totalt, helt freakin´ fel
Regndroppar ritade kusliga mönster på fönstret. Tvärs över ängen vajade björkarna och jag kunde nästan slå vad om att en älg eller två betraktade oss bakom några tallar. Vildmarken regerade totalt i Upplands mörka skogar. Några tåg visslade om oss. Vi stod hjälplöst kvar. En och en halv timma senare och inget hände. Jag ringde mina dagars upphov för att få lite tröst. Det kändes minst sagt eländigt. Jag var trött och hade ilsk huvudvärk. Hade inte ätit på åtta timmar och var i stort behov av något mer än sunkiga bistro- frallor. Mitt träningssug var enormt och när insikten kom att jag inte skulle hinna träna den kvällen blev bägaren full. Krokodiltårar rullade ner för ena kinden och jag ansträngde mig allt vad jag hade för att inte låta mamma höra. Så klart hon gjorde, mammor har en magisk känsla för sådant. Alla världens sorg hängde plötsligt på mina skuldror. Ja, så kändes det ialla fall! Tur att mamma är mamma och precis vet vad hon ska säga. Jag kommer alltid vara hennes barn, hur gammal jag än blir. Och med jämna mellarum känns det väldigt tryggt.
En halvtimma försvann. Tio minuter till. Ingen information för fem öre. Malin ringde efter jag gnällt i ett sms. Sötnosen piggade upp mig med berättelser om hennes guddomligt söta tvillingpojkar. Den virtuella kramen värmde lika gott som ett varmt skumbad. (darlin´, du har ingen aning om hur mycket du egentligen gjorde!) Batteriet dog i mobilen samtidigt som vi sa hej och kram. Jag läste ett par sidor ur min pocket. Bläddrade i Kupé, kollade på klockan. Och då, exakt 124 minuter i stillhet började något hända. Det tillkallade loket var på plats, lamporna blinkade till och fläktsystemet väcktes till liv. Undrens tid är ej förbi! Sakta sakta, precis som om det tvekade rullade vi iväg.
Tre timmar försenad stod jag och väntade på pendeln hem. Regnet smattrade höstlikt och tröjan var alldeles för kall. Men vid hemstationen, under bron stod cykeln och väntade. Sicken tur; jag slapp promenixa tio minuter i ösregnet. Med hojjen tog det bara fyra minuter racerfart tills jag stod i hallen. Ännu mera tur- golvvärme! Ibland vet man inte riktigt hur lycklig man kan bli. Små triviala saker som gör hjärtat glatt. Ungefär som nu när jag druckit ett par koppar the och snart ska få sova. Och jag är glad, trots allt. Det är en ny dag imorgon, och nu kan det faktiskt inte bli så mycket värre!
Men lilla gumman!!! :( Får hoppas att du slipper fler upplevelser av den kalibern, förstår känslan!
KRAM!
Skönt att du kom hem hel och hållen till slut hjärtat! Tyckte riktigt synd om dig. Men nu blir det bättre! (och du ska nog fundera på det där med trisslotten tycker jag ;)
Kram från mig och nattugglorna!
Men shit, vilken dag - stackare. Hoppas på en bättre idag! Kram!
jane: Ja, nu får det verkligen vara bra på den fronten! kram
Malin: Attans, jag glömde bort lotten. Ska köpa en idag!!
Mela: Det var verkligen en kass dag... Hoppas att denna blir bra mycket bättre.
Huvvaligen. Nu får det vara nog! I morgonär det vi som springer, utan vrickningar, knäont, förseningar eller getingsvärmar. Sen får man duscha hemma hos mig ( shit, jag borde ha hunnit städa!!!) och varmvattnet räcker till alla. Sen är det bio, en superbra bio och vi får säkert nåt att äta också! Kram