hemmajobb

oj, när ska man hinna blogga egentligen? Får utöka dygnet ett par timmar helt enkelt! Igår var en strålande dag! Vaknade som vanligt i ottan, ingen mening att dra sig när man faktiskt kan göra något annat. Sova är liksom överreklamerat... Packade träningsväskan och plockade i datorn i ryggsäcken. Mina planer för dagen var solklara; morgonträning med världens bästa Jane, skriva på ett café, lunchträna med Terese och fortsätta skriva. Inte illa, va?

Jag åkte in till Odenplan och letade reda på Jane i omklädningsrummet. Jag som vant mig vid fräscha Zenit tycker tyvärr att det känns som ett nerbyte. Men detta är närmare Janes jobb (dessutom har (pucko)-SL ändrat busstiderna från hennes ö och hon kan inte ta sig in till stan i bra tid. SL; gör om- gör rätt!!) Egentligen var det min ben och axeldag. Men det är som bekant midnattsloppet imorgon och jag vill inte riskera att stappla runt på stela ben. (det kommer ialla fall inte bli något världsrekord från min sida. Varför ska man försvåra saker ytterligare?) Som ni vet vid det här laget tillhör axlarna inte mina favoriter att träna. Det är en mini-mini-muskelgrupp och tar sån lång tid innan det händer något dramatiskt. För att pigga upp mig slängde jag in ett parti rygg. Där, där snackar vi om rolig träning! Där känner jag mig urstark och skryter hej vilt hur mycket jag tar i sittande rodd och latsdrag.

Det var fantastiskt roligt att träffa Jane igen. Har sagt det förr och säger det igen, det får inte gå så här lång tid mellan varven vi ses! Om vi inte hade pratat så mycket hade vi med all säkerhet hunnit med ett par övningar till. Äh, vad gör det om hundra år? En supertrevlig morgon i goda vänners lag betyder så mycket mer! (och jag tar lugnt igen det nästa gång jag kör all by my self)

Nästan snabbt spänstade jag ut på gatan. Uppdraget bestod i att hitta ett café. Och inte vilket som helst, jag hade tre mycket starka krav. 1) eluttag för min dator. 2) gott (och billigt) kaffe. 3) bekväma soffor (eller stolar). Stack in huvudet genom en port. Oh no, inte renaste stället i kvarteret. Jakten gick vidare längs Odengatan och in på nästa ställe; inget uttag. (fetbort, som pappa skulle ha sagt) Ett par ställen senare kändes det som om jag hittat rätt. Två av tre krav får ändå anses som fullbordade. Kaffet var lite väl kostsamt i min smak. Men eftersom resten passade bra in satte jag på min dator och började jobba. Ett tag kände jag mig så.. ja.. stadsaktig! Bara att sitta på ett café och jobba, stort! Diciplinen blir bättre på ett sådant ställe än hemma (där man alltid kommer på typ tusen saker att göra) och man känner press att bli klar så fort som möjligt. Att sitta kvar på samma plats tre timmar senare är nog inte jättepopulärt hos personalen... Tiden rullade på i bra fart. Min artikel blev klar och cykel på Hötorget väntade. Bästa Terese var längst fram och serverde i vanlig ordning ett kanonpass. Däremot har jag lite att önska till ventilationen.  Jag har inget emot att bli svettig under spinning. Men det känns lite överdrivet när det droppar ner på golvet...

Snabblunch med Terese på ett nytt sushiställe. Gott, trevligt och serviceinriktad personal. Dit kommer jag komma tillbaka.
På väg till Stadium för att plocka ut min tröja för midnattsloppet, ringde redaktionen. Jag hade uppfattat att artiklarna skulle lämnas vid fem. På fredagar är det visst vid tre. Ahhh... panik! Jag sprang in på ett café (igen) och skrev så fort att fingrarna nästan fick blåsor. Hann klart, mailade iväg dem och pustade ut. På hemvägen ringde det igen. Tyckte det var bra med mailet. Ännu bättre om reportagen var bifogade. Ännu mer panik! Kastade mig ut från tåget och sprang hem till villan. Datorn ville inte gå med på det faktumet att jag hade pluggat i sladden; den påstod att den fattades. Skiiiiiiit.... vad gör man?
Kort: artiklarna skickades iväg. Jag skrev en till på fem röda, mejakde mig och åkte in till stan.

Vem trpdde att det skulle vara så mycket jobb med att jobba hemma?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback