.

Malin säger:

ruth säger:

Ja e här, shoot!

Så började det när malin hoppade upp på msn i förmiddags. Hon har inte alls mått bra under de första veckorna. Det har varit så illa att hon funderat om något är allvarligt fel. Hon fick en tid hos barnmorskan och där:

Malin säger:

Och hon blev hur rädd som helst! vem blir inte det när experterna ser alldeles förskräckta ut? En läkare tillkallades och ett ultraljud togs. Ingen sa något och tysnaden la sig som en tung filt över rummet. Han letade efter hjärtljuden som inte ville höras. Så hörs de tillslut.

Malin säger:

ruth säger:

det är två, inte sant!!!!!!!

Malin säger:

ruth säger:

alltså.... jag saknar ord...Jättegrattis!

Malin, samma Malin som jag skrivit om tidigare. Hon som gjort sitt livs resa de senaste två åren med att få sötnosen Bianca, flyttat sextio mil, gift sig och väntar nu tvillingar. TVILLINGAR!!!!

Malin, jättegrattis! Tvillingar, det är fantastiskt roligt.

(min mamma hälsar att allt kommer gå bra! )

Suck, pust. Bläää, Näää.... Någon har tagit allt gott te och lämnat det otäcka kvar. Det vill säga svarta vinbär. Usch... Jag menar inte att vara kinkig. Det är jag absolut inte (enligt egen utsago). Men svarta vinbär är helt enkelt inte gott. Inte någonstans. Det är ungefär som apelsinsmak på saker och ting. Apelsin i sig själv är kalasgott. Men så fort tdet tillsätts i choklad, kakor eller görs juice av, då blir det pecka. Men vinbär är inte ens smakligt solvarma nyplockade från busken. Inte som saft, kräm, sylt, marmelad, te... Vinbär är aldrig någonsin gott. Suck.(mamma, jag är ledsen att du får veta det så här. Och Ewa håller med mig allt hon bara orkar.)

Jag kan nästan lova dig: Sadam Hussein, Kim Jong-Il och till och med självaste Usama Bin Laden har förmodligen källarföråden fyllda. Till vad? Som tortyr, naturligtvis. Vad trodde du annars? Koka c-vitaminrik saft kanske. Näää... jag säger det bara.

Vad ska jag göra nu då? Jag vill ha te men det finns bara den där otäcka smaken kvar. Av allt otäckt i världen står förmodligen svarta vinbär överst.

Det  var inte så himla smart det här. Jag talar naturligtvis om att dricka så vansinnigt mycket kaffe idag. Jag har räknat på fingrarna och kommer fram till ungefär åtta koppar. Just det, åtta (8) stycken. Till råga på allt är det temuggar som jag syftar på. Hur räknar man då, hur många koppar blir det i kaffekopps-storlek? Då kommer man oundlvikligen fram till nästa fråga: Hur många kaffekoppskoppar går det på en temugg? Två, tre? Upplys mig någon! Hur som haver, hur många det än blir har det ändå blivit alldeles för många. Och jag mår illa.

I går kväll letade jag efter ett visst nummer av Elle. Tidningarna står (snyggt) uppradade i pappas gamla potatislåda, som nu fungerar som nattduksbord . Mitt i villervallan "glömde" jag att ställa tillbaka tidningarna. Såg måhända inte så prydligt ut att ha dem liggandes nedanför sängen. Men mycket praktiskt! Speciellt om man välter från sängen mitt i natten. Hur ofta gör man det, kanske du frågar dig nu. En mycket bra fråga, måste jag berömma dig med. Men just i natt trillade jag ur bingen. Jag minns inte när det hände senast. Kanske när jag trasslade in mig själv i den mossgrönasovsäcken för ett par årsedan. Den där gången när jag sov på en pinsamt liten soffa. Mitt i vargtimmen fastande jag med armarna bakom ryggen och pyamasen i dragkedjan. Med ett mäktigt duns rullade jag ner på golvet. Det var aningen svårt att komma loss och det krävdes assistans från annat håll. I alla fall, Just i natt lyckades jag med den bedriften igen. "Hur lyckades du med det" utropades det när jag avslöjade det vid frukosten. Hmmm... Jag tappade bort mig och virrade runt och mindes inte riktigt  vilket håll väggen var.
Tänk att Elle inte bara är fantastisk att läsa. Magasinet minskar även risken för blåmärken. Åtminstonde om man- efter ett år i samma säng - glömmer bort vilket håll det är okej att kasta sig mot och vilken kant man bör undvika.

Malin säger:
förresten, idag går jag in i vecka 12 i graviditeten, så nu är det helt officiellt, nu får du berätta det! :)

Nu får jag äntligen berätta! Malin ska få liten knodd igen! Det blir till Biancas två-årsdag i april. Det är en av de märkligaste historier jag varit med om. Malin och Marcus träffades sommaren 2005. Någon månad efter var hon gravid (trots att de körde alla sätt man kan komma på för att undvika det) Bianca kom med buller och bång i påsktider. Marcus gjorde en ärbar kvinna av Malin i augusti och nu kommer alltså sötnos numero dos i vår.
Jag tror att de lever under devisen "varför ska man dra ut på saker och ting när man kan göra allt så fort som möjligt?"

Man borde kanske tänka mer så. Leva the high-way-life. Mmmm... kanske det.

För en vecka sedan blev mitt kusinbarn Jennifer storasyster till en liten, liten bror. Med all säkerhet blir han lika bedårande som sin syster. Nämligen ett tjusande charmtroll och sötnos i en ljuv kombination! (kan man bli annat än sådan när man tillhär den Peterssonska klanen?!) Men först måste han blir lite större. Jonathan föddes i tjugoåttonde veckan och ligger nu på neonatalavdelningen i Lund. Efter omständigheterna mår han fint, men är man bara 800 gram lätt är världen en skrämmande plats. Sänd en tanke till Den Allsmäktige, ni som brukar be. Jonathan behöver det.

"Å han nös, å han frös. Atchjo, atchjo, attchjo prosit..." Flashback till juletider någon gång runt 1986 (På den tiden när var och varannan såg ut som rugbyspelare med sina axelvaddar, lyssnade på Lili och Sussie och det bara fanns två kanaler på tv´n.) och min bror var den lille stackars tomtegubben i skolans julspel. Du vet han som satt på sin stubbe och var så där hopplöst förkyld. Inte för att jag någonsin har tänkt på mig själv i termen "liten gubbe som vrider på sin luva" (mycket har jag tyckt och tänkt om mig själv, men några gränser får det minsan vara) 

Jag nös, snörvlade och frös. Både i torsdags och onsdags och förmodligen i ett par dagar till. Trodde det var vanlig hederlig allergi. En sådan som brukar sätta in när kontoret är lindrigt rent eller någon släpat in något med antingen päls eller fjäder på sig. Runt eftermiddagen satte huvudvärken in. Akut koffeinbrist löd min hemmasnickrade diagnos. För att vara på den säkra sidan fick kaffet sällskap med några ipren. Värken svävade iväg lika snabbt som en gazell på en cykel. Någon timma senare kånkade jag iväg med träningsväskan till Sats. Min vänstra kroppshalva är groteskt större än den högra. Why? Mycket elementärt, min käre Watson: Bagen väger ungefär lika mycket som dvärgen i Tele2 reklamen. Resultatet blir att jag styrketränar halva kroppen typ en timma varje dag. (Alla andra har små snygga designersväskor dinglande från armbågen. Dyrgripar som, om man har tur, får plats med mobilen, kreditkortet, lipglosset och nycklarna.)

När jag står i salen och har plockat fram bräda, matta och alla femtiofemtusen vikter (som väger ungefär lika mycket tillsammans) inser jag att huvudvärken galloperar bakom tinningarna. Dessutom känns ögonen grusiga och febern är ankommande. Inte kan jag ångra mig då! Inte när tjugofem hurtiga personer står runt om och bara längtar till att passet ska sätta igång. Feg, dumdristig, envis som jag är låtsas jag som om det regnar. Hivar upp tyngder på axlarna och gör benböj. Frustar i frustration över biceps, triceps och alla andra -ceps som ska utmattas. Och det blir jag. Ordentligt dessutom. Men vad gör man inte för konsten, som någon vis snubbe från Kina sa en gång för mycket länge sedan. Nu går mitt motto: "Iprenmannen for president". För kan man lindra och ta bort värk och feber på en mycket envis och ibland dumdristig tjej som fyllt 20 fem gånger, då bör man premieras på det allra bästa sättet.

Det finns så många onödiga sajter på nätet! Som den där stayfriends. Man får ett litet konto där det går att se vilka som är medlemmar. I mitt fall; runt ett tiotal från klasserna runtom. För att skicka mejl, kolla bilder, lägga upp egna bilder, se presentationer and so on krävs ett speciellt medlemskap. Det vill säga, för att se mer en lista med nam krävs en årsavgift. Till min fråga: Vem allsindar betalar 169 kronor för att kolla på sina gamla klasskompisar? Jag menar, så roliga var de faktiskt inte. De enda jag  skulle kunna mig tänka träffa från grundskolan, är de som följde med vidare till gymnasiet. Lets face it: De i klassen är knappast några jag vill träffa igen.

Hjälp mig nu! Någon som vet vart man kan hyra Ingemar Bergman- filmerna? Jag har sett "Fanny och Alexander" samt "Sjunde inseglet". Det vill säga de mest kända. Men nu behöver jag få tag i de övriga. Någon?

Få tag i en gammal piporgel, knarrande dörr och en illa stämd fiol i en musikskoleelevs klumsiga händer, pressa ner allt detta i en mixer. (helst i en rosa sådan, med våld om det behövs.) Ungefär så låter det just nu. För ett par minuter sedan hade jag en skrämselpuls på 480. Det står med all säkerhet en spritt språngnade galning utanför fönstret med en rostig morakniv och samtidigt spelar dragspel... varför ska man bo så nära marken?  Ett värre öde kan jag knappt föreställa mig. Att bli huggen av en förrymd fånge med knätofsar och bräkande på värmländska alltså. (För det är väl bara sådana som gillar folkmusik och ondsinta dragspel) Han ler säkert kantigt med gula, sneda täner och sjunger om dans på ängar och valsar med Elin och andra horribla texter. Spärrar upp sina rödsprängda pupiller och väser illavarslande. En sådan ironi finns ej att finna. Ja, om man inte jämför med att bli påkörd av 21ans buss till Bankeryd vill säga. Dels för den går så himla sällan, dels för att ingen erkänner att de bor i Bankeryd. Nä, för alla ska bo i Jönköping. (Vad det nu som är så speciellt med den staden) Som sagt, det gnisslar, rosslar och tjuter. Håller andan en sekund- och ljudet försvinner. Andas sakta ut- det kommer tillbaka! Repeterar förvånad flera gånger och samma sak händer: Sluta andas= tystnad. Andas= låter.

Efter mer än tjugo år som asmatiker borde man känna igen symptomen. Ett av de tydligaste är rosslande andning. Det vet varendaste själ, men jag lyckas glömma bort det ibland. En tablett här och en inhalation där fixar det allra mesta. Skönt. Ja, härligt att kunna andas utan att väcka ett helt bårhus till liv (åh, nej. Varför skrev jag det. Hur ska jag nu kunna somna. Räckte det inte med den där psykade värmlännignen i trädgåden) Skönt också att det inte var halva rättspsyk som håller konsert i grannskapet. Eller... vad var DET där som lät? Någon som vill kolla efter?
Sleep tight, my darlings.

För ett bra tag sedan var jag lite väl trött på låtarna på min Ipod. Kopplade in den till datorn och plockade ihop ett nytt gäng. Kalasbra, bra låtar i en snygg spelare. Kan man bli nöjdare. Så kom dilemmat. Kom inte på hur man fick IN låtarna i själva Ipoden. Klickade här, klickade där. Sökte på Google efter någon "ipod for dummies" Men näää. Det gick bara inte. Men igår, my darlings. I går gav jag mig i kast med uppgiften igen. Tänkte att nu ska jag bara inte ge mig. Tada!!! Det gick, det fungerade! I morse på min Power walk gick jag lycklig vägen fram. Norah Jones, Mika, Amy Grant. Ahhh... Det här kommer bli en bra dag!

◊ ~ ◊ ◊ ~ ◊ ◊ ~ ◊ ◊ ~ ◊ ◊ ~ ◊ ◊ ~ ◊ ◊ ~ ◊ ◊ ~ ◊ ◊ ~ ◊ ◊ ~ ◊ ◊ ~ ◊ ◊ ~ ◊ ◊ ~ ◊ ◊ ~ ◊ ◊ ~ ◊ ◊ ~ ◊ ◊ ~