varför ipren-mannen bör bli president

"Å han nös, å han frös. Atchjo, atchjo, attchjo prosit..." Flashback till juletider någon gång runt 1986 (På den tiden när var och varannan såg ut som rugbyspelare med sina axelvaddar, lyssnade på Lili och Sussie och det bara fanns två kanaler på tv´n.) och min bror var den lille stackars tomtegubben i skolans julspel. Du vet han som satt på sin stubbe och var så där hopplöst förkyld. Inte för att jag någonsin har tänkt på mig själv i termen "liten gubbe som vrider på sin luva" (mycket har jag tyckt och tänkt om mig själv, men några gränser får det minsan vara) 

Jag nös, snörvlade och frös. Både i torsdags och onsdags och förmodligen i ett par dagar till. Trodde det var vanlig hederlig allergi. En sådan som brukar sätta in när kontoret är lindrigt rent eller någon släpat in något med antingen päls eller fjäder på sig. Runt eftermiddagen satte huvudvärken in. Akut koffeinbrist löd min hemmasnickrade diagnos. För att vara på den säkra sidan fick kaffet sällskap med några ipren. Värken svävade iväg lika snabbt som en gazell på en cykel. Någon timma senare kånkade jag iväg med träningsväskan till Sats. Min vänstra kroppshalva är groteskt större än den högra. Why? Mycket elementärt, min käre Watson: Bagen väger ungefär lika mycket som dvärgen i Tele2 reklamen. Resultatet blir att jag styrketränar halva kroppen typ en timma varje dag. (Alla andra har små snygga designersväskor dinglande från armbågen. Dyrgripar som, om man har tur, får plats med mobilen, kreditkortet, lipglosset och nycklarna.)

När jag står i salen och har plockat fram bräda, matta och alla femtiofemtusen vikter (som väger ungefär lika mycket tillsammans) inser jag att huvudvärken galloperar bakom tinningarna. Dessutom känns ögonen grusiga och febern är ankommande. Inte kan jag ångra mig då! Inte när tjugofem hurtiga personer står runt om och bara längtar till att passet ska sätta igång. Feg, dumdristig, envis som jag är låtsas jag som om det regnar. Hivar upp tyngder på axlarna och gör benböj. Frustar i frustration över biceps, triceps och alla andra -ceps som ska utmattas. Och det blir jag. Ordentligt dessutom. Men vad gör man inte för konsten, som någon vis snubbe från Kina sa en gång för mycket länge sedan. Nu går mitt motto: "Iprenmannen for president". För kan man lindra och ta bort värk och feber på en mycket envis och ibland dumdristig tjej som fyllt 20 fem gånger, då bör man premieras på det allra bästa sättet.


Kommentarer
Postat av: Fia

Men Ruth! Fyy! Man ska inte träna när man sjuk, Ipren eller inte!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback