.

Det är synd om min syster. Bara så du vet i vilken stämning du ska komma in i från början. Låt mig berätta hela historien. Den började i onsdags.... (sätt dig i soffan, svep om dig en mjuk filt och smutta på varm choklad.)

"Det var en gång en liten tvillingsyster som hade ont. Inte i foten, inte i magen utan i en tand. Hon hade så ont att det såg ut om om Björn Borg totalt missat att skicka serven över nät till Boris Becker. Istället hade bollen hamnat innanför den lilla tvillingysysterns kind. Tungan hängde utanför och hon sluddrade misstänkt likt någon som halsat ett helrör för mycket. En, två och till och med tre Alvedon hamnade innanför västen. Men inte blev det bättre av det. Flera timmar senare, närmare bestämt 48, tog hon upp sin röda mobil och ringde tandis. Där blev det inga lena honungskakor eller tröstande ord. De skällde, röt och förmanade att hon väntat så länge. För trettio kronor i minuten fick hon veta att visdomstanden var inflammerad och krävde monsterdoser av antibiotika, antiinflammatorisk gel samt specialtandborste. Självfallet var den lilla tvillingsystern mycket lättad över att det inte var lymfom. (Hon jobbar med cancerpatienter och reglen säger att alla som gör det oundvikligen blir hemskt hypkondriska och tolkar allt till att vara just lymfom.) Efter tio doser antibiotika, vilket innebär tre och en halv dag, kan hon nu öppna munnen mer än tre centimeter och kan få i sig annat än nyponsoppa och uppblött franskbröd.  Trots det leker hon pillermissbrukare och står med tidtagaruret i handen. Det måste gå sex timmar mellan tabletterna.  Sjuksköterskor är, enligt min opartiska åsikt, ganska kinkiga över att själva inte må tipp-topp. Men snart ska detta bli ett minne blott. Ty snart är de gigantiska tabletterna slut och inflammationen borta. Snipp, snapp snut så var denna lilla saga slut"