Bittra tårar över Claes svek
Jag kom på en sak häromdagen: Det är advent på söndag! Hur kan tiden ha gått så fort? Det var ju nyss semester och ösregn. Jag glassade i Halmstad hos min bror och hade det fantastiskt. Kan någon förklara hur allsindar fem (5) månader ha kunnat rusa på så där. Nä, jag fattar absolut ingenting. Jag och syster skulle införskaffa adventsljusstakar i går kväll. "Åh, jag vet" utbrast syster. "Claes Ohlson har sånna. Billigt dessutom!" Är man lika delar småläning och ölänning känns det mycket bättre att lägga lite pengar på sådana traviala prylar. Storstadsmänniskor, som vi nu är, satsar hellre på
jeans, väskor och annat livsnödvändigt. I alla fall. Spana in bilden, visst ser den helt bedårande ut. "Ahh... just den i fönstret hemma skulle vara helt underbar" sa jag och fick en syn om den magiska Disney- version av julen (Inte ett ord om att advent är en nordisk företeelse och inte alls existerar i USA. Tssss) I affären ville jag luta huvudet mot systers axel och gråta besvikna tårar. Trodde inte att plastgranen hemmavid kunde slås av en simpel ljusstake. Den fullkomligt skrek: jag är gjord i plast. I plaaaaaast. I en tvillinggemenskap som inte behöver ord, kom vi överrens om att skippa hela idén. Hur kunde Clase him self kunna svika oss så här grymt? Med släpande steg och nerböjda huvuden gick vi hemåt. Då, my darlins.
Då fick vi en uppenbarelse.
Du får veta allt på söndag kväll.
Exklusivt med bilder.
Åh, hej! Kom igen å lyft nu!
Anledningen till detta stavas Johanna. Jag nappade på ett erbjudande som Sats gav för personlig träning. Vips så blev hon min PT. Vi hade det första passet i går morse. Det är minst sagt en konstig känsla att ha en person som är totalt fokuserad på min träning. En som peppar, utmanar och ställer sådana krav som jag inte trodde var möjligt. Utfall brukar vanligtvis inte tillhöra min favorit. Den är helt enkelt trist! Men Johanna la till en massa andra moment så jag inte hann tänka på själva övningen. Följande tímmen proppades av slit, släp, kramp och skenande puls. Underbart! Och jag som trodde att jag hade haft roligt under träningarna innan. Ingenting mot detta! Gnolade lite tyst på en refräng ur musikalen om Noa. "Åh hej! Åh hå! Kom igen nu å lyft alle man. Åh hej! Åh hå! Vi lyfter allt vad vi kan! Så kom igen å lyft nu, lyyyyft nu, lyyyyyyyyft nu!"
Nackdelen är väl att min rörelseförmåga är
puuh... och jag som var orolig ett tag
Lättnaden är total =0)
Fem tankar om kyla
Vassego.
Fem tankar om kyla
1) Alla ser ut som rökare när det är kallt, det gör det svårare att undvika dem på perrongen.
2) Mössan värmer inte enbart på vintern. Den räddar även bad hairday och ger en coolare image.
3) Det är bra att ta det kallt ibland. Som när man bestämmer vilka skor som ska inhandlas.
4) Att få ett kyligt mottagande är sällan uppskattat. Kontra med ett bländade leende.
5) Kyliga dagar ger kalla händer. Då måste hela landet vara befolkat av människor med otroligt varma hjärtan.
sleepless in sthlm
För en gång skull la jag mig i normal tid, det vill säga innan midnatt. Tji fick jag för det, vaknade klockan 23.50. Vred runt i trassliga lakan en halv evighet. Blinkade till igen vid 02.25 satte mig upp och puffade kudden. Stirrade ut i mörkret och fokuserade på ett litet hål i rullgardinen. Blundade hårt och sa till mig på skarpen att somna om. Höll andan och ansträngde mig så mycket som det bara gick att slappna av. Dömt att misslyckas. Ju mer man anstränger sig, desto svårare blir det. Tillslut hade jag rullat in mig så hårt i täcket att jag knappt kunde röra på mig. Det var bara en sak att göra; att gå upp en sväng. Såg att Arvid glömt sin dator på bordet. Skulle kanske kolla mailen, facebook och tjuvlyssnat? Efter en stund kom jag inte på fler sidor att klicka in på.
Smög ut i hallen och la örat mot systers dörr. Hörde inte om hon sov och tanken for genom huvudet att öppna dörren och bara titta på henne. Men insåg efter en ovanligt snabb uppenbarelse att det verkade smått galet. Suckade lite lätt dramatiskt och tassade tillbaka till rummet. Intalade mig själv att sängen var alldeles, alldeles skön och att om jag bara la mig ner skulle jag somna på en gång. Ja, så blev det naturligtvis inte. Men jag andades djupt och använde mig av alla avslappningsövningar jag bara kunde komma på. När klockan ringde någon timma senare var det skönt att få gå upp. Nu vill jag bara kunna sova i natt. Håller alla tummar jag har!
Tigger om en klapp på axeln
Var på sats som vanligt efter jobbet. Hoppade upp på löpbandet (det som man kan kolla tv samtidigt som fart, kilometer och tid och annat tjafs visas i en kolumn bredvid tv-bilden) Jag sprang på. Ökade hastigheten och sprang lite till. Tryckte ytterligare på plusknappen. Tillslut hade 12 kilometer försvunnit under mina fötter och klockan stannade på 1 timma, två minuter och 33 sekunder. Det tycker i alla fall jag är ett bra resultat. Så kom igen nu, my darlins. Give a girl some cred.
Nä, nu ska jag baka bröd till morgondagens frukost.
tvillingarnas bok; hur du hjälper dig själ och andra
På Dagens webbsida läste jag om Ove Marcelind och den storm han orsakat. Han har kurser där han utbildar så kallade hälsocoacher. Oves tes, enligt Dagen och Expressen, är att man botar allt med positivt tänkande. Med rätt frågor och kärlek försvinner hälsoproblemen med väldig fart. Diabetes och anorexia ger han som exempel där människor efter ett par konsulationer är totalt befriade ifrån. Det behövs knappt någon kunskap om hälsotillstånden, bara man kan människor och människokärlek.
Det påminner mig om en lek jag och syster hade som tonåringar. Vi kom fram till om att bara man har rätt inställning till det mesta, ordnar det sig alltid. Säg till exempel att du har halsfluss. Fokusera på de glada tankarna! Tänk bort smärtan, febern och faktumet att du inte kan svälja eller knappt andas. Upprepa så många gånger det behövs tills halsflussen är borta. (se där, de lyckliga tankegångarna fördrev bacillerna) Detsamma gäller när man tagit på sig för lite kläder i vinterkylan, har rökt för många ciggaretter under sin livstid eller bara har klassisk rethosta. Ändra tankegången till den bättre, strunta i känslan (som faktiskt inte går att lita på) utan hur det skulle kunna vara. Ett liv utan KOL, astma, diabetes eller deppiga dagar. Vore inte det fantastiskt?
Har du lust att köpa tvillingarnas bok. Hur du hjälper dig själv och andra? Pris efter förfrågan.
Inga lunchproblem här minsan
ruth säger ~ nu har ja lunchat
bror säger ~ vad åt du?
ruth säger ~ my usual meal.
bror säger ~ gröt igen? du är hopplös ruthisen
ruth säger ~ inte hopplös, bara lat
bror säger ~ du måste variera din kost
ruth säger ~ Det gjorde jag. hade i lite kokos i dag :D
bror säger ~ hmm är det gott?
ruth säger ~ superduperjättegott!
Jag äter gröt med banan och kanel till lunch. Varje dag. Är det jättekonstigt? Det är gott, snabbt och enkelt och jag tröttnar aldrig på det. Slipper mecket med matlådor och att aldrig ha några. Behöver inte ägna helgen åt matlagning utan har mitt paket havregryn som står i skåpet. En mikro och lite vatten är allt som behövs tills man får en utmärkt måltid.
Vad äter ni till lunch?
jag gick aldrig på händer
Jag drar kortet genom spärren och lägger det i jackfickan. Knäpper knapparna på locket och spatserar i väg mot tunnelbanan, precis som jag alltid brukar göra Men vid Hornstull märker jag att det klickar och ser att knapparna är lossade. Famlar med fingrarna men möter bara luft. Det enda sättet jag har kunnat tappa det på är om jag gått en stund på händer. Och det har jag inte. Inte vad jag kan minnas i allafall. Frågar min vän Cissi och hon håller med. Således har någon snott mitt SL-kort. Det där som jag måste ha för att kunna åka något som helst kommunalt färdmedel. Använder det varje dag
Varför gör folk så här? Hur kan man ta en grej ur andras kläder? Jag vet att det är vansinnigt dyrt, men det är pengar för mig med. Min lilla hämnd får väl vara att det bara var tre dagar kvar på kortet. Haha. Där fick du!
första julmarknaden avklarad.
I lördags morse hade Kung Bore åter igen kommit på besök i stan. Som vanligt spänstade jag upp och drog på joggingkläderna.
"Ska du ut nu?" undrade Erik och pekade på teromometern. Minus sju grader. "Härligt" svarade jag med tanke på att jag numer bör betrakta vädret med största möjliga lyckorus. Men jag vände mitt i steget och hämtade en tröja, kan vara bra att ha under jackan. Började lagom och allt sådant man ska när det är kallt ute. Men luftrören ville inte alls sammarbeta. Det blev tyngre och tyngre att andas. När jag lossade på ena hörluren hördes även det där gamla bekanta blåsbälg-ljudet. Näää.... inte nu. Inte under min joggingronda! Men det var inte jag bestämde utan min andning. Fick bli en promenad istället. Kunde ju ha gått hem men hur spännande är det?
Några timmar senare träffade jag min vän Cissi för en runda på stan. Vi hade bestämt oss för att kicka igång julen med en julmarknader. Eftersom frk Klant glömde kameran hemma (och fortfarande inte kan blåtanda bilder från mobilen) blir det inga sådana i inlägget. Vi började med Street vid Hornstull. En massa alternativa grejer där som grytlappar, smycken, kläder och choklad. Det fanns underbara barnkläder med 70- tals mönster. Mängder med folk som sålde stickade halsdukar, mössor, vantar, strumpor. Cissi muttrade att huvudelen av sakerna tar mindre än tre dagar att göra. Om man stickar långsamt vill säga. (Ska nog lära mig att sticka trots allt.)
Fortsatte vidare mot en mer traditionell variant i Gamla stan. Ahhh.... det är verkligen svensk jul i ett nötskal! Röda små bodar, halmkärvar, glöggförsäljning, hemslöjd, tombola, julvisor... Så vackert. Så stämnningsfullt. Så man vill att turisthoderna ska minnas sitt Sverigebesök. Om jag köpte nåt? Marsipan till pappa. Genom drottninggatan och ljusslingorna. "Vad stockholm är vackert idag" sa jag med ett fånigt flin. "ja, om man tittar på rätt ställen så" replikerade Cissi.
Sant så sant. Hon är klok som en bok den där Cissi. Märks att det är en smålänning med själ och hjärta. Precis sådana som stan behöver!
Minnen av varmare dagar
Tidigt i våras paddlade jag, samme och stoffe kajak. Det var en av aprils varmaste dagar och det gav löfte om en vacker sommar. Tyvärr blev det inte så, men kajakdagen blev helt underbar! Nu när jag sitter och fryser (som vanligt när det är vinter ute) tänker jag tillbaka och minns hur fantastiskt det var. Och vad vore jag för bloggare, om jag inte låter mina ack så fantastiska läsare få del av detta? Håll till godo!
Därför är min syster bäst
Varje morgon har Rix morron zoo en programpunkt som heter Hissa och dissa. En av programledarna var sjuk och lyssnarna manades att ringa in för att ge sina hissningar och dissningar. En man som felaktigt kallades för Bertil var först ut. Han berättade att han låg på sjukhus, men mitt i eländet ville han hissa personalen. De var alltid lika snälla och tog hand om honom.
"Awww.... vad gulligt" tänkte jag. Sjuklingar behöver all omtanke de kan få. Han som inte hette Bertil fick frågan vart han låg någonstans. Hematologen på Karolinska sjukhuset i Solna svarade han. Men... men, där jobbar ju min syster! På just den avdelningen tillbringar hon sina dagar med att ge sytostatika, sätta nålar och ge tabletter. Ha! Det ni, kära bloggläsare, har er syster blivit hissad i nationell radio någon gång?
när lammen tystnar avslöjar jag hemligheter
Ni vet filmen "När lammen tystnar". Just den filmen där FBI-agenten Clarice Starling blir inskickad till pysykopaten Hannibal Lectorför att hämta information om en galen härjande massmördare. Men för att få del av den, måste hon avslöja detaljer om sin personlighet för honom....
Filmen fick mig att tänka lite. Jag är förvisso en kvinna med hög integritet (även om jag skriver blogg) men det är mycket sällan, för att säga aldrig, som jag blir privat, (en av journalistikens gyllene regler: Var personlig, aldrig någonsin privat) Men några små detaljer om mig kan ni ändå få ta del av. Vad sägs om en i veckan? När ni ser snygga bilden på lammen ↓ vet ni att det är dags för Ruth att bli lite smått privat.
Känner att jag först måste förklara teckningen! Nej, det är inte en ursäkt för min bristande talang i att rita. Det gäller själva motivet. När filmen kom var jag nio år gammal. Hade aldrig sett någon skräckfilm men hörde så mycket om hur hemsk "När lammen tystnar" var. Jag och syster förstod inte riktigt vad det otäcka bestod i. Lamm var gulliga och lät likadant. Således var någon tvungen att tysta dem. Och skulle det vara skämmande var det tvunget att ske på natten. Får man någon att hålla tyst krävs en munkavle. Sagt och gjort. Jag och syster ritade vår tolkning av "När Lammen tystnar". Väldigt lik verkligheten, inte sant?
Avslojade nummer ett: Jag kan inte sova om jag inte har på mig strumpor. Spelar ingen roll om det är + 25 grader eller - 15. Inga strumpor på= ingen sömn. Om jag säger att jag sovit illa en natt beror det för det allra mesta att ena strumpan halkat av. Det krävs en hel del detektivarbete att hitta ev avkasad strumpa i mörkret.
.
Take a deep breath darlin´
att jag nästan blir kär i mig själv. Och det är inte illa för att vara en brud som är ytterst svårflörtad. Att andas djupa andetag är numer förenat med både nytta och nöje!
svårare än tiotusen kronors frågan
Jag har för dyra pengar köpt nya hörlurar till min helt bedårande rosa Ipod. Tröttnade att få elstötar i öronen, även om några påstår att det bara är nyttigt. I alla fall om man försöker bli fri från någon mani eller liknande. Men bortsett från det, kan jag klara mig utan blixtarna.Slank in på Applestore, Västermalmsgallerian för att kryssa av uppgiften på listan. Trevlig butik, mindre angenämt att expediten pratade så tyst att jag fick koncentrera mig till tusen för att höra vad han sa. Trots det blev det ett antal: "Va", "ursäkta "och "kan du upprepa det där sista du sa"? Dömt att misslyckas. Uppfattade därför inte vilka snäckor som är bäst för morgonjoggning i snöfall- hällregn- istid- sommarbölja (ja, klassiskt svenskt väder alltså) Högg ett par, betalade och gick ut.
Jag hade fel när jag trodde att inköpet var stora utmaningen. Nope. Bilden ovan visar hur förpackningen ser ut efter en halvtimmas attackerande utav en vass förskärare, sax och vanligt hederligt våld. Måste det vara svårare att få fram hörlurarna än att inta Kumlabunkern, omöjligare än tiotusen kronors frågan? Varför gjuter de, vilka ondsinta människor det nu kan tänkas vara, ihop förpackningen totalt? Förväntar de sig en sådan gigantisk katastrof där förpackningen är så in i bomben säker, att den skulle klara sig oskadd i Tjernobyl?
Ska det verkligen vara så här?
freak show på gång
Skrapan på Götgatan
Detta har hänt:
Syster och Ruth har en trevlig eftermiddag med varandra. De går ut och in i olika butiker. Kollar på vinterprylar, jeans och proteinpulver. Hissar säsongens parfymer och dissar priset på latte. Till slut hamnar de hos en optiker och granskar bågar som hänger lite över allt. De står med ryggen mot personalen som närmar sig.
Personal~ Behöver ni hjälp med något?
Ruth~ Vi kollar lite på glasögonen...
Syster ~ ...och funderar på att skaffa varsitt par...
Ruth ~...som komplement till linserna.
Kvinnan hejdar sig och tittar förvånat på systrarna.
Personal ~ Men ni... ni.... ser ju likadana ut!
Ruth och syster ~ Nja...lite kanske.
Personal ~Säg inget, ni måste vara tvillingar!
Ruth ~ Ja... Jo, det är vi...
Syster ~ ...men så lika är vi verkligen inte.
Personal~ Joho!
Vad svarar man på något sådant? Vi hävdar alltid att vi inte är ett dugg lika, men folk runtom tycker inte detsamma. Då är frågan; har vi eller de andra rätt? Och har folk rätt att stirra på oss som om vi vore en vandrande freak show?
stand in sökes
♦ Layoutat klart tidningen
♦ Skriva klart texten om jullåtar
♦ Mailat iväg vilket redigeringsprogram jag föredrar
♦ Plockat undan lite lagom på skrivbordet
♦ Valt ämne till kvällen undervisning på Mary Kay mötet
Äh, det är en baggis, inte sant?
Det är nu som man skulle behöva en stand in.
Extra! Steg för steg hur du rengör dina makeup borstar!
När borstarna ser ut så här, då är det dags att tvätta dem! Beronde på hur mycket du använder dem, bör du tvätta dem var tredje- fjärde vecka,
Ta ett helt vanligt hårschampoo. Ja, du tvättar ju ditt eget hår med sådant, inte sant? På bilden visas ett som ska 
ge mer volym, om det överförs till borstarna är svårt att avgöra eftersom de alltid står rakt upp.
Observera att det är bara borstar med äkta hår som går att tvätta!
Blöt igenom borsten ordentligt. Vattnet ska vara lagom tempererat vatten. 
Det vill säga varken för varm eller för kallt.
Häll lite schampoo i handen och massera in i borsten. Skölj en gång och upprepa. 
Stryk borsten fram och tillbaka och i cirkelrörelser tills det löddrar rejält.
Skölj ur riktigt ordentligt om du inte vill få schampoo-rester i pudret.
Om ditt fodral är i samma skick som borstarna lönar det sig att ta en omgång här med. Dock behöver fodralet inte 
vara gjort av något särskillt material. Blöt, löddra upp och skölj.
Borstarna bör torkas innan användning. Men ställ dem för Guds skull INTE i ett glas som bilden visar. Då går 
fukten ner till skaftet där håren är fästa. Limmet löses upp och de lossnar. Om inte detta räcker, så spricker även handtaget, då trä och vatten inte är en bra kombination.
Det här är det rätta sättet! Lägg borstarna med håren utanför bordsskivan. Låt ligga över natten. Om du har barn 
kommer kreativiteten till användning. Några mammor tipsar om gummisnoddar och klädnypor, höga skåp och hatthyllor.
Lycka till med tvätten! Känn därefter nöjet i att lägga mejken med fräscha, väldoftande borstar!
36an går till saxattack
Tur att gymfrisyren inte behöver vara så avancerad (läste dock i fitness magazine om gymfrillor som inte såg så värst svåra att åstakomma). Tre hårnålar och en styck snodd så är man dressed for sucess. På tal om hår, jag behöver verkligen göra något åt den delen nu. Klippte mig i juni och det slutade i katastrof och tårar.Tror faktiskt inte jag har berättat om skräckupplevelsen. Vilken tur att jag så in i minsta detalj minns det!
"Det var en sådan där vacker försommardag som man bara kan läsa om i Madicken. Om det hade varit några björkar i närheten, hade brisen susat i löven. Ruth betraktade de slitna hårtestarna. Håret som varit så fantastiskt nougatfärgat i höstas hade blekts till en mer O´boy liknande kulör. Syster, P och även kritiska L tipsade om PUB-huset på Drottninggatan. Ruth bokade tid och kom dit i tid. Hon bläddrade i förra årets Veckorevyn och löste ett korsord med bläck. Efter ytterligare dödtid ropades hon upp. Lite konstigt lät det, men inget som Ruth fäste speciellt mycket uppmärksamhet på. Det vill säga, enda tills frisören visade sig- som härmed nämns som 36an. Ja, hon hade BMI på 36, minst. Och allt det hade hon klämt i tre storlekar för små stuprörsjeans, håligt linne och ett bälte där spännet i själva verket var hjulet från en John Deere traktor.
"Hor vill do ha dät?" frågade 36an.
"slitna toppar bort och en frisyr som andas stil och elegans. Och lättskött." svarade Ruth.
Samtidigt som 36an hämtade saxar och nödvändigt, rös Ruth i sin hudvårdssjäl. Saxhållerskans ansikte var flammigt av flera nyanser för mörk foundation. Mimmi Pigg -ögonfransar och eyeliner lagd lite hur som haver. Där borde Ruth ha insett sitt misstag, rest sig och sagt att hon inte alls ville bli av med några testar. Men den småländska ödmjukheten tog över och hon satt snällt kvar i stolen. 36an klippte här och där, kammade igenom nackpartiet och högg in, lät saxen dansa tango och andra bestämda klipp överallt.'
"No är dät klar" proklamerade 36an.
Ruth satt och tittade. Och tittade lite till. Vände på huvudet och vände tillbaka.
"Do inte nojd"
"Nja... det ser ganska taggigt ut."
"Dät ska va sånt"
"jaha. Kan du jämna till det lite?"
36an höjde saxen och snäppte lite till.
"No då?"
"mmhmmm...."
Två dagar senare gjorde jag mina naglar hos Natacha. Hon hajade till och utbrast:
"Vem har misshandlat ditt hår sådär? Nåja, det växer ut så småningom..."
nu behöver jag er
god morgon världen!
Guds gåva till mänskligheten *trumvirvel*
Kokade upp en liter vatten för att tillfredställa mitt plötsliga tebehov. När jag vankade tillbaka till mitt skrivbord höll jag kokaren i famnen istället för i handtaget, som bruksanvisningen vill att man ska göra. Och en underbar värme spred sig. "Detta är bättre än en katt!" utbrast jag i ren och skär lycka över att tina upp min frusna lekamen.
Detta ger jag er som tips, bara för att ni är ni, i vinterkylan. Glöm vetesäckar, hårfönar, fleecefiltar, husdjur tillika pojk/flickvänner. Koka upp vatten och krama om den istället.
Nu drar jag till sats för att bli ännu varmare. Samt snyggare, men det behöver jag nog inte upplysa er om.
fåniga ord kommer så lätt när solen skiner
Jag tar tillbaka varenda fånigt ord. Det är bara jobbigt med vinterkläder. Det blir aldrig någonsin lagom, antingen för varmt eller för kallt. Bulldoften från bagerierna driver mig till vansinne. Jag försöker hålla andan men det fungerar inte alls eftersom Seven Eleven osar likadant ett halv kvarter bort. Av samma sort pyser Pressbyrån kröken efter. I vanliga fall är jag inte alls mycket för bakverk, men på pin tji kräver min kropp sådant. Bara för att jag inte får. Skymningen faller... tsss... som om det skulle vara något att fira. Det är mysigt om man sitter hemma med det senaste numret av Elle framför sig. Eller om man är på väg in till gymmet. Men inte när deadlinen hänger ovanför som en gilojotin och inspirationen tryter.
Tackålov för teet.
Hembyden kallar
Nu har jag bokat biljetter hem till Virserum. Satt och funderade på när jag var där senast. Efter blädder i agendan och rådgörande med mig själv kom jag fram till förra julen. Det är alltså ett helt år sedan jag var i Småland senast! Med det är det inte sagt att jag inte träffat päronen. I somras var jag på Öland hos dem i nästan fem hela dagar. Därefter blev det en kortis i Halmstad. (Så en helt igenom dålig dotter är jag inte.) Men i mörkaste Småland, (Man åker så långt in i skogen som det går. När man tror att det omöjligtvis kan gå att komma längre, kör man ett par mil till. DÄR ligger Virserum!) har jag inte förgyllt med min närvaro.
Frågan är om man vågar. Jag menar, har ju gått och blivit Stockholmare. Låter även som en mellan varven och har blivit bortskämd med att Ikea ligger en kvart hemifrån. Att man kan traska förbi bion Rigoletto för att upptäcka att en premiär äger rum och att Toby Mcguire står och kramas med Kirsten Dunst. Helt nonchalant kräver jag att det ska ligga ett Sats i min absoluta närhet och att om jag vill ha rutiga knästrumpor så finns på en strumpavdelning i någon hip affär. Opera, teater, musikal, konserter och ett halvt dussin biografer som finns inom räckhåll bara så där. Man bör absolut inte förglömma min helt underbara, fantastiska och fabiulösa Mary Kay unit.
***
I Virserum finns Ordenshuset där filmerna visas en månad efter premiären. Två matbutiker och ungefär tre andra affärer (varav två blomsterhandlar). Vill man köpa något i klädväg får man bege sig till Växjö, Vetlanda eller någon annan bygd. Pizzerian har inte pizzor värda namnet och vill man ha en fika får man sonika traska hem och sätta sig i någons kök.
Men här finns lugnet. Ingen älgar på för att hinna med bussen/tunnelbanan/spårvagnen, här tar man bilen. Inga emo-kids driver runt och tigger om uppmärksamhet. Här finns inte så många barn utan de som vill syns utan att ta till drastiska åtgärder. Här kan man dra runt i manchesterbyxorna anno 2002 och ingen kollar snett. Här kan man titta sitta på stora bryggan vid Kaffeberget och inse att det ser likadant ut som när jag var liten. Här pratar alla så hemtamt att man nästan blir tårögd.
Mycket märkligt. Vadan dessa tankar? Måste bero på att jag fortfarande lider i sviterna efter mastodontf-förkylningen. För inte kan det väl vara så att jag faktiskt längtar hem?
Nä, ingen telefon, sätt personen tvärs över skrivbordet istället!
Jag är ingen vidare telefonmänniska. Pratar mycket hellre med en person face 2 face istället för att ta det via teknikens värld. Men ibland måste man plocka upp luren och ringa det där samtalet i alla fall. Egentligen är det väl inte så farligt, men jag ha ögonkontakt med den jag pratar. Vill visa med gester och himla med ögonen om jag skulle få för mig att vara ironisk. Telefon är så opersonligt! Dessutom är jag barnsligt förtjust i grönt te, Pepsi Max och Extra tuggumi. Då kan det samlas lite... ja.... hmm... luft (kan man uttrycka sig så) i magen. Jag är livrädd för att den ska smita upp när jag pratar. Vet precis hur det skulle sluta:
"Då bestämmer vi att jag kommer på onsdag buuuuuuurp"
"Ursäkta vad sa du för något?"
"Ähhh... nää....inget... jag menar...."
"Jag hörde nog vad det var. Fy så oförskämt!"
Klick
piiiiiiiiiiiip
Och det kan vara biljetten till arbetslöshetens obamhärtiga värld. Jag nämner inte ens den skenande pulsen som galopperar i väg när jag spelar in för att göra radioprogrammet.
det är en bra dag, det är en bra dag, det är en bra dag...
Jag vet att jag mässat som en domedagsprofet de senaste veckorna. Huttrat i minusgraderna och med ett sorgset uttryck beskådat mina blåaktiga fingrar. Suckat djupt att vi har minst ett halvår framför oss med permafrost, genomfrusna fötter och ett överhängande mörker som inte kommer lättas upp förrän i mars. Visserligen sant, men med en sådan inställning till vintern stupar man redan innan första tomten hamnat på butikshyllorna. Ungefär som att Peter Pan inte kan flyga om han inte tänker "happy thoughts", kommer jag inte klara av årstiden om jag inte gör detsamma. Redan när alarmet med Buffy the vampire slayer sätter igång i gryningen gäller det att tänka rätt. Aldrig "Åh, nej. Redan morgon... skulle kunna offra min brors högra lillfinger för att få vända mig om och gona in mig i täcket igen" utan "Redan morgon, härligt! På med joggingkläderna och ut i ett fantastiskt väder". Det spelar ingen roll om den är minus sjutton, glashalka, ösregn, modd eller precis lagom. Har jag intalat mig att det är fint väder ute, så är det fint oavsett hur verkligheten ser ut. Under hela turen visualiserar jag nästa kurva, nästa backe och hur skönt det kommer bli att stå i en varm dusch, äta en god frukost och nöjet i att lägga en snygg make up. Samma sak när jag deppar i hop när mörkret faller. Det betyder inte att ingen älskar mig, att jag inte har några vänner och att jag är den mest misslyckade i ett par skor. Det är helt enkelt bara känslor som inte har någon förankring i det riktiga livet. Och sådana känslor ska man inte bry sig om.
Och idag, mes amies, idag skiner solen och snön ser otroligt fin ut på hustaken. Bara en sådan sak är värd att bli glad över!
res dig genom livet till farsta strand
Här är det helt andra tongångar som gäller. "Då är jag hos dig om en timma, blir det bra?" Måste det verkligen ta en halv evighet innan man når sin destination? Jag vet att det är helt andra avstånd här, man åker utan vidare tre- fyra mil utan att man tänker på det. Men det är tiden jag blir trött på. Det känns som man man tillbringar hela livet på någon av SL´s färdmedel. Visserligen har jag plöjt en avundsvärd mängd böcker, tidningar och löst fler korsord än en sysslolös pensionär gör under en halvt decennium. Men det är så himla tröttsamt. Fast det kanske är priset man får betala för att bo i stockholm? Hoppa in i en av tunnelbanans avgångar, vad sägs om Farsta strand 14.28, och res dig genom livet.
packis och isbjörnar kräver sina jackor
Vi har börjat nagga på de mörka månaderna. Snart faller snön faller i tjocka sjok och kommer belägra oss stackars nordbor värre än tyskarna under världskrigen. Soltimmarna hamnar på minussidan och de som har förstånd går i ide. För oss andra gäller att bara härda ut.
Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder... Många, många, många har tagit den devisen på kallt allvar. Gigantiska jackor rör sig på stan. Taniga ben och huvuden med volymsprejade frisyrer är det enda som avslöjar att det finns en människa under.
"Kolla, de vandrande topsen har gjort entré" skrattade syster häromdagen då snön pudrat asfalten.
Naturligtvis ska man klä sig varmt, missförstå mig rätt nu. Det är trots allt snart vinter med allt vad det innebär. Men det känns onekligen löjlligt när man- i Stockholms innerstad- har på sig en parkas som enligt reklamen klarar minus fyrtio grader. Andra jackor används av forskare på Antarktis och några hävdar att plaggen är utformade till mästra de tuffaste möjligaste vinderförhållanderna.
Hur ofta har vi packis, tjutande snöstorm och extremt kallt väder i Sverige? Kanske lika ofta som man på allvar har bruk för jeeparna som rullar runt och tar upp en och trefjärde dels fil på vägen.
Slutsats:
Snygga; Några av dem. (Man undviker åtminstånde fallskador om man halkar omkull.)
Nödändiga; Nepp. Såvida du inte ska till Nordpolen och spana isbjörn. Eller har glömt sovsäcken vid nästa scoutevent runt nyår.
Men som en mycket vis person nämnde; Säg aldrig aldrig. "Day after tomorrow" kan hända även i Sverige.
fröken vääääs åter i verkligheten
Som sagt, det blev lite för mycket ta -det -lugnt- tid.
En viss syster avslöjade att Souk hade 25 procent på stort sett hela sortimentet just i går . Jag plockade i rask takt fram Ibumetinkartan, halsduken och begav mig in till stan. Syster och jag trängde in oss i en skoaffär. Där på en hylla stod Stövlarna. Just sådana som jag spanat efter hur länge som helst. Pris som inte får en att tappa andan och stötta sig mot närmsta vägg. Provade dem och till min förvåning passade de fint. Även runt vaderna där man annars får plats med en tegelsten. Så nu känner jag mig relativt glad och nöjd- även om vääääs-ljuden fortfarande dominerar min annars väna stämma.
Annars funderar jag på hur den här dagen ska te sig. Började morgonen med curry på filen istället för kanel. Fortsatte med att ta fel foundationfärg och när jag skulle dra på de nya legingsen, visade det sig att de var håliga från början (något emo-kid som vill ha dem?) Det, mina vänner, det är tecken på att något kommer att ske idag. Väntar med orolig spänning.
telfonmagiker
Mannen- som aldrig presenterar sig- går husesyn och letar efter huvudjacket. Han skruvar, muttrar och mäter signaler med någon slags linjemätare. Det visar sig att någon har kopplat om och gjort det totalt galet fel. Han knipsar av sladdar och skruvar av hylsor och böjer kablar med tänger. Bökar i varenda telefonjack som finns i huset
Its a hallelujah moment! Telefonen fungerar igen! "Mirakler sker varje dag...
Du borde verkligen göra nåt åt den där rösten" säger mannen som avsked innan han stänger dörren.
rapporter från sjuklingen
ett par shorts från gymnasiet på mig. När klockan ringde imorse levde pulsen vilt bakom tinningarna. Halvrest på armbågarna snurrade rummet ett varv. "Oj, oj..." ville jag säga. "Vääääääs, vääääääs" hördes istället. Värrk från huvudtrakten tävlar med feber och ömma muskler.
Istället för att vara samhällsnyttig och jobba kollar jag Isprinsessan på webbtv, löser korsord och dricker te. Finn Chrisps slinker ner lika snabbt som fil och musli. Inte klokt vad man småäter när man är hemma en dag!
Mina träningsskor längtar ut... Det är perfekt löparväder ute. Och vad skönt det vore att ta ut sig ordentligt på gymmet. Har förstått att det inte blir något sådant förrän jag är piggare Har faktiskt avbokat hela veckans träningar, det trodde du inte om mig va?
kraxens återkomst
Har ytterligare två intervjuer i dag. En av dem följer syster med och ställer frågorna. Det är väl ingen som kommer höra någon skillnad, vi låter precis likadant! (Får kanske slänga in en tävling om de hörde något annorlunda i inslaget och vad det var) Andra intervjun blir på sjukhuset, på systers avdelning. Ska hugga tag i en läkare/ sköterska/ annan kunnig varelse som kan berätta varför man blir förkyld och vad man ska göra åt det.
Spännande, inte sant?
Alla onda ting är tre
Ting 1:
Eftermiddag och mörkret faller som en pressening över Stockholms stad. Tänker muntra upp höstkänslan med några hurtiga låtar på Ipoden. Mitt under en magisk sång som viftar bort löven framför mina fötter, fräser det till och sticker i öronen. "Vadan detta", rycker jag till och kollar på neonskyltarna över huvudet. Har någon gått sönder och skjutsar el-gnistor åt mitt håll? De ser i alla fall hela ut. Det sticker till och väser oroväckande igen. Två sekunder tickar iväg. En brännande stöt får mig att hoppa upp på stället. Sliter ur hörsnäckorna och de rycker som om de vore epileptiska. Får stötar i fingrarna och släpper nästan min älskling i gatan. Det blir ingen mer music den kvällen. Istället får jag pallra mig iväg till en affär som kan serva mig med ett par nya hörlurar. Ett par som inte ger mig röda brännmärken i öronen.
Ting 2
Cissi, min vän, är hemma hos mig och syster ett par dagar. Jag halvligger i bäddsoffan (eftersom Cissi har mitt rum och syster sin säng) och sörplar te. Fungerar jättebra för en öm hals och febrig lekamen. Simpsons, Våra värsta år, Nyheterna... inte sant vad mycket man kan titta på när man inte är på Sats och jobbar på formen. Nåja. Cissi har fnulat med datorn och tar en paus. Jag ska utföra en mycket simpel manöver: flytta mig tre decimeter åt vänster. Handen fastnar i täcket och innan jag hinner reda ut den sätter jag mig. Mina annars böjliga fingrar bänds mer än man tror är möjligt. Jag känner naglarna mot handryggen. Och det gör ont! Knogarna bultar sig blåa. Lederna i handflatan är svårrörliga och handen pulserar som om den fått en omgång av landslaget i Kickboxning. Messar Bror som råder mig till att kyla och linda hårt. Morgonen efter inhandlar jag kirurgtejp och ser ut som en beachvolley- spelare. Det blir ingen styrketräning med hantlar idag.
Ting 3
"Om jag vill följa med till Öland och vandra flera mil på Alvaret och andas lantluft som gör under för en trött kropp?" Näää... jag jobbar just den helgen.
"Åh, är det värsta bästa Halloweenfesten i Göteborg?" Rackans vad synd, har intervjuer på ett läger som jag bara måste göra.
"Se Dalarna i röda höstlöv och upptäcka en ny stad" Av alla helger i månaden väljer du den som jag sliter för brödfödan...
"Är det Ruth, redaktören för tidningen? Måste tyvärr meddela så här dagen innan att lägret är inställt.Det blir alltså inga intervjuer för dig att göra. Hoppas att det inte gör något"
Why, oh why?