.

För en gång skull la jag mig i normal tid, det vill säga innan midnatt. Tji fick jag för det, vaknade klockan 23.50. Vred runt i trassliga lakan en halv evighet. Blinkade till igen vid 02.25 satte mig upp och puffade kudden. Stirrade ut i mörkret och fokuserade på ett litet hål i rullgardinen. Blundade hårt och sa till mig på skarpen att somna om. Höll andan och ansträngde mig så mycket som det bara gick att slappna av. Dömt att misslyckas. Ju mer man anstränger sig, desto svårare blir det. Tillslut hade jag rullat in mig så hårt i täcket att jag knappt kunde röra på mig. Det var bara en sak att göra; att gå upp en sväng. Såg att Arvid glömt sin dator på bordet. Skulle kanske kolla mailen, facebook och tjuvlyssnat? Efter en stund kom jag inte på fler sidor att klicka in på.

Smög ut i hallen och la örat mot systers dörr. Hörde inte om hon sov och tanken for genom huvudet att öppna dörren och bara titta på henne. Men insåg efter en ovanligt snabb uppenbarelse att det verkade smått galet. Suckade lite lätt dramatiskt och tassade tillbaka till rummet. Intalade mig själv att sängen var alldeles, alldeles skön och att om jag bara la mig ner skulle jag somna på en gång. Ja, så blev det naturligtvis inte. Men jag andades djupt och använde mig av alla avslappningsövningar jag bara kunde komma på. När klockan ringde någon timma senare var det skönt att få gå upp. Nu vill jag bara kunna sova i natt. Håller alla tummar jag har!