.

Häromdagen kom en av de gamla redaktörerna upp. "Är det du som är Ruth?" frågade hon och såg ganska förvånad ut. "Hmmm...." jakade jag och förberedde mig mentalt för topp tre:

Σ  Nämen, du är ju inte alls 87 år gammal! 
Σ Sa du att du var 25... Oj. Du ser inte ut som en dag över 19!
Σ Dina föräldrar är kristna, eller hur. Är det därför du har ett bibliskt namn?

Om man lyssnar mellan raderna kan ljuden från min sida  tolkas så här:

 Σ Mina paranteser hade en förvirrad tanke om att släktnamn är trevliga. (Även om ingen annan i hela kommunen hette det). Men nu är det helt okej. Jag menar, folk minns mig på grund av (min strålande personlighet....) namnet.
Σ  Så får jag rabatter så det skriker om det med. Speciellt i tunnelbanan och i badhuset.
Σ  P.i.n.g.s.t.r.ö.r.e.l.s.e.n till och med! Och det är jag riktigt stolt över!

Men det hon säger är; "konstigt! Du lät liksom kort och tjock och rödhårig i telefonen. Men du är ju precis tvärtom!"
jaså, det säger du. Hur allsindar hör man det? Jag tror jag var sjuk den dagen i skolan när man fick lära sig det. hur ska jag nu klara mig i livet?

Näää... nu tar jag helg.