.

Lunchträning i dag. Halvvägs in i cykelpasset frustar jag så saliven skvätter fram till nästa cykel. (uhh... inte alls fräscht, ja vet det alltför väl) Pulsen dunkar på max och jag sänder längtansfulla tankar till pannband á la Björn Borg. "Kom igen, det är bra! Vrid på en centimeter till på motståndet!" Dundrar instruktören. Jag sliter mig upp, mjölksyran bränner och musklerna värker. Oh man, det här är inget avancerat pass! Kvackeliskrattelfnatt... varför är det så tungt?

Kom på det alldeles nyss: Jag gav ju blod för ett par dar sedan. Klart att det strejkar när hemaglobinet är nere och skvalpar i fotknölenivå! Skönt! Jag har inte tappat all kondition och andning och liknande över helgen. Puh!