om och om och om igen
En kollega har en mobilsignal som ljuder mest hela tiden. Den är himlars klämkäck och sätter sig med detsamma på hjärnan. Hemskt irriterande. Speciellt för de i min närhet när jag visslar och na- na- naaaanar på signalen när tillfälle ges. Har försökt att tvinga melodin ur systemet genom att lyssna på diverse låtar på repeat, minst åtta gånger var. (trallvänliga som Linda Bengtzing, E- type, Kate Perry och Jason Mraz) Varje gång jag hummar på något annat ringer mobilen igen och limmar sig fast på både stämband och komihåget.
Är det så här som man hjärntvättar folk? Är det ett knep från läkemedelsindustrin att öka sin försäljning diverse tabletter? Nä, jag har ingen aning. Bara att ni får ha överseende med mig ett tag framöver när jag minst sagt är enkelspårig i mitt lallande.
Är det så här som man hjärntvättar folk? Är det ett knep från läkemedelsindustrin att öka sin försäljning diverse tabletter? Nä, jag har ingen aning. Bara att ni får ha överseende med mig ett tag framöver när jag minst sagt är enkelspårig i mitt lallande.
suddig blick i kylig gryning
Jag har lyckats igen. Ja, att sätta in mina linser i fel ögon. Jag förstår inte hur det är möjligt, Det är ett tydligt ”R” och ett ”L” på locken. Men inte hindrar det att jag fnular in vänster lins i höger öga och vice versa. Om jag inte märker det med detsamma? Mycket bra fråga, min vän, men de bästa frågorna får inte alltid de enklaste svaren. För min del är det alltid lite suddigt de första tio minuterna. Skyll på morgontrötthet eller annat som kan passa som förklaring. Jag var aningen sen imorse och trycker in linserna, snabbmejkar mig och spurtar i väg till pendeln. Där märker jag att Metros text inte riktigt håller skärpan. Petar omärkligt i ena ögat för att rätta till en eventuell sned lins. Upprepar samma procedur i det andra ögat. Mannen mitt ser på mig som om jag drog ett morgonrocksskärp genom öronen och inte alls rättade till linserna. Folk har så lite vidsynthet innan solen har gått upp…
Åkte hela långa vägen till Uppsala och hoppades att fartvinden från cykeln skulle göra sitt. I den bästa av världar kan rejält med tårvätska göra att tillvaron ter sig klarare. Idag lyckades det inte riktigt. Jag lyckades bara frysa mer än jag har gjort hittills i höst. Minusgraderna har kommit till Mälardalen och frosten hade lagt sig som ett vitt gnistrande tyll i gräset. Det var jag inte beredd på, inte det minsta. I klänning, tunna strumpbyxor och ännu tunnare jacka var det minst sagt kallt. Väl på jobbet värkte fingertopparna och näsan lyste värre än renen Rudolfs (som förövrigt är en av mina favoritjulsånger!)
Ett par timmar senare, efter några koppar thé och förmiddagsfika har jag tinat.upp igen Om det känns så här nu, hur ska det då inte bli när Kung Bore anfaller på allvar?
Ps. Kan verkligen rekommendera Wall- E! Låt dig inte skrämmas av den intetsägande trailern, den visar inte ens bråkdelen av vad filmen egentligen handlar om. Wall- E väcker reaktioner som jag inte trodde att en städande plåtmaskin kunde göra. Den är värd varenda glob/geting/stjärna/solar/stolar som den kan få!
Åkte hela långa vägen till Uppsala och hoppades att fartvinden från cykeln skulle göra sitt. I den bästa av världar kan rejält med tårvätska göra att tillvaron ter sig klarare. Idag lyckades det inte riktigt. Jag lyckades bara frysa mer än jag har gjort hittills i höst. Minusgraderna har kommit till Mälardalen och frosten hade lagt sig som ett vitt gnistrande tyll i gräset. Det var jag inte beredd på, inte det minsta. I klänning, tunna strumpbyxor och ännu tunnare jacka var det minst sagt kallt. Väl på jobbet värkte fingertopparna och näsan lyste värre än renen Rudolfs (som förövrigt är en av mina favoritjulsånger!)
Ett par timmar senare, efter några koppar thé och förmiddagsfika har jag tinat.upp igen Om det känns så här nu, hur ska det då inte bli när Kung Bore anfaller på allvar?
Ps. Kan verkligen rekommendera Wall- E! Låt dig inte skrämmas av den intetsägande trailern, den visar inte ens bråkdelen av vad filmen egentligen handlar om. Wall- E väcker reaktioner som jag inte trodde att en städande plåtmaskin kunde göra. Den är värd varenda glob/geting/stjärna/solar/stolar som den kan få!
åh hej!
"Latmasken dödar fler än fågelinfluenasan" Med de orden packar jag träningsväskan och letar fram SL- kortet. Spinning på Hötorget klockan 17.00! Efteråt ska jag på bio med kollegan J. Vi ska se Wall-e, en film som han har pratat om hur länge som helst.
Åh, upp ur soffan nu. (rackans vad svårt det är att ta sig upp efter att ha sovit en liten stund) Det är sagt att man ska välja sina strider. Nu tar jag upp ärtröret med bedövningspilen som får latmasken att sövas en bra stund framöver. Fram med pigg energi och träningsvilja!
Åh, upp ur soffan nu. (rackans vad svårt det är att ta sig upp efter att ha sovit en liten stund) Det är sagt att man ska välja sina strider. Nu tar jag upp ärtröret med bedövningspilen som får latmasken att sövas en bra stund framöver. Fram med pigg energi och träningsvilja!
ahh, hemma
Hemma i Stockholm igen. Det är obeskrivligt skönt med tystanden. Inga 
människor som trängs axel mot axel och inga köer att ställa sig i. Nu är det bara jag och min soffa. I alla fall ett par timmar till. Det går inte för sig att dega hela dagen. Speciellt inte när hotellgymmet visade sig likna mer en garderob än just ett gym. Den tragiska sanningen är att jag inte har tränat på en vecka, sju dagar i inaktivitet. Jag gillar inte alls känslan, det kryper i kroppen och jag vill helst av allt slingra mig ur den. En blandning av rastlöshet, trötthet och det faktum att alldeles för dålig mat har konsumerats. Nåja. Inte lönt att gräma sig. Jag kickar igång veckan med bra mat, sådan som jag mår bra av. Dessutom blir det kvalitetsträning på gymmet senare i eftermiddag. Nice! Redo för lite mer Bokmässa? Ha, ha. troddet väl det! Under lördagen spang jag ihop med JoHo.(sprang och sprang är väl att ta i. Efter ett par mess stämde vi träff vid Adlibris gigantiska monter) Mycket trevligt att äntligen få träffas live! Såg många författare och bokade framtida intervjuer. Jag hade sett fram emot Hälsa och träningsmontern, men blev faktiskt besviken. Föreläsningarna var det inget fel på. Men själva hälsorummet var inte speciellt upphetsande. Tyvärr. På bilderna lite överallt ser du hur det såg ut på våra tv- sändningar. Mia Törnblom och Jan Guillo presenterade sina nya böcker. Mitt bland alla 900 montrar, 700 författare trängdes 110 000 besökare. Trångt, varmt men alldeles alldeles underbart.
så mycket folk
Fick nyss reda på att jag ska få köra till hotellet i Kungälv. Jag, köra bil, till Kungälv. Jag har körkort men kan knappast kalla mig för bilist. Jag sitter bakom ratten så himla sällan att jag knappt för tillfället minns vart växelspaken sitter. Jag vill verkligen inte, men det finns ingen annan som har körkort här. (andas Ruth, det hjälper knappast att du sitter och håller andan… ) Nu får ni verkligen tänka på mig, ok folks?
Annars då? Jag springer runt här på mässan och försöker få bra citat, gå på så många seminarier som jag hinner med och på väg till alla platser spana in montrarna. Jag har sprungit in i ett par personer jag känner. En lärare från journalistutbildningen och en från kyrkan hemma. Skoj! Det är inte det allra enklaste att träffa på bekantingar bland 100 000 (ett hundra tusen) besökare. Inga bilder idag heller, glömde den där saken där man tjoffsar i minneskortet på hotellet. Men imorgon… haha.
Lots of love (igen)
(och glöm nu inte att tänka på mig)
Annars då? Jag springer runt här på mässan och försöker få bra citat, gå på så många seminarier som jag hinner med och på väg till alla platser spana in montrarna. Jag har sprungit in i ett par personer jag känner. En lärare från journalistutbildningen och en från kyrkan hemma. Skoj! Det är inte det allra enklaste att träffa på bekantingar bland 100 000 (ett hundra tusen) besökare. Inga bilder idag heller, glömde den där saken där man tjoffsar i minneskortet på hotellet. Men imorgon… haha.
Lots of love (igen)
(och glöm nu inte att tänka på mig)
mässan!
Vänner! Nu har jag varit här en hel dag. Det känns minst som femton... Jeeeesus vad mycket folk jag har träffat, vad många böcker jag har spanat och många seminarier jag har velat gått på men inte hunnit. Men i morgon är det en ny dag med nya underbara möjligheter! (yeah...) Snart är det dags att åka tillbaka till hotellet med efterföljande middag med hela gänget. Sedan lockar sängen mer än svir på stan. Hoppas jag kan lägga upp några bilder imorgon!
lots of love
lots of love
snaaaart på väg
En sista hälsning till er innan vi drar kosan mot andra sidan kusten! Det här känns så stort, så roligt och så nervöst... Tur att jag inte är ensam. Jag noterade igår att hotellet har gym och har packat ner ett par vändor med träningskläder. (Klart att jag måste hålla igång, även om det förmodligen blir jobb twentyfour seven) Ser fram emot en massa intressanta seminarier, kultförklarade författarmöten och massvis med nya böcker!
Nu är det skriv-skriv-skriv-skriv (läs; två artiklar plus ett par notiser) innan vi åker. JoHo, dig räknar jag kallt med att träffa, ok? Är det någon mer som kommer spendera några dagar på mässan, let me know!
Nu är det skriv-skriv-skriv-skriv (läs; två artiklar plus ett par notiser) innan vi åker. JoHo, dig räknar jag kallt med att träffa, ok? Är det någon mer som kommer spendera några dagar på mässan, let me know!
får väl stanna hemma då
Neeeej!! Det blir inget New York i höst! Vi- jag, syster yster och en massa sköna brudar- skulle ha gjort stan osäker i november. Julhandlat och festat och njutit av att komma från tråk- Sverige för en liten tid. Nu ska vi inte ta upp petitesser med att jag faktiskt trivs bra i landet och allt sådant. Men Stockholm en kulen novemnerdag är inte mycket att hänga i julgranen. Får se om jag får tag i något att lägga under julgranen i år. Just så gnällde jag för syster yster när hon ringde Eller var det jag... luddigt minne runt kvart i fyra då jag på en och samma gång förberedde två intervjuer och kollade konstant på klockan för att inte missa bloggminglet. I alla fall. Jag gnölade om att inte ha någonstans att julhandla. "Ditt fleppo" skällde syster. "Du har ju landets största shoppingutbud framför dina 37-or. Något ska du väl ändå hitta på att köpa till mig?" Hmm... mja... kanske det. Om saker och ting vill sig väl.Nope. Nu har jag en intervju att skriva rent. Ni som är inom frikyrkosvängen vet nog vem den här snubben är. Lissen and enjoy. I morgon är det äntligen dags för årets bokmässa! Jopp, ni har absolut rätt; jag tar med mig datorn och bloggar därifrån.
tack!
I går kväll funderade jag över saken igen. En hel arbetsdag plus 55 minuter Tour de France och jag hade fått ur mig den mesta besvikelsen. Speciellt efter att jag läste era kommentarer, tack för tankarna!
Känner dock att en närmare förklaring kan behövas: Det stämmer att jag kan inte lasta över allt på min kompis, verkligen inte! Ville hon att han skulle komma, självklart skulle han det. Hennes fest -hennes gäster och jag är tacksam över att jag fick komma. Jag hade inte gjort någon scen om, som Jane skriver, hon hade varit lika nära vän med honom som med mig. Vi har varit kompisar i lite mer än fem år och jag har inte hört att de skulle ha umgåtts eller haft någon relation som kan liknas vid vänskap. Fast å andra sidan, skulle hon ha haft anledning till att berätta det för mig? Men att hon smusslade med sms och mobil och bara försvann tycker jag är märkligt. Jag kräver inte att hon skulle stövlat fram till mig och sagt att han hade kommit. Å andra sidan hade det känts bättre om de inte gått upp i rök under flera timmar. Hmm, en sådan konstig situation det blev! (Jag tar till mig min vän Malins råd; lämna det och gå vidare.)
Just nu har jag brådis. Har mycket, mycket att göra klart innan det är dags att slänga mig på tåget tillbaka till Stockholm. Känner mig trots allt ganska pigg, detta att helgen inte bjöd på alltför mycket återhämtning. Tur att man fortfarande är ung! (hosthost) Tror minsann att joggingturen innan jobbet imorse satte fart på cirkulation och glädjesprittande ämnen. Sweet!
Känner dock att en närmare förklaring kan behövas: Det stämmer att jag kan inte lasta över allt på min kompis, verkligen inte! Ville hon att han skulle komma, självklart skulle han det. Hennes fest -hennes gäster och jag är tacksam över att jag fick komma. Jag hade inte gjort någon scen om, som Jane skriver, hon hade varit lika nära vän med honom som med mig. Vi har varit kompisar i lite mer än fem år och jag har inte hört att de skulle ha umgåtts eller haft någon relation som kan liknas vid vänskap. Fast å andra sidan, skulle hon ha haft anledning till att berätta det för mig? Men att hon smusslade med sms och mobil och bara försvann tycker jag är märkligt. Jag kräver inte att hon skulle stövlat fram till mig och sagt att han hade kommit. Å andra sidan hade det känts bättre om de inte gått upp i rök under flera timmar. Hmm, en sådan konstig situation det blev! (Jag tar till mig min vän Malins råd; lämna det och gå vidare.)
Just nu har jag brådis. Har mycket, mycket att göra klart innan det är dags att slänga mig på tåget tillbaka till Stockholm. Känner mig trots allt ganska pigg, detta att helgen inte bjöd på alltför mycket återhämtning. Tur att man fortfarande är ung! (hosthost) Tror minsann att joggingturen innan jobbet imorse satte fart på cirkulation och glädjesprittande ämnen. Sweet!
Hur sjutton ska man tolka detta?
Jag är konfunderad just nu. Orsaken är att jag var på 30- årsfest i lördags. Föremålet för firandet har träffat min syster ett femtontal gånger innan. Syster hade inga planer för kvällen och jag slängde i väg ett mess i torsdags och undrade om hon kunde haka på. Fick svaret att hela stället var fullbokat och det skulle vara omöjligt att få plats med en stol till. Ok, är stället fullsatt så är det. Blev ganska förvånad när vi blev visade till bordet och det fanns tre tomma platser där. Fyra bord i vår omedelbara närhet var även de lediga. (Gissar att någon inte kunde med och säga att hon inte ville ha med syster…)
Very well. Kvällen bjöd god mat, trevliga människor och serviceinriktad personal. Plötsligt hörde jag att hon nämnde att min före detta förmodligen skulle dyka upp. Jag hostade till och hörde mig själv säga att om han dyker upp, då går jag. Så här i efterhand inser jag att det var väldigt töntigt att ställa ett sådant ultimatum. Det var inte min middag, jag bestämde inte vem som kommer eller inte. ”Du behöver inte umgås med honom om du inte känner för det” svarar hon. ”Du kan prata med de andra istället”. Jag skakade på huvudet. Tänkte att sällskapet på nio personer inte var så många att man vimlar bort sig från en person man överhuvudtaget inte ens vill se. Timmarna gick och snart slog klockan nattklubb. Syster dök upp och var strålande vacker (precis som vanligt!) Vi hängde med en störtskön tjej och planerade hej vilt en resa till Scotland för att kolla omgivningarna och dricka öl. ”Du bangar inte ur det här nu” sa jag med myndig stämma och pekade med hela handen. ”Neeeej” tjöt hon och lovade att detta inte var nåt fyllesnack utan något som verkligen ska bli av. Yeah, jag hoppas det! Alltid lika skoj när man springer på tjejer som är riktigt justa! (Vet ju att det kryllar av er där ute, ska bara få nys på er också.)
Vi svärmade runt på olika golv, hängde i baren, frotterade med andra middagsgäster. Såg födelsedagsbarnet på balkongen i telefon och plötsligt var hon försvunnen. ”Vart tog hon vägen?” frågade jag några ur sällskapet. De svävade med svaren och chansade på både högt och lågt. Funderade hit och dit, men slog det ifrån mig. Naturligtvis skulle inte hon ta dit honom, inte när hon såg hur jag reagerade vid middagen. Inte när de faktiskt inte ens kan benämna varandra som vänner. Men när jag gick en trappa ner någon halvtimma senare såg jag hans bekanta jeans. Blev så paff att jag tvärstannade, vände på klacken och gick upp igen. Letade upp några coola människor och drog iväg till andra sidan klubben. Där uppehöll vi oss ett par timmar tills jag och syster beslöt oss för att åka hem. Jag letade upp värdinnan och tackade henne för kvällen. Vände mig om och tittade honom i ögonen, log så stort att visdomständerna (om jag hade haft dem kvar) skulle ha synts och utbrast ”hej!”. Han tittade ner i golvet och hälsade med låg röst.
Nu behöver jag er hjälp. Jag chockad över hon tog dit honom. Trots att hon visste hur ledsen och upprörd jag blev efter honom. Är jag fånig som tog illa upp? Jag har inget emot att hon träffar honom, var så god. Jag har kommit över honom men blir fortfarande ledsen när jag tänker på det hela. Det var som sagt inte min fest, det är fritt att bjuda vem hon önskade. Hjälp mig, ska jag ruska på axlarna och tycka att det var helt ok eller hade jag anledning att bli illa berörd?
Very well. Kvällen bjöd god mat, trevliga människor och serviceinriktad personal. Plötsligt hörde jag att hon nämnde att min före detta förmodligen skulle dyka upp. Jag hostade till och hörde mig själv säga att om han dyker upp, då går jag. Så här i efterhand inser jag att det var väldigt töntigt att ställa ett sådant ultimatum. Det var inte min middag, jag bestämde inte vem som kommer eller inte. ”Du behöver inte umgås med honom om du inte känner för det” svarar hon. ”Du kan prata med de andra istället”. Jag skakade på huvudet. Tänkte att sällskapet på nio personer inte var så många att man vimlar bort sig från en person man överhuvudtaget inte ens vill se. Timmarna gick och snart slog klockan nattklubb. Syster dök upp och var strålande vacker (precis som vanligt!) Vi hängde med en störtskön tjej och planerade hej vilt en resa till Scotland för att kolla omgivningarna och dricka öl. ”Du bangar inte ur det här nu” sa jag med myndig stämma och pekade med hela handen. ”Neeeej” tjöt hon och lovade att detta inte var nåt fyllesnack utan något som verkligen ska bli av. Yeah, jag hoppas det! Alltid lika skoj när man springer på tjejer som är riktigt justa! (Vet ju att det kryllar av er där ute, ska bara få nys på er också.)
Vi svärmade runt på olika golv, hängde i baren, frotterade med andra middagsgäster. Såg födelsedagsbarnet på balkongen i telefon och plötsligt var hon försvunnen. ”Vart tog hon vägen?” frågade jag några ur sällskapet. De svävade med svaren och chansade på både högt och lågt. Funderade hit och dit, men slog det ifrån mig. Naturligtvis skulle inte hon ta dit honom, inte när hon såg hur jag reagerade vid middagen. Inte när de faktiskt inte ens kan benämna varandra som vänner. Men när jag gick en trappa ner någon halvtimma senare såg jag hans bekanta jeans. Blev så paff att jag tvärstannade, vände på klacken och gick upp igen. Letade upp några coola människor och drog iväg till andra sidan klubben. Där uppehöll vi oss ett par timmar tills jag och syster beslöt oss för att åka hem. Jag letade upp värdinnan och tackade henne för kvällen. Vände mig om och tittade honom i ögonen, log så stort att visdomständerna (om jag hade haft dem kvar) skulle ha synts och utbrast ”hej!”. Han tittade ner i golvet och hälsade med låg röst.
Nu behöver jag er hjälp. Jag chockad över hon tog dit honom. Trots att hon visste hur ledsen och upprörd jag blev efter honom. Är jag fånig som tog illa upp? Jag har inget emot att hon träffar honom, var så god. Jag har kommit över honom men blir fortfarande ledsen när jag tänker på det hela. Det var som sagt inte min fest, det är fritt att bjuda vem hon önskade. Hjälp mig, ska jag ruska på axlarna och tycka att det var helt ok eller hade jag anledning att bli illa berörd?
man kan inte vara bäst på allt
Det blev någon spärr, typ två striker men för det allra mesta fick jag knappt till nåt alls värt att beskriva. Mina kära lagkamrater överröste mig med goda tips. De visade handfast hur skorna skulle halka fram på rätt sätt, vinkade min handled och svungade ubertydligt med ena benet. Tssss... inte gick det bättre för det. Tillslut insåg jag att det var lönlöst att bli sur, det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna hämta hem placeringar. Jag vägrar att avslöja min poäng. Det räcker väl att ni får veta att jag bjöd laget runt efteråt?
sjuttsingen vad ont!
Strul är sammanfattningen av gårdagen. Den började tack å lov alldeles lysande och strålande! Träningsdejt med världens bästa Jane på morgonen! Trots glädjen över att träna med henne var jag trött och seg och kände inte alls för att ro fem kilometer. Men hon triggade igång min tävlingsanda med himla bra uppmaningar. Stairmaster trettio minuter lades på det och släpades också i seghetens tecken. Även där fick Jane mig att skratta högt. Inte minst när hon utförligt beskrev färgerna på ett barnprogram. Why? Mycket elementärt, min käre Watson: Trappmaskinen har tv-skärm. Den enda kanalen som fungerade för mig var en svartvit tv4+. Alltså försvann minst åtta minuter bara så där i förklaringar om vem som var grön, hade rosa byxor och ve det egentligen var som bar den blåa mössan. Mycket roande! (Jag fick mig även ett par tankeställare, något att verkligen ta till mig och fundera över. Har jag någonsin sagt exakt hur klok och smart Jane är? )(Berättar mer framöver!)
Jag åt frukost på ett café; grov macka med massor av kaffe. Förberedde intervjun jag skulle ha senare och läste på inför den kommande Bokmässan. Hoppade på pendeltåget till ”långt-ute-i-bushen” och blev förvånad över exakt hur långt ut jag hade hamnat… Inga spärrar, en liten landsväg vid sidan av spåren och resten skog. Eftersom intervjupersonen bodde en halvmil från stationen hade jag beställt taxi. Stod och hoppade på stället en stund. Ingen bil dök upp. Sick- sackade med fötterna en stund till. Ringde och frågade vart den hade tagit vägen; på väg. Trixade med kameran och drog i fingervantarna. Tjugo minuter efter beställd tid var fortfarande hela stationen öde. Det brummade till i backen och jag fick en ljusare min. Den mörkande dock när det var fel taxibolag. ”Ska du någonstans” frågade chauffören. ”Mmmm,” svarade jag. ”Men jag har redan beställt taxi.” ”Ah, då kan vi vänta tillsammans tills den kommer”. Han kommenterade vädret och jag hummade med. ”Hö, du är från Öland!” utbrast jag plötsligt när jag kommit underfund med hans dialekt. Han blev tvärtyst och såg förbluffat på mig. Blicken frågade hur jag sjutton kunde höra det, han som bott i stan sen – 77. (ja, det sista med årtalet upplyste han mig om) Tsss, tyckte jag. Ränderna går aldrig ur, så det så!
Långt om länge hade fortfarande ingen taxi dykt upp. Ölänningen hade åkt iväg och jag började misströsta. En beige volvo stannade intill mig. Min bedrövade uppsyn måste ha väckt vekade känslor. ”Behöver du skjuts?” Ängeln i bilen körde mig nästan hela vägen till dörren. Intervjun gick sedermera bra och jag kom iväg till pendeln igen, utan några större missöden.
Hem- skriva- radera- skriva- skriva… Svängde ihop en sen lunch medan texten växte fram på skärmen. Just när jag kommit in i ett bra flow kom jag på när klockan var kvart i fyra, att jag hade glömt att avboka Tour de France. Jag hade ingen som helst lust att bli kickad från nätbokningen! (för er som inte vet; missar man att avboka tre gånger straffas man med att inte kunna förboka pass under tre hemska veckor.) Rusade runt och försökte hitta träningskläder, spinningskor, lämplig vattenflaska, sparade alla dokument och strök under det jag absolut inte fick glömma. Haaa... eventuella åskådare hade förmodligen plockat fram popcornen och skrattat gott åt mina irrfärder i den gula villan.
Pinnade i väg som en liten blå till pendeln och kastade mig ombort med berott mod. I omklädningsrummet råkade jag i ivern att få på mig allt i rasande fart, dänga armbågen i bygeln på skåpet där man fäster hänglåset. En intensiv smärta spred sig längs hela underarmen. Lill- och ringfingret domnade bort och allt bultade. Trots att Tessan gjorde sitt bästa att leverera ett kanonpass nådde det inte riktigt fram till mig. Varje liten rörelse gjorde verkligen jätteont!
Idag är armbågen blåsvullen, fingrarna är fortfarande bortdomnande och armen fungerar bara i läget svagt böjd, rakt fram. Rackans, jag kan inte ens sätta upp håret eller skriva med penna! Någon som kan ställa upp som assistent under helgen?
Jag åt frukost på ett café; grov macka med massor av kaffe. Förberedde intervjun jag skulle ha senare och läste på inför den kommande Bokmässan. Hoppade på pendeltåget till ”långt-ute-i-bushen” och blev förvånad över exakt hur långt ut jag hade hamnat… Inga spärrar, en liten landsväg vid sidan av spåren och resten skog. Eftersom intervjupersonen bodde en halvmil från stationen hade jag beställt taxi. Stod och hoppade på stället en stund. Ingen bil dök upp. Sick- sackade med fötterna en stund till. Ringde och frågade vart den hade tagit vägen; på väg. Trixade med kameran och drog i fingervantarna. Tjugo minuter efter beställd tid var fortfarande hela stationen öde. Det brummade till i backen och jag fick en ljusare min. Den mörkande dock när det var fel taxibolag. ”Ska du någonstans” frågade chauffören. ”Mmmm,” svarade jag. ”Men jag har redan beställt taxi.” ”Ah, då kan vi vänta tillsammans tills den kommer”. Han kommenterade vädret och jag hummade med. ”Hö, du är från Öland!” utbrast jag plötsligt när jag kommit underfund med hans dialekt. Han blev tvärtyst och såg förbluffat på mig. Blicken frågade hur jag sjutton kunde höra det, han som bott i stan sen – 77. (ja, det sista med årtalet upplyste han mig om) Tsss, tyckte jag. Ränderna går aldrig ur, så det så!
Långt om länge hade fortfarande ingen taxi dykt upp. Ölänningen hade åkt iväg och jag började misströsta. En beige volvo stannade intill mig. Min bedrövade uppsyn måste ha väckt vekade känslor. ”Behöver du skjuts?” Ängeln i bilen körde mig nästan hela vägen till dörren. Intervjun gick sedermera bra och jag kom iväg till pendeln igen, utan några större missöden.
Hem- skriva- radera- skriva- skriva… Svängde ihop en sen lunch medan texten växte fram på skärmen. Just när jag kommit in i ett bra flow kom jag på när klockan var kvart i fyra, att jag hade glömt att avboka Tour de France. Jag hade ingen som helst lust att bli kickad från nätbokningen! (för er som inte vet; missar man att avboka tre gånger straffas man med att inte kunna förboka pass under tre hemska veckor.) Rusade runt och försökte hitta träningskläder, spinningskor, lämplig vattenflaska, sparade alla dokument och strök under det jag absolut inte fick glömma. Haaa... eventuella åskådare hade förmodligen plockat fram popcornen och skrattat gott åt mina irrfärder i den gula villan.
Pinnade i väg som en liten blå till pendeln och kastade mig ombort med berott mod. I omklädningsrummet råkade jag i ivern att få på mig allt i rasande fart, dänga armbågen i bygeln på skåpet där man fäster hänglåset. En intensiv smärta spred sig längs hela underarmen. Lill- och ringfingret domnade bort och allt bultade. Trots att Tessan gjorde sitt bästa att leverera ett kanonpass nådde det inte riktigt fram till mig. Varje liten rörelse gjorde verkligen jätteont!
Idag är armbågen blåsvullen, fingrarna är fortfarande bortdomnande och armen fungerar bara i läget svagt böjd, rakt fram. Rackans, jag kan inte ens sätta upp håret eller skriva med penna! Någon som kan ställa upp som assistent under helgen?
i tidig gryningstimma
Ibland får jag frågan om jag verkligen har alla indianer i kajaken. Idag har ett par ögonbryn höjts och mitt förstånd kraftigt ifrågasatt. Den simpla anledningen är att jag har börjat springa innan jobbet. Det var något jag gjorde mest hela tiden både förra hösten och innan sommaren. (kanske en bidragande orsak till krånglande knän och smalben…) Skillnaden från förr är att jag numer måste bege mig bra mycket tidigare för att hinna. Imorse ställde jag klockan 04.38. Jopps, du läste rätt; tjugo i fem. På morgonen. Långt innan solen ens har funderat på att kika över horisonten. Inga bilar, inga människor- på sin höjd en skrämd hare som skuttar över vägen. För det allra mesta är det inga problem att svinga benen över sängkanten. Inte om jag kvällen innan har lagt fram allt som jag behöver. Att ställa mig och leta efter löparbrallor och strumpor är ingen hit. Nepp, när jag vet att allt väntar på mig (och att jag dessutom har tagit mig tid att lägga fram det snyggt iordning) gör att jag inte har något annat val än att pallra mig upp. Gryningen var mörk och kylig, frös de första minuterarna men ansträngde mig för att slappna av. Mötte två tidningsbud längs vägen och ett par lastbilar. (de funderade förmodligen över vilken kuf som konditionerar vid en sådan okristlig timma) Annars var det bara jag, mina andetag och mina taktfasta steg. Åtta kilometer fem minuterstempo var just det jag behövde för att kicka igång livsandarna.
Pigg, glad och otroligt nöjd sitter jag nu på jobbet. Sprängfylld med energi och redo att göra alla uppgifter som är uppradade på skrivbordet. Jag har saknat morgonlöpningen (och vanlig morgonträning givetvis) otroligt mycket!
te!
Det är en jobba-hemma-dag idag. Just nu har jag rackans bråttom. Har en intervju snart och måste verkligen rusa. Men tänkte bjuda er på en ljuvlig bild; teerna jag fick av Jane imorse innan spinningen. Thnx darlin´n! De har varit efterlängtade! Smakar och doftar otroligt gott, det luktar faktiskt jordgubbar och champange i hela köket! I brist på snygga teburkar i plåt får jag nöja mig med en glassburk- Hepp, alla sätt är bra utom de dåliga!
Ha en underbar dag! Håll tummarna för mig nu. Jag är lite nervös över att intervjua en person som en slipad i dessa sammanhang...
Ha en underbar dag! Håll tummarna för mig nu. Jag är lite nervös över att intervjua en person som en slipad i dessa sammanhang...
kylig kultur
Uppsala, tänker ni förmodligen nu. Vad ska du göra i Uppsala under helgen? (du är ju för hela friden ledig då och bör tillbringa den någon annanstans än jobborten!) Men det är inte varje helg det är kulturnatt. Sprang som elitsprinter(...) och hann med tåget med ett nödrop. I ögonvrån såg jag en gammal kompis från förr iklädd SJs mundering. När han kollade biljetter smilade jag "Wahoo, värsta snygga grabben, när ska vi fika?" Ett par tjejer bakom mig drabbades av akuta hysteriska frustningar.Haa, vad skulle de tro; kass raggning eller bara en en sjukt desperat brud? (kan avslöja för nyfikna att M är lyckligt gift med en fantastisk tjej) M blinkade till och tyckte att jag skulle ringa honom när han var mer tillgänglig än på ett tåg. Tjejerna bakom satte skrattet ljudligt i halsen. Lät ungefär som när aliens grugglar fram sina "täjk mi to jår lider".
Jag hade anat att det skulle vara kyligt i Uppsala. Hade därför förutseende tagit med både vantar och mössa och extra tröja. Men det var olidligt kallt! Kändes som om kylan snikade förbi alla lager tyg och lade sig tätt intill ryggraden. Nåväl, trots huttrandet blev det en riktigt trevlig kväll! Jag och bästa Cicci kollade på fotoutställningar (inspiration!!) keramik. Lyssnade på musik, skådade ett sambatåg (om jag frös bakom mina kläder, vad gjorde inte tjejerna i minimal bikini?) och hörde klagokören. Vi försökte komma in i domkyrkan för utställningen Eco Homo. Dömt att misslyckas, kön ringlade sig lång som kinamuren och kyrkan sprängfull. Drog vidare mot slottet och den där trädgården nedanför. På långt, långt håll såg vi eldshowen i full fart. Det är så mäktigt med eldklot som svingas högt i skyn. Jag har grym respekt för eld och ser ingen framtida karriär som eldjonglerare. Vackert, coolt och enormt häftigt!
Vi kom hem till Cissis lägenhet ganska sent. Men visst hinner man med the och äppelpaj. Jag vet att det kanske inte är det bästa att häva i sig någon timma efter midnatt. Rättfärdigade mitt handlade med att det var helg… Nya friska tag denna vecka!
Jag hade anat att det skulle vara kyligt i Uppsala. Hade därför förutseende tagit med både vantar och mössa och extra tröja. Men det var olidligt kallt! Kändes som om kylan snikade förbi alla lager tyg och lade sig tätt intill ryggraden. Nåväl, trots huttrandet blev det en riktigt trevlig kväll! Jag och bästa Cicci kollade på fotoutställningar (inspiration!!) keramik. Lyssnade på musik, skådade ett sambatåg (om jag frös bakom mina kläder, vad gjorde inte tjejerna i minimal bikini?) och hörde klagokören. Vi försökte komma in i domkyrkan för utställningen Eco Homo. Dömt att misslyckas, kön ringlade sig lång som kinamuren och kyrkan sprängfull. Drog vidare mot slottet och den där trädgården nedanför. På långt, långt håll såg vi eldshowen i full fart. Det är så mäktigt med eldklot som svingas högt i skyn. Jag har grym respekt för eld och ser ingen framtida karriär som eldjonglerare. Vackert, coolt och enormt häftigt!
Vi kom hem till Cissis lägenhet ganska sent. Men visst hinner man med the och äppelpaj. Jag vet att det kanske inte är det bästa att häva i sig någon timma efter midnatt. Rättfärdigade mitt handlade med att det var helg… Nya friska tag denna vecka!
så dumt!
Attans x 2! Jag läste Tereses mail om löpning ungefär tre timmar för sent. Ah, riktigt surt eftersom det hade varit så skoj med en tur i Hagaparken. Traskade iväg på Combat i stället. Det var skoj, precis som vanligt, även om pulstopparna inte riktigt ville sig. (Är det nya programmet lamare än det förra?) Jobbade några timmar och laddade för en cykel. Eftersom jag inte hade cyklat på hela veckan passade det kalas med Tour de France. Glenn stod som instruktör och jag blev riktigt glad. Att få cykla för Tessans grymme sambo är inte det sämsta! Men när jag påbörjat uppvärmningen var det inte alls han som klev in. Besvikelse forsade värre än Niagarafallen. Åh, såklart att det måste finnas fler i gymvärlden som lystrar till det namnet. Men det fick min motivation att sänkas ett snäpp. När han dessutom pratade läääänge med några utvalda och grejade med en cykel sänktes den ytterligare. Och det blev definitivt inte bättre att allt orsakade en förskjutning i tidsschemat med tretton minuter.
Helt plötsligt kände jag min väldigt stressad. Rackans, det skulle bli tight! Klassen var klar tio över fem. Mitt tåg till Uppsala tuffade iväg tjugo i sex. Att duscha, dumpa väskan (med dubbla träningskläder, spinningskor och vanliga joggdojjor, handduk och annat tjafs) vid Skanstull, tunnelbana till centralen och hoppa på tåget krävde åtminstone tjugofem minuter. Jag kunde inte koncentrera mig på själva klassen, utan tänkte hela tiden hur jag skulle bära mig åt för att hinna. Blev rejält trött med mjölksyrekänningar, men kändes som bortkastad tid eftersom jag var så puckad att inte rikta uppmärksamheten till instruktören i stället för klockan. Så dumt att sänka en hel klass på grund av besvikelse över ”fel” instruktör och tidspress.
Helt plötsligt kände jag min väldigt stressad. Rackans, det skulle bli tight! Klassen var klar tio över fem. Mitt tåg till Uppsala tuffade iväg tjugo i sex. Att duscha, dumpa väskan (med dubbla träningskläder, spinningskor och vanliga joggdojjor, handduk och annat tjafs) vid Skanstull, tunnelbana till centralen och hoppa på tåget krävde åtminstone tjugofem minuter. Jag kunde inte koncentrera mig på själva klassen, utan tänkte hela tiden hur jag skulle bära mig åt för att hinna. Blev rejält trött med mjölksyrekänningar, men kändes som bortkastad tid eftersom jag var så puckad att inte rikta uppmärksamheten till instruktören i stället för klockan. Så dumt att sänka en hel klass på grund av besvikelse över ”fel” instruktör och tidspress.
jobb-gym-kultur
Det gäller att ladda rätt. Därför hivade jag i mig night pro innan jag gick till sängs igår. (lååååångsamt protein som dessutom gör att man somnar lättare) Vaknade inte allt för tidigt (hann med åtminstonde sju timmars sussande) och åt frukost framför Miami Inc. Det är tv i min smak! Jag gillar tatueringar och facineras av människor som skaffar dem. Skönt med en relativt slö morgon för en gång skull. Annars är det upp- lägga i frukosten/lunchen/mellanmålet-i väskan- sminka mig- iväg. Att gosa ner mig i soffan och äta ur en porslinstallrik och dricka te ur en riktig kopp, det är grejer det! (Ja, äter frulle på tåget annars ur en plastskål och termosmugg) Det är märkligt vad lustiga saker man kan uppskatta! Jag minns när jag jobbade i ett musikal- och teaterteam. Vi åkte runt till olika kyrkor och satte upp bland annat upp musikaler tillsammans med mellanstadiebarn. För det mesta hade inte församlingarna tänkt på att vi borde ha någonstans att sova. Liggunderlag, linoliumgolv, nedsuttna soffor sedan 80- talet, tältsängar från första världskriget... Jag har sovit precis på allt kan jag tro. Min poäng kommer här; jag kan fortfarande- sex år senare- känna en oerhörd tacksamhet över att faktiskt få sova i en säng som är skön. Med madrass som inte är papperstunn på mitten eller har fjädrar som masserar njurarna. Uppskattning i dess mest tillfredställna form...
Över till mer seriösa grejer.
Jag har precis gjort klart en artikel som gick snabbare än jag trodde. Ah, skönt. Då har jag lite tid att andas på till spinningen börjar. Kollade igenom kaledern och såg att jag inte cyklat något den här veckan. Illa! Därför får det bli både Combat och Tour de France idag. Inte mig emot, jag gillar att träna! (suprise...)
Sen gäller det att ta det långa benet före. Jag ska till Uppsala och kulturnatten! Allra bästa Cicci väntar där och tillsammans ska vi bli rackans så kulturella. Jag litar stenhårt på att hon vet vad som är värt att se. Jag menar, det är inte jag som har en massa poäng från universitetet i konstvetenskap och sånt tjafs. Well. Nu har jag gjort mig förtjänt av en kopp kaffe. Ska även fundera ut värsta bästa mellanmålet innan spinningen. Det gäller att ladda rätt, som sagt. Hoppas jag springer på någon av er i kväll!
love
Över till mer seriösa grejer.
Jag har precis gjort klart en artikel som gick snabbare än jag trodde. Ah, skönt. Då har jag lite tid att andas på till spinningen börjar. Kollade igenom kaledern och såg att jag inte cyklat något den här veckan. Illa! Därför får det bli både Combat och Tour de France idag. Inte mig emot, jag gillar att träna! (suprise...)
Sen gäller det att ta det långa benet före. Jag ska till Uppsala och kulturnatten! Allra bästa Cicci väntar där och tillsammans ska vi bli rackans så kulturella. Jag litar stenhårt på att hon vet vad som är värt att se. Jag menar, det är inte jag som har en massa poäng från universitetet i konstvetenskap och sånt tjafs. Well. Nu har jag gjort mig förtjänt av en kopp kaffe. Ska även fundera ut värsta bästa mellanmålet innan spinningen. Det gäller att ladda rätt, som sagt. Hoppas jag springer på någon av er i kväll!
love
massor att göra idag
Igår kväll när jag gick hem från bokreleasen kändes luften kall. Ångmoln bildades framför munnen när jag andades och körde fickorna placerades djupt ner i fickorna. Imorse blev det alltså premiär med glittriga fingervantar. Jag har för mig att de tillhör syster yster som jag någon gång råkade få med mig hem. Vill hon ha tillbaka dem får hon hämta dem. (Å då kommer jag bjussa på the, mina äppelscones och en massa kärlek)
Idag har jag sprängfullt på skrivbordet; artiklar att skriva, telefonsamtal att ringa, research en masse och intervjuer att göra. Jag har laddat med en kopp kaffe (aj aj… inte alls bra med tanke på detoxen) och tänker sona det hela med grönt the. Min tanke just nu är att pigga upp hjärnan nere i jobbgymmet runt lunch. Vill du gymma med mig går det alldeles utmärkt. Har full förståelse om du inte kan ta dig till Uppsala i brådrasket... Därför kör jag Combat på Medborgarplatsen (fd. Sats söder) imorgon kl 12. Kom och gör mig sällskap!
Lots of love
Idag har jag sprängfullt på skrivbordet; artiklar att skriva, telefonsamtal att ringa, research en masse och intervjuer att göra. Jag har laddat med en kopp kaffe (aj aj… inte alls bra med tanke på detoxen) och tänker sona det hela med grönt the. Min tanke just nu är att pigga upp hjärnan nere i jobbgymmet runt lunch. Vill du gymma med mig går det alldeles utmärkt. Har full förståelse om du inte kan ta dig till Uppsala i brådrasket... Därför kör jag Combat på Medborgarplatsen (fd. Sats söder) imorgon kl 12. Kom och gör mig sällskap!
Lots of love
värsta trevliga
Jag har just intervjuat Nisti Sterk. Galet, vilken trevlig människa! Proffsig, genomarbetade svar, humoristisk och vettig. Hon har just klivit upp på listan som min idol. Jag brukar verkligen inte bli sån här efter ett samtal med någon. (nä, är ingen som facinseras av "kända" människor och tossar till mig) (skulle vara om jag stöter ihop med Fredde Ljungberg eller Angelina Jolie) (fast hoppas inte det)
Se nu till att pallra er ut och köp hennes nya bok. Pronto.
Se nu till att pallra er ut och köp hennes nya bok. Pronto.
stryka på foten II
Ytterligare en sak som händer 27- 28 september; Ölands skördefest. En jättemysig helg då årets by koras, kulinariska strövtåg, konstnatt, fyverkerier, gårdar visas och säljer en del av årets skörd och en massa annat. En ren och skär hyllning till bondesamhället. Jag håller med Terese; varför händer allt roligt på en och samma gång?kan man säga till?
Jag kom hem igår kväll och var genomblöt, hungrig och uselt humör. Nej, jag var inte arg eller sur. Mer ledsen och smått uppgiven. Blev toksen till Stockholm och missade en träff med några kompisar. Irritationen växte sig starkare när jag märkte att gympasset jag ville gå på redan hade börjat. Attackerade i stället löpbandet med aggressiva steg. Sprang fort och stirrade på mig själv genom fönstrets reflektioner. Efteråt satt jag i omklädningsrummet och andades ytligt. Försökte plocka ner pulsen och förberedde mig mentalt på att ta mig hem.
Det gick segt.
Sent om sider passerade jag genom pendelstationens spärrar. Upprepade för mig själv att allt inte var så illa som det verkade. Känslor som är baserade på lågt blodsocker, trötthet och allmän besvikelse är inte tillförlitliga. ”Du ska se att det känns mycket bättre när du ätit och suttit ner en stund.” Regnet strilade i tunna, nästan genomskinliga droppar. Mina converse kippade in vatten och strumporna klafsade blöta. Peppade mig med mitt nya mantra och tog om det gång på gång. Snart nog stod jag i hallen, som fortfarande inte fått igång golvvärmen, och krängde av jackan. Släpade mig in i köket och satte på tevatten och slängde ihop kvällsmaten. En kvart senare kändes allt, mycket riktigt, bättre. Händerna hade slutat skaka och var lite gladare i sinnet. Se, vad lite mat och gott the kan göra! Somnade ganska nöjd och såg fram emot morgonen efter.
Well, imorse var det dags att träna med snygga Jane igen! Har saknat pinglan, hon som peppar, förmanar och uppmuntrar- alltid lika härliga Jane! Vi bägge kände att det var dags att boosta konditionen. Märkligt hur fort det går att tappa flåset. Som ni vet har jag inte kunnat springa så mycket sedan några månader tillbaka. Har försökt att ägna mig åt alternativ träning med skiftande resultat. Visst, det har hjälpt men tycker att inget går upp emot löpning. Rodd stod högst upp på önskelistan (ja, efter löpning så klart) Det var jobbigt idag och den sista kilometern gick på ren vilja. Hällde i mig halva vattenflaskan och fortsatte bort mot trappmaskinen (eller stairmaster som det så cool heter på engelska!) Jane påminde mig om att behålla tekniken och jag manade henne. (Bara där är skäl nog att vara två!)
De första tio minuterna gick fort, vi skojade om några andra som också trampade. De hängde på armstöden och lutade all kroppstyngd mot armar och axlar. Jag förstår inte varför! Det blir ingen träningseffekt, det enda som uttröttas är just armar och axlar. Vi diskuterade om man kan säga åt dem att sluta svanka, spänna magen och koncentrera sig på att låta benen och rumpan göra jobbet. Hmm, vet inte... Vad skulle ni ha gjort? Jag funderar att väsa till någon i personalen som har mer auktoritet bakom sig. Jag och Jane skämtade om att lägga upp en bildserie i bloggarna där vi visar rätt sätt och fel sätt. (Tessan, vad säger du?) En tjej stod säkert i fyrtio minuter. Hon lutade sig så mycket framåt att överkroppen nästan var paralell med golvet. När hon klev av syntes inte en svettdroppe...
En timma senare och både jag och snygga Jane var ganska slutkörda.
Hög puls, snabba steg och brännande känsla i hela underkroppen= god effekt. Me like!
Det gick segt.
Sent om sider passerade jag genom pendelstationens spärrar. Upprepade för mig själv att allt inte var så illa som det verkade. Känslor som är baserade på lågt blodsocker, trötthet och allmän besvikelse är inte tillförlitliga. ”Du ska se att det känns mycket bättre när du ätit och suttit ner en stund.” Regnet strilade i tunna, nästan genomskinliga droppar. Mina converse kippade in vatten och strumporna klafsade blöta. Peppade mig med mitt nya mantra och tog om det gång på gång. Snart nog stod jag i hallen, som fortfarande inte fått igång golvvärmen, och krängde av jackan. Släpade mig in i köket och satte på tevatten och slängde ihop kvällsmaten. En kvart senare kändes allt, mycket riktigt, bättre. Händerna hade slutat skaka och var lite gladare i sinnet. Se, vad lite mat och gott the kan göra! Somnade ganska nöjd och såg fram emot morgonen efter.
Well, imorse var det dags att träna med snygga Jane igen! Har saknat pinglan, hon som peppar, förmanar och uppmuntrar- alltid lika härliga Jane! Vi bägge kände att det var dags att boosta konditionen. Märkligt hur fort det går att tappa flåset. Som ni vet har jag inte kunnat springa så mycket sedan några månader tillbaka. Har försökt att ägna mig åt alternativ träning med skiftande resultat. Visst, det har hjälpt men tycker att inget går upp emot löpning. Rodd stod högst upp på önskelistan (ja, efter löpning så klart) Det var jobbigt idag och den sista kilometern gick på ren vilja. Hällde i mig halva vattenflaskan och fortsatte bort mot trappmaskinen (eller stairmaster som det så cool heter på engelska!) Jane påminde mig om att behålla tekniken och jag manade henne. (Bara där är skäl nog att vara två!)
De första tio minuterna gick fort, vi skojade om några andra som också trampade. De hängde på armstöden och lutade all kroppstyngd mot armar och axlar. Jag förstår inte varför! Det blir ingen träningseffekt, det enda som uttröttas är just armar och axlar. Vi diskuterade om man kan säga åt dem att sluta svanka, spänna magen och koncentrera sig på att låta benen och rumpan göra jobbet. Hmm, vet inte... Vad skulle ni ha gjort? Jag funderar att väsa till någon i personalen som har mer auktoritet bakom sig. Jag och Jane skämtade om att lägga upp en bildserie i bloggarna där vi visar rätt sätt och fel sätt. (Tessan, vad säger du?) En tjej stod säkert i fyrtio minuter. Hon lutade sig så mycket framåt att överkroppen nästan var paralell med golvet. När hon klev av syntes inte en svettdroppe...
En timma senare och både jag och snygga Jane var ganska slutkörda.
Hög puls, snabba steg och brännande känsla i hela underkroppen= god effekt. Me like!
tummen upp och tummen ner
Jag ska till bok- och biblioteksmässan i Göteborg! Inser ni exakt hur stort det här är? Om bokrean i februari är julafton, är detta Askungens bal på slottet! Intervjua intressanta författare, gå på spännande seminarier och vandra runt bland alla böcker och insupa litteraturen. Det här är snudd på himelriket.Men
Det är sista helgen i september. Precis; samma helg som Lidingö tjejlopp. Hade hoppats på att kunna ta ett aptidigt tåg/flyg/bil hem till Stockholm för att hinna till starten. Men flera av seminarierna är förlagda på söndagen som jag helt enkelt måste vara med på. Dessutom vill jag inte missa avslutningsgalejet. Jag missar loppet. Jag kan inte vara med på första anhalten i min tjejklassiker. Vad sjutton ska jag nu göra av min anmälan?
hösten är på gång
Jorå, örterna har gått ur kroppen. Nu är det bara eksemet som ska kureras. Min kompis G. såg mig klia som en illbatting i söndags efter kyrkan. ”Får jag kolla på det där” frågade han. Eftersom han inte bara är väldigt förnuftig, utan även läkare sträckte jag fram händer och armar. ”Det här krävs starka grejer.” Jag nickade och planerade ett samtal till min husläkare hemma. ”Äh”, sa han. ”Jag har en bra salva hemma som jag själv använder. Du får den på tisdag.”
Sammanträffande att vi är med i samma cellgrupp! I går kväll var första träffen för hösten. Så roligt att träffa alla igen! Det blev mest samtal om sommaren och hur vi haft det sedan vi senast sågs. Planerade inför hösten och dividerade om vilken dagar vi ska ses på. Det är svårt att få till en kväll varannan vecka då alla kan. Jobb, ridlektioner, träning... Det fixar sig alltid; de som kan får helt enkelt dyka upp. (Nu är det verkligen höst!)
G hade bakat bullar… Nöjde mig med att titta på dem, fast ska inte sticka under stol med att det var svårt! Drar fortfarande ner på kollisarna och tänker på hur snyggt jeansen kommer sitta om några veckor.
På vägen hem smidde jag och allra käraste syster planer om Ladies Club Stockholm. Om en månad är det vår tur att fixa aktiviteten. Eftersom några från Ladies läser här, tänker jag inte avslöja våra planer. Men det blir något som bara skriker ”EwaåRuth”. Åh, det kommer att bli så roligt, så hajpat och maxat...
Hoppas ni haft en bra dag hittills. Det är snart dags för lunch här (vid tolv, det är ju helt sinnes…) och därefter väntar en eftermiddag full med roliga intervjuer och skriverier.
Lev väl
Sammanträffande att vi är med i samma cellgrupp! I går kväll var första träffen för hösten. Så roligt att träffa alla igen! Det blev mest samtal om sommaren och hur vi haft det sedan vi senast sågs. Planerade inför hösten och dividerade om vilken dagar vi ska ses på. Det är svårt att få till en kväll varannan vecka då alla kan. Jobb, ridlektioner, träning... Det fixar sig alltid; de som kan får helt enkelt dyka upp. (Nu är det verkligen höst!)
G hade bakat bullar… Nöjde mig med att titta på dem, fast ska inte sticka under stol med att det var svårt! Drar fortfarande ner på kollisarna och tänker på hur snyggt jeansen kommer sitta om några veckor.
På vägen hem smidde jag och allra käraste syster planer om Ladies Club Stockholm. Om en månad är det vår tur att fixa aktiviteten. Eftersom några från Ladies läser här, tänker jag inte avslöja våra planer. Men det blir något som bara skriker ”EwaåRuth”. Åh, det kommer att bli så roligt, så hajpat och maxat...
Hoppas ni haft en bra dag hittills. Det är snart dags för lunch här (vid tolv, det är ju helt sinnes…) och därefter väntar en eftermiddag full med roliga intervjuer och skriverier.
Lev väl
rena natta
Ledsen för bristen av inlägg det senaste dygnet! Det har varit fullt upp och tiden har helt enkelt inte funnits att skriva något läsvärt till bloggen. (jag gjorde ett par försök, blev mest blaj av det)
Annars då... Strömmen gick under redaktionsmötet imorse. Det kanske inte låter så farlig, men det innebär att allt, allt, allt stängs av: datorer, servrar, telefoner, kopieringsapparater, kaffemaskinen… Det var ett par svettiga timmar innan systemet kickade igång igen. En gravmaskinit hade huggt av en ledning som gjorde att hela Uppsala och en bit av Stockholm blev helt svart. (nu är det allra mesta frid och fröjd och folk har hunnit i kapp.)
För övrigt undrar jag om hela världen (hmm, kanske inte hela- men en liten bit av den) är emot mig. Jag har ringt inte mindre än fyra personer för kommentarer. Tre av dem går inte att nå och den fjärde kunde inte uttala sig. Nu gör jag ett sista försök. (Edit: yeah!!!! Nu så, det lönar sig att vara lite envis) (som pappa brukar säga)
Igår var det andra takter! Jag var ute på uppdrag och dokumenterade hur en gigantisk gran på tjugofem meter fälldes. Spännande värre. Ja, jag är inte ironisk nu. Det var intressant att se hur han löste det hela; några få meter stod ett boningshus. En bit bakom grannens tomt och precis bredvid en liten stuga med hallonbuskar bredvid sig. Han kapade alla grenar runt om och jobbade sig uppåt. Jag fotade som en liten blå och skrev ner alla intryck. Han blev förvånad över att en Stockholmstjej visste hur man fick igång en motorsåg och inte var rädd för att få lite kåda på händerna. Ahhh, det är ju hur många fel som helst i den meningen! För det första är jag smålänning/ölänning i själ och hjärta. Därefter har jag sågat med motorsåg sedan späd tonårsålder och har förstört fler kläder än önskvärt med kåda. Jag gillade att tillbringa en förmiddag i en sådan otrolig annorlunda miljö än den på redaktionen.
(näää, nu regnar det igen. vad är det för fel på sol egentligen?)
Supersettade allt vad jag hade i jobbgymmet under lunchen. Intervaller på crosstrainern och styrketräning för biceps/bröst. På ett sätt gillar jag att jag oftast är ensam där. Men idag var det räligt. Jag saknade någon att prata med och peppas ifrån. Men sådana tillfällen är gyllene när det kommer till att prova nya saker. Som bänkpress till exempel. Har inte kört det så mycket innan och nu kunde jag pressa allt jag orkade. Kan avslöja att det går framåt! Nope, nu litar jag på att ni joinar mig med lite kaffe!
Annars då... Strömmen gick under redaktionsmötet imorse. Det kanske inte låter så farlig, men det innebär att allt, allt, allt stängs av: datorer, servrar, telefoner, kopieringsapparater, kaffemaskinen… Det var ett par svettiga timmar innan systemet kickade igång igen. En gravmaskinit hade huggt av en ledning som gjorde att hela Uppsala och en bit av Stockholm blev helt svart. (nu är det allra mesta frid och fröjd och folk har hunnit i kapp.)
För övrigt undrar jag om hela världen (hmm, kanske inte hela- men en liten bit av den) är emot mig. Jag har ringt inte mindre än fyra personer för kommentarer. Tre av dem går inte att nå och den fjärde kunde inte uttala sig. Nu gör jag ett sista försök. (Edit: yeah!!!! Nu så, det lönar sig att vara lite envis) (som pappa brukar säga)
Igår var det andra takter! Jag var ute på uppdrag och dokumenterade hur en gigantisk gran på tjugofem meter fälldes. Spännande värre. Ja, jag är inte ironisk nu. Det var intressant att se hur han löste det hela; några få meter stod ett boningshus. En bit bakom grannens tomt och precis bredvid en liten stuga med hallonbuskar bredvid sig. Han kapade alla grenar runt om och jobbade sig uppåt. Jag fotade som en liten blå och skrev ner alla intryck. Han blev förvånad över att en Stockholmstjej visste hur man fick igång en motorsåg och inte var rädd för att få lite kåda på händerna. Ahhh, det är ju hur många fel som helst i den meningen! För det första är jag smålänning/ölänning i själ och hjärta. Därefter har jag sågat med motorsåg sedan späd tonårsålder och har förstört fler kläder än önskvärt med kåda. Jag gillade att tillbringa en förmiddag i en sådan otrolig annorlunda miljö än den på redaktionen.
(näää, nu regnar det igen. vad är det för fel på sol egentligen?)
Supersettade allt vad jag hade i jobbgymmet under lunchen. Intervaller på crosstrainern och styrketräning för biceps/bröst. På ett sätt gillar jag att jag oftast är ensam där. Men idag var det räligt. Jag saknade någon att prata med och peppas ifrån. Men sådana tillfällen är gyllene när det kommer till att prova nya saker. Som bänkpress till exempel. Har inte kört det så mycket innan och nu kunde jag pressa allt jag orkade. Kan avslöja att det går framåt! Nope, nu litar jag på att ni joinar mig med lite kaffe!
en hel del fast egentligen inte alls
Det har varit en märklig helg. Om man ser till produktivitet har jag inte fått till så fasligt mycket. Några timmar i gymmet, lite jobb, hopsvängande av ett par matlådor, en lite längre baksession bland dinkelmjöl och linfrön. Nope, jag har tillbringat en hel del tid horisontalt läge i soffan. Ah, jag älskar min soffa! I januari var jag på ett smyckeparty hos en kär vän. Hon och hennes man är sjukligt intresserade av inredning. Första gången jag besökte dem blev jag hänförd av alla smarta och snygga detaljer. Mest föll jag för den helt fantastiska soffan. På smyckevisningen sa hon förbigående att de just köpt en ny. Jag frågade mellan halsband och örhängen vad deras gamla skulle ta vägen. "Blocket", svarade hon, såg min suktande blick och berättade att jag hade första tjing. Gick hem och funderade. Vägde fördelar (stor, snygg, kvalitet) mot nackdelar (hur sjutton får jag råd och ännu mera sjutton; hur får jag hem den) Vad jag än kom fram till insåg jag det omöjliga att stå emot. Jag drömde om soffan och tänkte på den hela tiden. Såg det som ett tecken och köpte den!
Oh, kom visst på ett sidospår. Det har som sagt varit en märklig helg full av tankar och funderingar. Många har rört en av mina absolut bästa vänner som går igenom en mardrömslik tid just nu. (ni som brukar be får gärna sända upp en tanke) Det och en trötthet utan dess like, har gjort att jag knappast har partat mig sönder och samman. Inte mig emot, de senaste helgerna har haft action nog i sig. Kort och gott; helgen har fyllt sitt syfte i återhämtning. Har försökt att sova så länge det går, gjort två effektiva pass i gymmet (testade nya Stadshagen idag. Wow, vilket ställe!) och en lagom lång och lagom snabb joggingtur imorse. Dessutom var jag i kyrkan på första gången på väldigt länge. Det har varit andra saken som har kommit i vägen. Det kändes väldigt gott att komma tillbaka och träffa alla sköna människor igen.
Nu är det dags att göra ordning allt för imorgon. Har insett att bästa sättet att bota min ickeexisterande träningsmotivation är att boka in ett par träningsdejter. Veckan är närmast full med inspirerade träffar, ser fram emot varenda en! Sleep tight my darlins´.
Oh, kom visst på ett sidospår. Det har som sagt varit en märklig helg full av tankar och funderingar. Många har rört en av mina absolut bästa vänner som går igenom en mardrömslik tid just nu. (ni som brukar be får gärna sända upp en tanke) Det och en trötthet utan dess like, har gjort att jag knappast har partat mig sönder och samman. Inte mig emot, de senaste helgerna har haft action nog i sig. Kort och gott; helgen har fyllt sitt syfte i återhämtning. Har försökt att sova så länge det går, gjort två effektiva pass i gymmet (testade nya Stadshagen idag. Wow, vilket ställe!) och en lagom lång och lagom snabb joggingtur imorse. Dessutom var jag i kyrkan på första gången på väldigt länge. Det har varit andra saken som har kommit i vägen. Det kändes väldigt gott att komma tillbaka och träffa alla sköna människor igen.
Nu är det dags att göra ordning allt för imorgon. Har insett att bästa sättet att bota min ickeexisterande träningsmotivation är att boka in ett par träningsdejter. Veckan är närmast full med inspirerade träffar, ser fram emot varenda en! Sleep tight my darlins´.
studsande bollar
Jag var iväg från jobbet igår. Min pilatesboll hade jag i vanlig ordning lämnat under skrivbordet. Hörde nyss att kollegorna inte lät den ligga ensam och övergiven. Att någon mer än jag upptäcker dess fördelar är ju kalasbra. Bara de nu använde den "rätt", eller hur man uttrycker sig. Förhoppningsvis blev det inte bara studs nedför trappan till bottenvåningen. Inte heller fotboll eller kast med stort blåbär. Önskvärt vore om någon fick till ett par crunches eller varför inte armhävningar? Har visat några nyfikna ett par effektiva övningar. De log, petade med stor skepticism på bollen och undrade förmodligen vad det är för kuf som börjat på tidningen. (men jag kämpar på i den goda hälsans tecken!
På tal om hälsa. Det har bara dykt upp fler och fler utslag och nässelfläckar på mig. Kliar nåt vansinnigt och jag vet inte vad jag ska göra. Har tagit kortisontabletter, smort med salva och har inte tagit en klunk av MethoDrain sedan igår. Borde inte örterna vara ur systemet vid det här laget? Blir det inte bättre tills i morgon får jag förmodligen gå till högre instans. Bör jag kanske tipsa nån av kvällstidningarna att jag blev sjuk av detoxen? Haha, det vore nåt. (kan se det framför mig; jag ser oerhört ledsen ut på den stora bilden. Ingressen är kraftfull och brödtexten beskriver uttrycksfullt mitt lidande i form av våldsamt kliande. (Hmmm, kan man månne skrapa ihop en hacka på det här.) (Får ta reda på det)
Nu tar jag en kopp grönt the och föreställer mig att det är kaffe. Schkål.
en miss och ett pass
Jag glömde bort mig! En av kollegorna fyller jämt och vid förmiddagsfikat trollades chokladkakor fram. Ljummen, gojsiga och helt perfeka. Alla tankar på att hålla kollisarna på avstånd flaxade iväg som torra löv. Inte förrän jag ätit upp min bit insåg jag vad jag hade gjort, mäktig choklad ingår inte i min detox. Rackans bananer! (eller använd det uttryck som ligger närmast ditt hjärta) Men inser att det inte lönar sig alls att gräma mig. Jag ruskar på axlarna, ser framåt och tar nya tag. (yeaaah)
I onsdags fick jag skjuts från Uppsala och hem till stan. Blev upplockad vid Ikea och lämnade cykeln där. Med andra ord; den behövdes hämtas till en mer tillgänglig plats (läs redaktionen) Det är ungefär tre kilometer från min plats till cykelstället. Först funderade jag på att gå, men kom snart på en annan idé. I väskan låg löpardojjorna och träningskläder, klart att jag skulle jogga dit! Dressade snabbt om och gav mig iväg. Lagom tills mina fem uppvärmningssteg var sprungna visade sig solen. I frisk motvind och strålande sol rann kilometerna under mina föter. Jag satsade på snabbdistans och snittade på cirka 4.45 per kilometer. Uppsalas cykelbanor lämpar sig även utmärkt för löparaktiviteter! Cykeln stod kvar och jag trampade med livliga tag tillbaka till redaktionen. studsade upp för trapporna, hämtade väskan, studsade ner igen och ytterligare en trappa nedåt till jobbgymmet. Det blev en genomgång av ryggen med hopprepsspurter mellan seten. Pjuh, snabbt och tungt och effektivt- precis som jag vill ha det.
Nu har jag just ätit lunch, makrill i tomatsås, ett ägg och stor grönsallad. Kompletterade med några nötter för att få i mig lite mer fett. Eftermiddagens jobb väntar och snart, snart är det helg!
ahhh... det bara kliar!
Ok, jag tänkte inte skriva detta inlägg förrän om tre veckor. Då skulle jag presentera mitt nya, hälsosamma, fräscha jag. En renad insida som speglas till utsidan. Klarare blick och allt sånt som detoxen utlovad. Under fem dagar har jag dragit ner på kolhydraterna, satsat på bra proteiner och mycket grönsaker. Samtidigt har jag druckit Methodraine för att påskynda processen. I går dök utslag upp på händerna och underarmarna. Aha, nu
går alla gifter ur kroppen, tänkte jag segervist. Imorse hade utslagen spridit ut sig, blivit flera. Under dagen har prickarna invaderat halva mig. Det ska nog inte vara så här, funderade jag och rev på armen. När jag träffade syster yster slängde hon en blick och höll med mig. Vi ruschade runt stan för att hitta perfekta kläder till ett bröllop i helgen. Slank in i ett par butiker och jag (som inte skulle ha något) hittade en jättefin skjorta! Den kommer bli kalas nu i höst!
Vi tog en kaffe och hon överraskade mig med ett par presenter; tre böcker! Hon måste vara en tankeläsare! (eller snarare bloggläsare...) Sicken ängel... Nu har jag litteratur för ytterligare ett par veckor. Efteråt gick vi vidare till NK. Som en sucker för thé var jag bara tvungen att köpa en påse. Det har inslag av bland annat ringblommor, mango, passionsfrukt. Behöver jag säga att det smakar otroligt gott? Köpte ny sälolja inne på hälsokosten och passade på att fråga tjejen i kassan om mina utslag. Hon behövde inte se mer än en halv sekund. Allergisk reaktion på något i örtdrycken konstaterade hon. Sluta omedelbart var hennes nästa mening. Hå... Det var det roliga. Jag kommer fortsätta med lågkollisarna i tre veckor. Men utan något tillskott. Nu har jag tagit kortisontabletter för att mina kliande
utslag ska lägga sig. Kombinerar med salva och har ställt flaskan åt sidan. Nu ska jag snart sova, men först Heroes!
(Ah, ser på Idol nu och en av mina gamla tonåringar från Oskarhamn gastar som en... som en... gast. Han gick visst vidare. Skoj!)
mailar och mailar och mailar
Mamma ringde för en stund sedan. Hon sa att hon har ringt och ringt och ringt till en radiokanal hemmavid. Kruxet är bara att hon aldrig kommer fram. Anledningen till telefonterrorn av Radio Kalmar, är att hon så förtvivlat gärna vill önska en låt. Jag, som kan slänga iväg ett mail snabbare än käraste mor, nickade i samförstånd. Kruxet för mig var att hitta mailadressen. Ingen adress på hemsidan, inte ens en hint vad den kunde vara. Jag chansade på en. Studsade tillbaka. Provade en ny. Retunerades. En till och en till och en till. Efter tio minuter var jag redo att slita luggen och strunta i allt vad mailadresser heter. Satte mig ner igen på bollen (ja, spenderar ju mina dagar på en pilatesboll!) och skrev det mest osannolika i adressfönstret. Mest för att jag hade gett upp men lite för att se om det verkligen funkade. Jag har inte fått något felmeddelande än... Hoppas nu att de spelar låten för mammsen! Jag har lyssnat lite via webbradion och det är roligt att höra dialekten igen. (För en nanosekund drabbades jag av en hysterisk attack av hemlängtan till lugnet.)
Annars har jag haft en ganska produktiv dag. Lite mer än en timma på gymmet (rodd (precis som Sporty tipsade om i Metro imorse) 30 minuter och steppmaskin 40 minuter) Saknade snygga Jane! Det gick bra att träna själv, men inte ens i närheten av hur det skulle kunna ha gått med henne. Suck. Nästa gång får hon se till att pallra sig dit... ;)
Nu skriver jag klart ett par artiklar som ska med till morgondagens sanning. Kommer bli bra!
Annars har jag haft en ganska produktiv dag. Lite mer än en timma på gymmet (rodd (precis som Sporty tipsade om i Metro imorse) 30 minuter och steppmaskin 40 minuter) Saknade snygga Jane! Det gick bra att träna själv, men inte ens i närheten av hur det skulle kunna ha gått med henne. Suck. Nästa gång får hon se till att pallra sig dit... ;)
Nu skriver jag klart ett par artiklar som ska med till morgondagens sanning. Kommer bli bra!
snillen spekulerar
Plats: På jobbet. 
Gör: Har just fått en bild av mig själv mailad.Tillkallar kollegan J.
(action)
Ruth: Vad tycker du, ska jag bli mörkhårig igen?
J: Va, är det där du? Du är ju blond nu!
Ruth: Ja, jag vet. Men jag vill göra en förändring. Typ. Så vad tycker du. Ska jag färga mörkt?
J: Nä, då ser du bara kortare ut.
Ruth: Ahahaa…
J: Röd kanske… Ser man längre ut som rödhårig? Satsa på det!
Gör: Har just fått en bild av mig själv mailad.Tillkallar kollegan J.
(action)
Ruth: Vad tycker du, ska jag bli mörkhårig igen?
J: Va, är det där du? Du är ju blond nu!
Ruth: Ja, jag vet. Men jag vill göra en förändring. Typ. Så vad tycker du. Ska jag färga mörkt?
J: Nä, då ser du bara kortare ut.
Ruth: Ahahaa…
J: Röd kanske… Ser man längre ut som rödhårig? Satsa på det!
bland borrar och andra oljud
Kan avslöja att det är lite svårt att göra en telfonintervju när ett par snickare borrar ett par meter ifrån min desk. Jag ser inte jättebra bakom skärmar och pelare. Men slår nästan vad om att de använder en rejäl slagborr. En sådan där som man i nödfall kan drämma ner ett gammalt stenhus med. Nu gick det förbi en kille med världens största vagn fylld med ett tiotal säckar planteringsjord. Ska vi få ett eget växthus på redaktionen, börja odla potatis eller plantera en regnskog? Nä, jag måste ta reda på vad som är i göringen! Fast... det får ske efter fikat. Idag festar jag på keso, äpple och vindruvor. Sweet!
just så
Det kanske kommer som en överraskning för några att jag är kristen. Det går igenom en hel del i min vardag och även om jag inte alltid är stark i mig själv (som nu när jag inte fattar varför jag inte bara kan ha ett strålande pepsodent-leende och vara överlycklig) är jag ändå inte ensam i mitt strugglande.
Varför?
Därför:
Varför?
Därför:
God didn't promise days without pain, laughter without sorrow, sun without rain. But He did promise strength for the day, comfort for the tears, and light for the way.
tipsa om dina favoritböcker!
Igår innan spinningen började en tjej spontanprata. Hon pekade på mina skor och frågade om jag var nöjd med dem. Det gjorde mig så glad! Inte just kommentaren om snyggskorna, utan att hon just sa nåt. Varför stirrar man rakt fram på en liten fläck när man väntar att klassen ska börja? (Det är så fruktansvärt osocialt!) Vi småpratade under några minuter och det höjde humöret flera steg! Cykelsalen var redan snorvarm när vi kom in. Det blev inte lättare att andas under tiden vårt pass pågick. Men jag satt bra till; snett framför dörren och en fläkt en liten bit ifrån. Instruktören försökte få oss att bortse från krassa fakta och sa att hela etappen gick genom ösregen och det var dropparna som rann från ansiktet. Hmm, nja, fungerade nästan! Fick bra tryck i tramptagen och på det stora hela blev det en bra timma.
Någon halvtimma innan jag klev in på sats in i Akademibokhandeln. Kollade topplistan med nya böcker och vilka jag ville ta med mig hem. Jag har läst ut de allra flesta böcker jag har nu och i stort behov av tillskott. Tipsa mig om dina tre favoriter! Kraven är att de ska finnas i pocket, inte har världens djupaste handling (kom ihåg att jag läser på tåget hem och inte orkar med några analyser om nationalekonomi eller solstormars påverkan på regnskogarna) och är otroligt läsvärda. Upplys mig!
Någon halvtimma innan jag klev in på sats in i Akademibokhandeln. Kollade topplistan med nya böcker och vilka jag ville ta med mig hem. Jag har läst ut de allra flesta böcker jag har nu och i stort behov av tillskott. Tipsa mig om dina tre favoriter! Kraven är att de ska finnas i pocket, inte har världens djupaste handling (kom ihåg att jag läser på tåget hem och inte orkar med några analyser om nationalekonomi eller solstormars påverkan på regnskogarna) och är otroligt läsvärda. Upplys mig!
tar mig i kragen
Har ruth gått och blivit gnällighets- minister? Ja. det verkar inte bättre än så.... Jag läste nyss mina senaste inlägg och insåg hur vansinnig mycket jag klagar och kinkar på allt möjligt. Jag är ledsesn, dearest bloggers. Det är inte alls meningen att ni ska få ta del av den trötthet som tagit över och kidnappat motivationen.
Träning verkar vara en strålande idé tills jag kommer till gymmet. Då dör allt vad inspiration heter och jag kan fånstirra på något redskap för att komma på vad jag ska göra. Väntar otåligt på träningsadrenalin och glädjerusningar som brukar komma efter ett avslutat pass. Det enda jag känner är en tung jacka av kraftlöshet. Jag tror att pusten gick ur efter den smått katastrofala Tjejmilen. Jag vill bara komma i form igen. Den som jag hade i våras, hitta mitt löpsteg, känna att musklerna arbetar och andningen fungerar. Dags att komma fram till en slags handlingsplan? Kanske boka in en träningsvägledning, pricka in några träningsdejter, möblera om hemma, färga håret...
Det är inte jobbet det är fel på. Jag trivs jättebra och allt är precis som jag vill ha det. Intressant, utmanande och läraktigt och härliga kollegor. Äh, jag vet inte vad som egentligen är fel. Det är vid sådana tillfällen som man helt enkelt biter ihop och tar sig i kragen.
Träning verkar vara en strålande idé tills jag kommer till gymmet. Då dör allt vad inspiration heter och jag kan fånstirra på något redskap för att komma på vad jag ska göra. Väntar otåligt på träningsadrenalin och glädjerusningar som brukar komma efter ett avslutat pass. Det enda jag känner är en tung jacka av kraftlöshet. Jag tror att pusten gick ur efter den smått katastrofala Tjejmilen. Jag vill bara komma i form igen. Den som jag hade i våras, hitta mitt löpsteg, känna att musklerna arbetar och andningen fungerar. Dags att komma fram till en slags handlingsplan? Kanske boka in en träningsvägledning, pricka in några träningsdejter, möblera om hemma, färga håret...
Det är inte jobbet det är fel på. Jag trivs jättebra och allt är precis som jag vill ha det. Intressant, utmanande och läraktigt och härliga kollegor. Äh, jag vet inte vad som egentligen är fel. Det är vid sådana tillfällen som man helt enkelt biter ihop och tar sig i kragen.
varför kan man undra
Det är knepigt att gå och lägga sig i tid! Vilka knep tar ni till som också traskar upp i gryningen varje morgon? I går kväll kom en av grabbarna i huset hem från Newan. Klart man måste prata hur han har haft det. Naturligtvis inkluderar det thé och skratt och uppdatering om det senaste som har hänt. Plötsligt hade klockan slagit läggdags minst två gånger… Med andra ord blev det inte så värst mycket sömn att skryta med i natt. Dessutom drömde jag en massa konstiga saker. När alarmet drog igång imorse (plötsligt kändes mission impossible som en ganska lämplig väckningssignal) var det en trött ruth som segade sig över kanten. Jag brukar normalt inte duscha på morgonen (gör det efter kvällsträningen och onödigt att torka ut huden med dusch flera gånger om dagen) men det kändes som ett måste för att piggna till. Packade väskan, matlåda och mellanmål i halvkoma och tog mig till pendeln. Hittills har jag inte kommit på nåt som jag har glömt ännu, men det visar väl sig. Efter ett par koppar thé och en kaffe börjar livsandarna komma till liv igen. Tänkte piska på dem ytterligare genom att riva av en timmas cirkelträning nere i jobbgymmet. Får se om jag får med mig någon mer från redaktionen!
Annars gick PT- cirkeln bra igår. PT´n Martin hade tuffat till träningen, mycket uppskattat! Nästan alla kämpade på riktigt bra, men i vanlig ordning var det några slöisar med. Det är en sak om personen inte är tränad men ändå kämpar. Surtanten i mig kommer fram när märker att någon faktiskt inte bryr sig. Trots att jag bara borde bry om mig själv kan jag inte låta bli att bli irriterad. Vid en station skulle man placera ut sex hantlar från mitten ut i hörnen så fort man kunde. En tjej
joggade knappt över salen, Martin fick lägga ut de två sista så att det inte skulle ta så lång tid. Vid varje station bad han henne att i alla fall ta i så att kroppen blev varm. (vid vilan i mitten frågade hon om någon mer tyckte det var kallt i salen. Vi andra torkade svetten ur pannan och tyckte hon minst sagt verkade pantad) Jag förstår inte varför man är med på gruppträning när man uppenbarligen bara är där för att… ja du… vara där.
Nä, här blir inget gjort. Dags att få upp pulsen och bli starkare, snyggare, snabbare.
wake up call
Ska jag orka med resten av eftermiddagen och kvällen krävs nog en sådan här... Speciellt som jag har tänkt att slå hurtighetsrekord på PT-cirkeln ikväll. Men inget är ömöjligt och det måste gå segt ibland. Ja, för annars uppskattar man inte de gånger då allt känns som ett hallonsaftkalas hos smurfarna. Nä, nu måste jag verkligen vakna till här! tjejmilen
Tjemilen alltså. Jag laddade med frukost runt halv nio och åkte in mot stan en och en halv timma senare. På centralen började jag ana att det var löpartävling på gång. Det kryllade av nummerlappar, tights, och linnen. Första tunnelbanan mot Karlaplan var sardinbursfull. När det andra tåget kom in hittade jag en minilucka och slank in. Allt går med lite våld! Jag följde den långa strömmen av folk till fältet och hittade laget relativt enkelt: Tessans illrosa lagtröja lyste som en fyrbåk. Sofy vägrade tröjan. Av egen utsago att den inte satt så bra som den borde göra, jag misstänker att den var lite för iögonfallande(...) Vid sidan av stod Mela, Andréa och flinade. Jag tyckte tröjan var kalas, lite stor bara. Vi drog runt området en stund och ställde oss i den obligatoriska toakön. Ungefär en halvtimma innan start öppnades himmelens slussportar och regnet vräkte ner. Genomblöt, småkinkig och totalt opeppad kände jag mest för att gå hem. Men att svika laget? No way josé.
Vinkade hej och vi ses om en stund till tjejerna och tog mig in i fållan för startgrupp ett. Undrade med de övriga om inte uppvärmningen skulle sätta igång snart och började studsa på stället. Precis som när solen bröt igenom comulus stratus, pumpade discomusiken igång och sats- tjejerna hoppade igång. Lätta- nästan simpla- övningar som inkluderade den klassiska axelrullningen, sidestep och spark i baken (var det ett hemligt tecken att de hejade på mitt lag?). "Nu går starten om två minuter" gastade konferencieren. "Är ni redo?" Folk skrek ja för allt vad de ägde och hade. Jag suckade och tyckte inte alls om att tävlingen har urartat till en folkfest. För min del är varje tillfälle när man får en nummerlapp på bröstet (alternativt tröja med startgrupp) en chans att krossa tidigare rekord och sätta press på nästa lopp och kommande träningar. Attityden är skrämmande när man i de främre startgrupperna resonerar att "jag kan ju alltid gå när det är jobbigt" eller "guuu vad skoj det ska bli. Visserligen har jag aldrig sprungit en mil, eller ens fem kilometer innan. Men det är ju fooooolkfeeeest och jag är här för att ha rooooligt". Missförstå mig rätt; självklart ska man ha roligt. Naturligtvis är det skoj att det händer saker och ting runt om. Speciellt om man startar i någon grupp längre bak. När man som mål faktiskt har att bara ha roligt. Det är helt okej. Vad jag sätter emot är att när man väljer en startgrupp långt fram och hugger tag i ursäkten att man bara är där för att roa sig. Nej, det går fetbort! Min mening är att man ska komma förberedd till ett lopp. (vilken tid man än har tänkt att piska) Inte alls nödvändigt att vara i sitt livs form. Men man ska sträva efter att göra sitt absolut bästa. Kämpa, springa, svettas och inte ge upp. Jag blev näsan irriterad när jag såg lättjan och känslan av "att det inte spelar det minsta roll hur det går, jag är lycklig bara jag tar mig runt". Detta i startgrupp ett, som enligt Tjejmilen själva är för tävlingslöpare! Hrmpfff...
Starten brann av och jag gav mig iväg. Förvånad över hur tunga fötterna kändes. Överraskad över hur plan mark kunde kännas som om den gick uppför. Upprepade mantrat "lätt och stark" hur många gånger som helst. Blev irriterad på löpare som sprang just där jag skulle springa. Föreställde mig helium i sulorna och sockervadd i vaderna. Visualiserade hur lekande lätt kilometerna skulle avverkas. Hur vacker banan skulle vara. Energigivande energidryck och underbar publik. Bah, det hjälpte inte ett dugg! Benen fortsatte vara något som mest kunde tillhöra en noshörning. Andningen började krångla, jag som varit stort sett besvärsfri sedan i början av sommaren. Jag hörde hur det började väsa och rossla från luftrören. Mellan 6 till 7 . 5 kilometer gick det rejält tungt. Under den åttonde lossnade det aningen och jag kände under några minuter hur flowet satte igång. Men så fort jag kommit förbi nio-kilometersskylten försvann lättheten. Koncentrerade mig på ett steg i taget men hittade spurten in i mål.
Sofy hittade mig på väg till platsen där vi skulle möta resten av gänget. Ett par minuter senare började det stänka igen. Humöret som inte var det bästa sedan innan sjönk ytterligare ett par grader. Mela kom dit och vi åt upp ostkakan. Kom överrens om att den var väldigt god! Terese studsade fram till oss. Den enda som faktiskt var nöjd och glad och tyckte att banan var lätt. Resten gnällde över en tråkig bana, förvånansvärt tung och alldeles för mycket folk. Haaahh, nu skäms jag nästan över min krassa attityd. Men jag får skylla på att jag var blöt, kall och allmänt olustig känsla i kroppen. (Anar att en förkylning är på väg.)
Väl hemma skulle jag slå mig ner i soffan en stund. Jag vaknade två timmar senare, helt förvirrad med Runner´s world fastkletad vid ena kinden. Masade mig upp, vinglade ut i köket och satte på ett par koppar the. Insvept i min masaifilt kändes det inte så farligt längre. Sega ben, trött hjärna och allt annat till trots. Team spark i baken kickade ass.