Hur sjutton ska man tolka detta?
Very well. Kvällen bjöd god mat, trevliga människor och serviceinriktad personal. Plötsligt hörde jag att hon nämnde att min före detta förmodligen skulle dyka upp. Jag hostade till och hörde mig själv säga att om han dyker upp, då går jag. Så här i efterhand inser jag att det var väldigt töntigt att ställa ett sådant ultimatum. Det var inte min middag, jag bestämde inte vem som kommer eller inte. ”Du behöver inte umgås med honom om du inte känner för det” svarar hon. ”Du kan prata med de andra istället”. Jag skakade på huvudet. Tänkte att sällskapet på nio personer inte var så många att man vimlar bort sig från en person man överhuvudtaget inte ens vill se. Timmarna gick och snart slog klockan nattklubb. Syster dök upp och var strålande vacker (precis som vanligt!) Vi hängde med en störtskön tjej och planerade hej vilt en resa till Scotland för att kolla omgivningarna och dricka öl. ”Du bangar inte ur det här nu” sa jag med myndig stämma och pekade med hela handen. ”Neeeej” tjöt hon och lovade att detta inte var nåt fyllesnack utan något som verkligen ska bli av. Yeah, jag hoppas det! Alltid lika skoj när man springer på tjejer som är riktigt justa! (Vet ju att det kryllar av er där ute, ska bara få nys på er också.)
Vi svärmade runt på olika golv, hängde i baren, frotterade med andra middagsgäster. Såg födelsedagsbarnet på balkongen i telefon och plötsligt var hon försvunnen. ”Vart tog hon vägen?” frågade jag några ur sällskapet. De svävade med svaren och chansade på både högt och lågt. Funderade hit och dit, men slog det ifrån mig. Naturligtvis skulle inte hon ta dit honom, inte när hon såg hur jag reagerade vid middagen. Inte när de faktiskt inte ens kan benämna varandra som vänner. Men när jag gick en trappa ner någon halvtimma senare såg jag hans bekanta jeans. Blev så paff att jag tvärstannade, vände på klacken och gick upp igen. Letade upp några coola människor och drog iväg till andra sidan klubben. Där uppehöll vi oss ett par timmar tills jag och syster beslöt oss för att åka hem. Jag letade upp värdinnan och tackade henne för kvällen. Vände mig om och tittade honom i ögonen, log så stort att visdomständerna (om jag hade haft dem kvar) skulle ha synts och utbrast ”hej!”. Han tittade ner i golvet och hälsade med låg röst.
Nu behöver jag er hjälp. Jag chockad över hon tog dit honom. Trots att hon visste hur ledsen och upprörd jag blev efter honom. Är jag fånig som tog illa upp? Jag har inget emot att hon träffar honom, var så god. Jag har kommit över honom men blir fortfarande ledsen när jag tänker på det hela. Det var som sagt inte min fest, det är fritt att bjuda vem hon önskade. Hjälp mig, ska jag ruska på axlarna och tycka att det var helt ok eller hade jag anledning att bli illa berörd?
Åh, svårt. Och jobbigt. Jag vet inte... Jag skulle antagligen ha reagerat precis som du. Barnsligt, men mäskligt.
förstår din reaktion... hur nära kompisar är hon och ditt ex?
Tycker att om ni är goda vänner ska hon acceptera att du känner som du känner och inte bjuda dit honom, och inte bara det utan uppenbarligen umgås med honom under stora delar av kvällen. smells fishy to me...
Nja, tycker nog att hon av respekt för dig inte skulle bjuda honom. Särskilt inte om det är en "öm tå" för din del, och du påpekade detta.
Kan mycket väl förstå att du reagerade som du gjorde. Jag hade nog tagit med en funderare...
Det där är inte helt lätt. I Niclas gamla kompisgäng fanns det två stycken som blev ett par. Båda är väldigt goda vänner till Niclas (och numera även mig). De var tillsammans i tre-fyra år och en vår tog det slut. Hårt. Tjejen valde att inte hänga med gänget längre, vilket var väldigt synd eftersom hon är en så härlig tjej.
Där mitt i allt står man som vän till båda och det är inte helt enkelt. Vi skulle ha fest och Niclas visste varken ut eller in angående vem han skulle bjuda eller inte bjuda. Då resonerade jag som så: "Han är din vän. Hon är din vän. Klart att du ska bjuda båda! Att de inte längre är vänner (tillsammans) och har ett jobbigt förflutet är något som de måste lösa sinsemellan, de är vuxna människor. Du kan inte låta bli att vara vän till någon av dem för att tvingas välja sida - det ska du inte behöva göra."
Slutsatsen blev att båda bjöds, men bara en av dem kom. Tråkigt så klart, men fullt förståeligt.
Jag tycker även att det är fullt förståeligt att reagera som du gjorde (bränt barn skyr elden). Men att lasta över bördan på din vän tycker jag ändå inte är riktigt rättvist.
Stor kram sötis!!
(Att sen gå bakom ryggen på dig är inte heller rätt sätt att lösa problemet på, men jag gissar att hon inte visste hur hon skulle hantera situationen för att inte såra någon av er - och sen blev det pannkaka av det i stället.)
(En parentes till... Tjejen - som valt att inte längre umgås med kompisgänget - blev jättejättejätteglad över att hon blev bjuden och att hon inte kände sig "utfryst" på grund av att de inte längre var tillsammans. Att hon fick välja själv och att inte någon valde åt henne "för att de kan man inte bjuda på samma fest". Du har för övrigt träffat henne en kortis, på kräftskivan.)
Du har ju redan fått en massa kloka svar här... och det är svårt när man inte känner till historien riktigt. Men spontant... om födelsedagstjejen var BÅDAS vän innan (fast så verkar det inte?) tycker jag ju som Jane att hon borde bjuda båda - men i så fall även berätta det innan så du hade en chans att välja om du vill komma! Nu blev ju det hela fel eftersom du inte hade något val OCH för att hon liksom smusslade med det... jag förstår absolut att du blev illa berörd, det skulle jag också ha blivit. Men jag hoppas att ni reder ut det så det blir bättre nästa gång nån liknande situation uppstår!
mela: Det är klurigt, det här!
Ingela: De är inte ens kompisar, så vitt jag vet.
maria: det verkar inte bättre än att hon stöter...
Carro: Japp, funderar för fullt hur jag ska bete mig hädanefter.
jane: hade inte haft nåt emot att hon bjudit honom om de nu vore nära vänner. Att välja mellan två personer som man ska bjuda är inte rättvist. Men att hon känner honom väl är att ta i rejält.
Joho: Hon visste väl om att jag inte skulle komma om han dök upp.
.
Med risk för ett lååångt inlägg..... Det finns alltid två sidor av en händelse... Ruth om jag hade någon som jag kallade min vän skulle jag ALDRIG "hänga ut henne" på en blogg utan att prata med henne.... Men det är jag det!
Den du kallar ditt ex, har förvisso behandlat dej hur illa som helst.... men han och din vän kände varandra 2 år innan du träffade honom! Det var jag som introducerade dem för varandra... så att säga att de knappt känner varandra är väl inte helt sant...
Att du uppfattar att din syster inte var välkommen är tyvärr heller inte sant... och ditt ex var inte bjuden på middagen det var du....
Varför skriver jag detta.... jag har bara sett "spåren" efter din kommentar på facebook och din blogg och det var ledsamt!
Som sagt det finns alltid två sidor på ett mynt!
Kram Linda