.

Edit: Två minuter efter jag hade stängt ner datorn började det snöa. Jag var fortfarande ensam vaken och tyckte det kändes smått trist. Vägde fördelarna och fann inga nackdelar; det skulle bli en joggingtur. Svidade snabbt om och begav mig iväg. Plötsligt saknade jag superkvintetten otroligt mycket! Jag ville visa dem elljusspåret, semesterbyn, badplatsen och åkern där jag alltid genade för att komma snabbare hem från skolan. Kom på att man sällan är ensammare än man gör sig. Jag bjöd helt enkelt in gänget att joina mig i spåret. De utgjorde ett strålande sällskap!
Rundan blev nio kilometer och tiden 49 minuter. Det blev en härlig tur i ett fantastiskt vackert vinterlandskap med singlande snöflingor och vitkyssta vägar. Lagom tills jag kom innanför dörren var frukosten klar!
Nu är det snart julmiddag med allt vad det innebär. Jag har främst spanat in laxen, ägghalvorna och mammas köttbullar. Inte illa någonstans!

Zappade precis förbi Tv-shop. De visade på alla tänkbara sätt hur man får magrutor utan att göra ett skvatt. Ja, utom att fästa elektroder på magen vill säga. Genom att simulera situps ska musklerna komma fram och underhudsfettet smälta bort. Nu vet både du och jag att det krävs betydligt mer än situps för att få ett sixpack. Och det finns inte en chans i världen att en vältrimmad kropp kommer från ett bälte kring magen. Se så, pallra dig i väg till gymmet, löpspåret eller simhallen istället. Och det är precis det jag tänker göra nu!
See ya folks.

När jag stöp i säng i går kväll var mina planer att stiga upp tidigt och jobba någon timma. Ställde Wake me up light klockan 05.01 (bara för att det känns bättre att gå upp en minut över fem i stället för prick klockan fem. Ren psykologi, mina vänner!) Jag vaknade helt av mig själv i morse och lampan var släckt. Första tanken var att kura in mig djupare under täcket och somna om. Men när jag kastade en blick på klockan blev jag tvärvaken; 0654. Kort sagt; om tio minuter skulle jag låsa ytterdörren. Paniiiik… Rusade upp och försökte göra femton olika saker samtidigt. Till min förvåning hann jag med pendeln in till stan och frisören. (däremot fnulade jag in fel lins i fel öga. igen.) Har nämligen varit rejält trött på min hårfärg under den senaste tiden. Hade inte bestämt mig hur det skulle bli när jag landade i frisörstolen. Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till att en kall koppar/choklad/guldstänk skulle bli bra! En timma senare steg en helt ny Ruth ut… (min dumma kamera vill inte föra över bilder… kommer imorrn!)

Kuskade iväg till min intervju och på väg hem för att skriva rent, passerade jag Kungstappens blodcentral. Kom på att jag inte har lämnat blod på evigheter, berättade för mig själv att man knappast kan spendera en tidig lunch på ett bättre sätt. Sköterskan som stack mig utbrast glatt ”Dina vener är perfekta!” (Nämnde något i stil med bra gener och styrketräning. )Märkligt att nålen som är lika tjock som ett metspö inte känns mer! Very well, blodet pumpades in i påsen och jag hade gjort en god gärning. Sköterskan påminde om vikten att äta ordentligt efteråt och jag stressade i mig ett par mackor och fil.

Väl hemma skrev jag på som en tok. Stängde ner datorn vid slaget nu-slutar-jag-jobbet och drog åt mig träningsväskan. Joggade ner till tåget och trängde mig igenom dörrarna. Pjew, tur att man inte är större än vad man är! Träffade Sofia tre sekunder på stan för att lämna hennes livräddare; enchinagard. (god gärning numero två!)

Möttes av ”nämen, vad fiiin du är!!” i receptionen och log stort hela vägen till löpbandet. Några kilometers uppvärmning följdes av styrketräning. Upprepade gång på gång ”här ska banne mig byggas axlar!” Och det kändes bra! Skyndade mig att svida om till cykelklädsel och smet in i cykelsalen. Där fanns en tjej som jag körde tillsammans med på PT- cirkeln i måndags. Riktigt roligt, vi pratade tills Tess kastade ett ögonkast, snäll som jag är tystnade jag lydigt.
Då kom jag på det: Att träna samma dag som man har lämnat blod is a big no- no. När den tanken var tänkt insåg jag att det enda jag hade ätit under dagen var det på blodcentralen. Ett ännu större no-no. Ett mäkta dubbelfel! Då kändes det märkligt att bara kliva av cykeln och säga hej då. Ville åtminstone försöka och se om det gick… Ah, ibland är jag verkligen dummare än tåget. Själva passet gick förvånansvärt bra och jag kände itne mycket av blodförlusten eller minus på matkontot. Värre var det efteråt då både knän och händer skakade. Illa!
Hmm.. måste försvara mig med att det har varit en galen dag. Försovningen rubbade allt och därefter gick allt i ett svep. Det första jag glömmer när jag har mycket att göra är just maten. Min kropp signalerar inte när den behöver näring (jag behöver helt enkelt rutiner!) och jag hade inte en tanke på att jag lämnat blod tidigare under dagen.

Nä. Gör om, gör rätt. Att äta rätt och bra är grunden för att nå de resultat man är ute efter. Fungerar inte maten fungerar inte heller träningen. Jag tar mig rejält i kragen och ska bättra mig. Fast jag undrar hur jag allsindar kunde glömma bort att jag donerade en halvliter blod bara sex timmar tidigare… Skönt att det snart är helg!

↑ Jag gillar att jobba, inte snack om saken. Men jag tycker även om semester. Därför har jag planerat in en vecka i mars. En vecka till solen, palmerna och stränderna... Ett tappert försök att ladda batterierna, boosta kroppen med solbränna och bara njuta av tillvaron.

↓ Man måste prioritera. Det säger Jane hela tiden (förmodligen i syfte att få mig förstå att det inte alltid är behövligt att springa interveller innan jobbet och köra aptung styrketräning på kvällen) och jag har beslutat mig för att bortprioritera Nike-konventet i månadsskiftet januari/februari. Trist på alla sätt och vis, men man kan inte göra allt.

Annars går livet sin gilla gång. Just för tillfället känns det som om jag kan somna rakt över tangentbordet. Tror det är posttrötthet långt efter avslutat gympass. Jag, min stora klant och allt sådant, ställde klockan en timma sent idag. Skulle nämligen ha tränat med snygga Jane innan gryningen (efterosm hela dygnet i denna årstid är "innan gryningen" får jag väl förtydliga mig med kl 06.20) men när Wake me up light tändes klockan 05.58, insåg jag mitt misstag. Ringde henne och skrovlade fram med nyvaken röst att jag hade försovit mig. Suckade djupt och länge. Jobbade någon halvtimma och spänstade därefter själv till gymmet. Rumpa, ben, mage och axlar. Ja, det vill säga mina problemområden. Ska jag showa i bikini om tre månader gäller det att sätta ordentlig fart nu!

Jag måste få skryta, vara stor i orden och bullra över i ett ”tjenare vad jag är bra!” Blir ni förvånade? Håller med er totalt, jag är inte den som i vanliga fall tjuter högst om min förträfflighet. Men nu är jag riktigt stolt över min prestation. Låt mig upplysa dig, oh du vetgirige.
 Var ute och sprang med ett härligt gäng i lördags. Vi gav oss i väg runt Brunnsviken i ett lagom tempo. Trodde att jag skulle vara piggare i benen, men gårkvällens intervaller tog hårdare än jag hade räknat med. Äh, så klart att man förstår det så här i efterhand. Något annat kanske inte var att vänta när intervallhostningarna skrällde i bröstkorgen flera timmar efter avslutat pass. (ett säkert tecken på att man jobbat bra)

Ja, ja. Så här såg passet ut:
Tid 1.35.35
Träningseffekt: 3.8 (av 5.0)
Medlepuls: 157
Maxpuls: 191
Energi: 915 kcal
Distans: 16.67 km
Medlehastighet: 5.44 min/km
Högsta fart: 2.46 min/ km

Ser ni, ser ni varför jag är så mallig? (ledtråd, sista raden) Med en 800 meter kvar kände jag att det fortfarande fanns kraft kvar i benen. Med ett snett leende undrade jag om någon ville tävla sista biten. En kille nappade och vi drog iväg. Kan seriöst säga att jag aldrig någonsin har sprungit så fort innan! De sista metrarna skakade knäna och benen ville knappt bära. Visste att det hade gått fort, men inte 2.46 fort! Whoho… det här tänker jag leva på ett tag!

Jag vet att jag är sent ute... Men imorgon lördag springer vi från kyrkan igen. Vi samlas strax innan elva vid Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan. (pendeltåg Karlberg eller Eriksplan) Vi springer i ca 50 minuter, om det behövs delar vi upp i grupper. Vilka hänger med?

Jag har laddat med keso, kanel, äpple och en massa kaffe inför kvällens stora utmaning; PT- cirkel med terroristPeter. Han ser beskedlig ut, pratar sävlig norrländska och ger intryck av att man inte har något att frukta. Haaa! (eller ack vad man bedrog sig)  Från det ögonblick man kliver in i salen är man dömd till att flämta till maxpulsens dån i öronen.

Just nu fundrar jag på vad jag är för sorts varelse som faktiskt njuter av att plågas i en timma. Som ser fram emot maffiga blåmärken och ömmande bröstkorg efter att handlöst kasta mig på golvet för att bli snabbare än alla andra. Som vill få rosslande andning och känna att jag verkligen lever.
Vad gör man inte för att bli rejält utmanad...

Eftersom man inte bör ge sig ut på långpass utan något i magen, har jag just ätit frukost. Om någon minut ska jag packa väskan för att åka iväg till Terese. Därifrån blir det en löptur i prattempo runt Djurgården. Jag tror att vi kommer skrapa ihop  ca 13 km. Och jag vet att jag har bra förutsättningar idag! Vilade igår, ätit en bra inför-frukost och ska klä ut mig till löpare. Ser jag ut som en äkta löpare, då presterar jag bättre! Låter det konstigt, inte då! Testa själv nästa gång så mycket bättre (och hur självförtroendet ökar) när man faktiskt ser ut som man vet vad man sysslar med!
Jag har ingen fin bild på hur jag ser ut just nu, i höstmundering och allt. Därför visar jag en bild från i maj när jag och Jane sprang Riddarfjärden runt, ett lopp anordnat av Rix FM.
(kuriosa; 7.5 km- 28 min)

by the way... Känner mig faktiskt riktigt duktig som lade in en vilodag idag. Efter cyklingen med Tessan igår var jag alldeles vimmelkantig. Kände mig yr och illamående och somnade så fort jag kom hem (efter att ha ätit, så klart!) Sov som en stock hela natten men vaknade knappast utvilad. Tog med mig träningskläder för att köra ett pass under lunchen. Men där satte jag stopp för mig själv. Talade strängt och sa att det inte var någon god idé. Nej, snararde idiotiskt att utsätta min redan uttröttade kropp med träning. "Nu sitter du kvar här" mästrade jag. Och jag lydde! :D
Se där, jag lyssnar ibland på alla kloka råd som regnar över mig. Nu känner jag att jag har massor att ge på långpasset imorgon!

I söndags hade jag packat träningsväskan för att vara med på cykel puls. Alla deltagare använder sig av pulsbälte och man kör på pulsnivå istället för ansträngningsnivå. (väldigt roligt). Sats har ett system att man måste hämta ut sin biljett senast tio minuter innan klassen börjar. Gör man inte det, lämnas den till förste man i kön. Det var bara för mig att vända helt om och åka hem igen…
Kan inte påstå att jag inte var sur. (hade ju bokat!) Men tog ut irritationen i joggingspåret istället. I normala fall har jag två sträckor att springa, men nu kände jag mig äventyrlig och sprang helt motsatt håll. (och det är inte illa eftersom jag knappt hittar min egen ficka) Efter en kvart såg jag ett stort stängsel. Nyfikenheten tog över totalt; hade inget annat val än att kolla vad som fanns bakom. Och där, där fanns det jag letat efter en halv evighet- en löparbana! Grindarna var öppna och jag slank in. Drog med ena foten över en frostbiten fläck. Började jogga runt, runt, runt och kände att den här kommer att bli flitigt använd. Tänkte att det var dumt att inte intervalla när jag ändå var där; 200 x 10. Härligt, jobbigt accompangerat till astmarossel. Avslutade med några varv runt banan och kvarten hem igen.
Och där kom kvällens överraskning numero dos. En perfekt backe! Jag tvärstannade, gnuggade ögonen och kunde för mitt liv begripa hur jag har kunnat missa den. Jag har spanat efter en backe för intervaller i snart ett år. Där, bara några meter från den väg som jag går på varje dag fanns den. Fem lyktstolpar lång, stadigt uppför. Tror att jag kommer trycka upp formen ett par steg här!

Det är inte bara SL som har problem med växelfel (fråga mig inte vad det är, har ingen aning!) utan även SJ. Tåget från Uppsala tuffade in på Stockholm central med sengångarfart-  en kvart försenad. (Tur att jag inte hade bokat något pass på gymmet!)  Satt ombord och velade mellan de olika anläggningarna. Jag tycker det är lika svårt varje gång att välja vart jag ska gå. Speciellt som idag när jag skulle köra styrketräning och kunde bege mig till stort sett vilket ställe som helst. Jag upplyste kollegan J att det brukar vara alldeles för mycket folk på Zenit, Stadshagen ligger på tok för långt bort och jag hittar inte sakerna på Södra station och så vidare. För att göra en kort historia ännu kortare; J tyckte att jag skulle ta det center som jag oftast väljer. Alltså blev det Regeringsgatan i vanlig ordning…

Inledde med fem snabba kilometer på löpbandet och körde därefter igenom ben och biceps. Det ett jobbigt pass och jag fick kämpa en hel del på slutet. Känns därför väldigt skönt att vara hemma igen. Sitter bekvämt tillbakalutad i soffan, har just ätit en skiva av (mitt hembakade bröd), lite fil och (min supergoda egenhändigt gjorda) musli samt ett ägg. Egentligen borde jag ha druckit ett stort glas vatten eller te. I stället föll valet på Pepsi Max, vet att det inte är den bästa återhämtningen men absolut den godaste!
Om en liten stund börjar Toppform på SVT och jag ska hälla upp lite mer Pepsi Max. Det verkar som om det kommer bli en toppenkväll!

Bjuder på en bild från kyrkan igår! Björnen Bernhard är Söndagsskolans maskot och det blir alltid stor jubel när han dyker upp på scenen! Onödig info att jag verkligen gillar det!

För någon vecka sedan nappade jag på ett erbjudande att gå på en kostkoll. Under en vecka skrev jag ner allt, allt, allt jag åt. Plitade även dit träningarna så hon skulle se hur jag kontrar den med maten. Jag tycker själv att jag har en ganska bra hum om vad jag stoppar i mig.  Samtidigt är det aldrig fel att låta ett proffs tycka till. Lämnade över listan och ville bpg att hon skulle spontanapplådera. Tja, fick inte guldstjärnor på allt. För det första äter jag alldeles för lite för den mängd träning jag utsätter mig för. Därefter äter jag för lite kolhydrater och borde öka på mängden betydligt. Åt för dåligt både före och efter träningspassen och för små mellanmål. Rådet var helt enkelt att lägga till saker till varje mål. Öka kollisarna och våga äta mera.
Hon tyckte även att jag jobbade för mycket (rättade sagt, pendla-jobba-jobba på tåget- hem sent), sov för lite och såg allmänt sliten och medtagen ut. Min vilopuls brukar ligga runt 40- 42, när jag kom till gymmet låg den på 65. Min spontana tanke är att konditionen rasat totalt i botten. Nu gäller det att pressa upp den igen och därigenom sänka pulsen. Men hon höll inte alls med, sa att det är ett tecken på stress. Nämnde att jag ofta upplever att marken sviktar när jag går, att ljudet ibland försvinner och synfältet krymper. Att det med jämna mellanrum känns som att luften är så tjock att den inte går att andas.
Stress.
Modeord! Alla är stressade över det ena eller det andra. Jag vägrar haka på någon trend och kalla mig för sönderstressad. Men det var det hon sa. På något sätt övertygade hon mig över att jag inte kan hålla på så här längre. Från att golvet gungar till att svimma är visst inte speciellt långt. Och för att orka med träningen och verkligen göra mitt bästa, krävs det först att jag orkar med vardagen. Det var visst mer krävande att pendla, jobba, träna, vara social och vara supermänniska på en och samma gång.

Ahh, blir så frustrerad! Jag vill tillbaka till min gamla form med magrutor, superspänst i benen och kunna göra chins själv. Hon berättade att stress binder fett, det är inte konstigt att jag inte går ner någonting. Kroppen låser alla resurser och släpper hellre från sig muskler än att lätta på fettdepåerna. För att gå ner i fettvikt måste jag först och främst lugna ner mig. Andas tillbaka vilopulsen, dra ner på antalet stenhårda träningspass och om möjligt ersätta dem med lite mer humanare övningar.
Det låter så underligt; äta mer, träna mindre för att på så sätt gå ner i vikt… Men hon är ett proffs och borde veta vad hon talar om. Och med tanke på att jag häll på att svimma ett par gånger igår när jag tränade med underbara Jane, får jag nog göra precis det hon sa: ta det lite lugnt för en gång skull.

Snart ska jag peta i mig lite för-frukost inför långpasset med bästa tjejerna Terese och Sofy. Jag tror det blir runt Brunnsviken, är inte riktigt hundra. Det kan lika gärna bli en sväng runt Djurgården. Ah, det visar sig! Ska i varje fall bli väldigt roligt att både få träffa dem och att springa igen!