.

Jag har laddat med keso, kanel, äpple och en massa kaffe inför kvällens stora utmaning; PT- cirkel med terroristPeter. Han ser beskedlig ut, pratar sävlig norrländska och ger intryck av att man inte har något att frukta. Haaa! (eller ack vad man bedrog sig)  Från det ögonblick man kliver in i salen är man dömd till att flämta till maxpulsens dån i öronen.

Just nu fundrar jag på vad jag är för sorts varelse som faktiskt njuter av att plågas i en timma. Som ser fram emot maffiga blåmärken och ömmande bröstkorg efter att handlöst kasta mig på golvet för att bli snabbare än alla andra. Som vill få rosslande andning och känna att jag verkligen lever.
Vad gör man inte för att bli rejält utmanad...