.

Just you to know... Jag är en jäkel på punktskrift! (Mamma, ledsen att jag använder sådana kraftuttryck. Vi tar det när du läst detta om tre månader och ringer. Sitter och gör en mastodontutskrift på punkt. Det hade varit en fantastiskt bra grej att kolla upp (innan jag raderade ursprungsdokumentet) exakt hur många sidor varje del blir. Men jag ska vara så himla effektiv och jobba undan fort som attan. (förlåt igen, mamma) Resultatet blir att jag sitter med 160 sidor papper översållade med punkter. Vet att två eller tre papper hör ihop i ett och samma dokument. Därefter blir det raskt klurigare, papperna ska även matchas rätt. Det kan bli precis hur som helst; hela dokumentet häftas upp och ner, sista sidan först, första sidan bak- och fram and so on. Du anar själv vilka katastrofscenarier som kan uppenbara sig! Det här med jäkel på punkt ska vi kanske ta med en nypa salt... Men jag kan åtminstone läsa siffrorna ett till fem! (samt mitt namn, men det hör inte riktigt till saken) Jag slänger alltså ett getöga upp i högerhörnet, kollar in siffertecknet och luskar ut vilket som var ett. Med fingertopparna känns det efter att plupparna verkligen buktas utåt. Samma sak på nästa sida och räknar framåt. Lätt som en plätt. Hur jag gör om det är fler än fem papper? En mycket bra fråga, måste jag berömma dig med. Superenkelt, jag bläddrar tills jag råkar på nummer ett igen. Den enklaste lösningen är oftast den bästa. Bara för att du, lägger jag in en egenritad bild hur tecken ser ut!

När jag ändå är på skrythumör kan jag passa på att avslöja nästa oanade talang. Siffrorna på arabiska. (eller sanskrit om man ska vara petnoga) Jopps, inte illa va? För att dra mig själv ner på jorden igen, väser jag i örat att det bara är själva tecknen som jag kan. Uttalet för någon annan sköta.

Nackdelen med att jobba i ett område där många synskadade rör sig, är att de några seende verkar tro att man är blind bara för att solbrillorna sitter på näsan. Det är ganska roligt när jag kommer i trappan och den mötande utropar: "Här kommer jag och går till höger om dig, så vi inte krockar." Jag brukar kväva ett fniss och tacka för omtanken. Ett par gånger har jag haft lust att göra något helt oväntat. Ja, som att rycka av solglajjorna och skela med ögonen. Eller börja steppa samtidigt som jag citerar Skorpan i Bröderna Lejonhjärta. (Ljuset ,Jonathan, Jag ser ljuset!) Fast det enklaste är nog att låta dem hållas... Vill ju inte att dagens goda gärning ska kännas meningslös. Dessutom kan jag göra precis vilka ögonminer som helst bakom de mörka glasen.
Hopp. Arbetsdagen börjar närma sig sitt slut. Nu kastar jag mig ut i världen i jakt på andra äventyr!

Har för mig att det var Ledin som gjorde VM-låten 2006. Minns inte hur den gick, bara att den inte riktigt gick hem i stugorna. Istället gick jag och resten av landets befolkning och nynnade på "I love you, Ich lieber dich Zlatan Ibrahimovic...."  Därför blir jag smått lycklig av att Frans ska göra den officiella låten i år! Börja träna på skånskan redan nu, vi har fått en självskriven landsplåga på halsen.

För ett par dagar sedan fick jag en reklamfolder från Amelia. Jag dubbelkollade adressen för att kontrollera om den inte skulle till grannen istället. Nope, stämde från första till sista bokstaven. Jag vred och vände på talongen och tänkte storsint att jag skulle ge den en chans. Nämen ser man på, tänkte jag när blicken regristrerade stycket om mode som passar alla. Ojsan, fortsatte jag när avdelningen kosmetik drogs igenom och när raden under presenterade härliga möjligheter för att inreda sitt hem. Längst ner fanns ett lockerbjudande att få en mysdress (som passar lika bra på stepmaskinen som i soffan) om man svarar innan tio dagar. Storlekarna i M, L och XL fick mig att bekräfta missstankarna. Jag är för ung för Amelia! Eller rättade sagt, jag känner mig alldeles för långt under 30- strecket för att läsa en tidning som riktar sig till den ålden. Jag vill inte bli betraktad som gammal.

På något sätt klamrar jag mig fast vid att jag minsan "bara" är 20- nånting. Jag är visserligen vuxen men långt i från tråk-vuxen. Det börjar nästan bli pinsamt att hävda att jag inte uppskattar reportages om hur man får azaleorna att trivas, hur man sminkar bort tio år och hur egotiden fixas utan att att barn, matlagning och jobb blir lidande. Det är en främmande värld för mig då min blommor överlever en konstant solförmörkelse, jag blir antagen att ta studenten om ett par veckor och är ljusår från att skaffa barn. Jag lockas inte av rubriker som "Äntligen ordning hemma" "Stressfri jul" och "läckra kappor".  Å andra sidan bör jag inte skriva det här över huvud taget eftersom jag knappt bläddrat i tidingen. Den kanske smashar in artiklar som är helt rätt. Jag vet inte. Men har ingen vidare lust att ta reda på det heller. För även om Amelia nu skulle visa sig vara bra, vägrar jag att erkänna det. Det räcker med att Damernas Värld mode överraskade mig med toppeninnehåll. (Fast det tänker jag förstås aldrig medge högt...Så gammal har jag inte blivit ännu. Hoppas jag i allafall )

Olyckskorparnas kraxningar visade sig stämma. Idag viner iskalla vindar och det är betydligt kyligare än gårdagen. Trots det kände jag mig optimistisk nog att ta kjolen. Efter tre steg från trappan for jag in igen och bytte om till något mer passande. Åh, det är så surt när man fått en försmak av sommaren och den rycks bort mitt framför näsan. Men det finns ingen orsak att vara tulig. Jag sitter ändå inomhus och spanar ner över söders bläcksvarta tak hela dagen. (För att vara mer exakt, bligar rakt in i datorskärmen)

Hoppas det inte blir allt för sent på jobbet ikväll. Dels för att jag ska ila iväg till Axelssons på Drottninggatan och dels för ge mig själv ett rejält BodyCombat pass. Sprang på finaste klänningen på Hamngatan i lördags. Tyvärr fanns inte min storlek kvar och butiken vid Åhlens skulle hinna stänga innan jag kom dit. Gör ett nytt försök om några timmar och hoppas på att "min" klänning inte är slutsåld! Jag håller även tummarna för att mitt smalben inte ska dumma sig på träningen. Har haft ont i muskeln precis bredvid skenbenet sedan ett par veckor. Får kramp i foten när jag flexar den och själva muskeln är superspänd. Det brukar gå över efter en stund när jag blivit varm. Men under senaste joggingturen satt smärtan i hela tiden villket inte resulterar i några rekordtider. En kompis som är sjukgymnast föreslog Eeze spray. Shoppade loss på apoteket igår och testar i ett par dagar. Enda nackdelen hittills är att min brun-utan-sol har försvunnit på appliceringsstället! Äh, jag får helt enkelt kleta in lite extra smörja eller antyda att det är väldigt inne med fläckiga ben...

Jag är vansinnigt stolt och glad över min klocka. Den är snygg, sitter grymt bra och gör att jag känner mig smått sofistikerad. Armbandet hasar inte av och ringen sitter även den kvar och glittrar i solen. Trots det plockar jag av dem det första jag gör när jag sätter mig vid tangentbordet. De skaver inte eller är i vägen, det är helt enkelt en knäpp grej jag gör.
Oh no, tänk om det är en tvångtanke? Att jag undermedvetet inte jag jobba om klockan sitter på handleden? Nä, nu åker den på igen. Första dagen med hela baletten på.
Ett ytligt inlägg som detta kräver även "dagens outfit": (Klänning Gina Tricot, jeans Fornarina, skor Vagabond, klocka DKNY, armband Bag Lady, ring Pilgrim)

Glöm tussilagos, citronfjärilar och fleece-invirade kaffelatte-surplande storstadsbor på caféernas uteplatser. Det säkraste vårteckenet som finns är omplåstrade hälar. När solen krupit över horisonten och temperaturen segar sig över fjorton grader, brukar de första exemplaren dyka upp. Vissa kör hard core med apotekets (obamhärtigt dyra) Compeed. Har man tur kan man se intressanta motiv som Nalle Puh eller Pippi Långstrump.  Själv kör jag stilrent med Ikeas våldsamt coola smärtlindrare.

Tror det blir sjunde arbetsdagen på raken som low carb pasta, minikeso, burkmakrill och tomater avnjuts. Än har jag inte tröttnat och kör förmodligen likadant resten av veckan!
Bon appetit!

Om några timmar börjar sista dagen på Blogger Boot Camp! Oh dear, vilken dag det var igår! Ett gäng smått nervösa tjejer samlades på Planet Fitness vid halv tio. (jag hittade dit på första försöket!) Det haglade namn och att komma ihåg alla samt att få ihop dem med bloggnamnen var ett pussel. 

Första passet var styrka med stepbrädor á la studio Yami (maja, minns du våra försök att matcha plattorna under med något vi hade på oss?) gummiband och bodybars. Det påminde om ett muskelpass goes bodypump minus viktplattor. Gummibandsbox fick oss alla att gapskratta! Tänk dig att du står höftbrett med bandet under fötterna. Försök att dra händerna i axelhöjd och gör raka slag och krokar. Inse att armarna inte vill komma längre upp än strax ovanför midjan, men se ut som att du inte alls bryr dig. Slå för kung och fosterland och svaja betänkligt med resten av kroppen för att få till schvungarna. Magskrattskramp!

Hade mina funderingar hur det skulle gå med spinningen efteråt. Benen gjorde sig påminda efter fem trilijoners benböj och träningsvärken från gårdagens PT-timme inte var nådig. Men det gick bra! Fantastiska tjejer som peppade, grymma Terese på instruktörssadeln och bra musik. Då kunde det inte gå dåligt! Lunchen efteråt var mycket uppskattad! God, mättande och precis lagom mycket. Hallon-Blåbärsmoothien var i toppklass! (Funderar hur det kommer sig att man alltid får två skivor pålägg när man beställer kalkon och en hel filé när man tar kyckling?) En tjej, Susanne, drog fram ett hopprep och knöt fast i ändarna. Hon placerade oss i en stor handhållande ring. Uppgiften var att kränga repet från ena armen till den andra under tiden man berättade om sig själv. Mycket underhållande med slingrande rörelser och blickarna från folk som gick förbi.

Eftermiddagens pass gick i pilatesens tecken. Vet inte exakt hur missnöjd Herr Josef Pilates skulle ha blivit om han hade spanat in i salen. Fler än jag är otillåtet osmidiga! Får ta det som sommarens projekt att tänja ut kroppen...  Magövningarna gick åtmistone kalas, vet att jag har starka magmuskler och pulsade på. Nice!
Tyvärr blev det inte så mycket till vattenbox. Instruktören hade totalt glömt bort vår existens och hade gått hem. (hur man nu lyckas missa att 17 tjejer kör Boot Camp) Istället bubblade vi i jacuzzin. Fick även komplimanger för mina vältränade armar och mage!

Jag pep hemåt så fort jag bara kunde. Ville ha lite mer än en halvtimma att pyssla iordning mig. Men vid Älvsjö någonstans nickar jag till. Vaknar lagom till tåget rullar in i Södertälje... Oh man, neeeeej! Det var bara att skutta på tåget tillbaka in till stan och rejält försenad pinna upp för alla backar och trappor. Skyndade mig så mycket jag bara kunde och blev inte mer än tio minuter försenad till restaurang Vimmel.

NU blir det frukost, en joggingrunda och därefter dag tar dag 2 vid. (Ses om ett par timmar, brudar)

Sitter just nu i systers lägenhet söder om stan. Den är min i hela fyra dagar! Känns helt otroligt, fantastiskt, underbart skönt att bara få vara jag några dagar. Missförstå mig rätt nu, jag tycker verkligen om grabbarna jag delar kök med. Men med jämna mellanrum vill jag låsa in mig på rummet och stanna kvar där. Bara jag, ensamheten och tystnaden. Därför har jag passat på att tillbringa lite tid med mina egna tankar, åtminstone ikväll!

Första halvan av dagen tillbringades annars på gymmet. Det blev en timme intensiv SatsCore Puls samt styrketräning. Jag följer just nu Pauline Nordins program som fanns med i senaste Fitness Magazine. Tycker det är helt ok, men var har triceps tagit vägen? Även om det stod i artikeln att man inte skulle mecka med övningarna, strunta i dem eller byta ut dem- har jag gjort precis det. Lagt till några set biceps, triceps, mage och rygg. Bytt ut en axelövning mot en annan samt förlängt cardion. Nu- rackans- ska bikiniform uppnås! (eller bröllopsform, om man nu vill använda det ordet istället)

Nope. Ensamheten kallar.
 Den och Pepsi Max.
Sov gott, my darlins.

Vi ses på Blogger Boot Camp på lördag.