.

Deppardagen över motvind och ösregn förklaras härmed vara över. För idag, käääära vänner, idag skiner solen och blänker underbart i hustaken. Ja, jag ser ju det härifrån femte våningen på södermalm. Puts väck är de dystra tankarna och har blivit ersatta med "Mja... hmmm.... det kanske inte är så illa med hösten ändå".

Det var minusgrader när jag sprang i morse. Den första kvarten längtade jag efter vantar och öronen värkte i kylan. Kollade oroligt framför mig för att inte halka omkull på något slajmigt löv eller ispöl. Det far igenom hjärnan ganska ofta när jag är ute; tänk om något skulle hända! Man kan ramla, halka, bli påkörd, springa totalt fel. Allt detta som helt enkelt gör att man inte riktigt kan ta sig hem på egen hand. Jag har dessutom inget med mig som avslöjar vem jag är. De är skickliga som kan klura ut en persons identitet utifrån låtlistan på Ipoden... För att underlätta letandet efter mig: (om jag nu inte skulle dyka upp till jobbet eller något sådant) Jag har på mig en svart keps med blå rand, röda fladdriga vindtygsbyxor, svart löpartröja med luva (står även rönisch med reflexbokstäver längs sidan) eller brun löparjacka med rosa pikanta detaljer. Löpardojjor som från början var vita med tre blåa streck.

Förutom risken att tappa bort mig själv, gick rundan kalasbra! Allt går så mycket lättare när man slipper motvind och ösregn!

"Välkomna till Västermalmsgallerian på Fridhemsplan. Klä er gärna kvinnligt med kjol och klackar". Så stod det på inbjudningskortet för Ladies Club Stockholm. Jag anade att det skulle bli något dansaktigt. Typ tango eller buggliknande. saken är att jag är lika dansant som hulken. Det här med rullande höfter och schvung i stegen lyckas inte alls speciellt väl. Man ler lite krampaktigt och hoppas på att ingen egentligen ska upptäcka vilken vandrande katastrof man är.

Hör och häpna. Det var kanonroligt så där skoj att man bara vill le stort hela tiden! Instruktören var en liten blondin iklädd höga silverskor med virvlande remmar. Jag fick mitt lystmäte i att hon läspade...

När man lovar något, säger Bror att man ska säga någon amerikansk ramsa. Det är väl bra, antar jag. Ja, rent av skojigt. Men inte när versen inte går att minnas! Det värsta är att den bara består av tre rader... Låt se om det går bättre nu än i går kväll:
"Cross my heart" (det var enkelt. Början är alltid lätt.)
"and wish to fly" (hmm... nä)
"and want to die" (usch, det lät fel)
"and ask the sky" (låter inte rätt)
"ay.ay,ay" (ja. det rimmar ialla fall)
Äsch, jag struntar i mitten. Är nog inte alls viktig, det roliga kommer på slutet. Hör här:
"and stick a needle in my eye"

Är den inte hysteriskt skoj? Här är ramsan i sin helhet. Kom i håg den nästa gång du dyrt och heligt lovar något. Imponera på omgivningen och mässa tydligt: "Cross my heart and ay,ay,ay. And stick a needle in my eye"

Du vet känslan när man är mysisgt nyvaken. Sträcker  ut sig till bristningsgränsen som Hobbe.(tigern i serien kalle och Hobbe, ya know) Gojsar runt i täcket och trycker huvudet i kudden. Den där sekunden då inget i världen kan gå upp mot att just snooza i sängen. Viljelösa fingrar famlar efter mobilen och siffrorna lyser 03:16. Seriöst, kvart över tre. Mitt i natten- då ska man sova som bäst. Men det går inte.
John Blund är kidnappad och Lord Farquad har stulit drömsanden och skickat den till Tingeling som i sitt oförstånd (hon är trots allt en älva...) har glittrat ut i ett försök att vara charmig.
Suck.

Vad sysselsätter man sig när alla andra sover? Då mindes jag att protokollet inte var klart. Det där som jag lovade mamma för ett halvår sedan att skriva rent. Letade fram papperna och försökte efter bästa förmåga tyda min mors slingerbultar. Checkade av klockan: 04:19. (Inte ens Sats är öppet vid den här tiden.)
Suck.

Då gick det upp ett ljus! Facebook! Sajten som man aldrig hinner besöka i vanliga fall. Anföll vampyrer, ritade på någon slags wall, sökte gamla klasskompisar.... Hur hinner folk med allt det här?

Alarmet tjöt fram Stjärnornas krig. Att vakna till tadadddddddtadadaaaa inger känslan att hela världen är ett äventyr och att precis vad som helst kan hända. Bra va? Jag snörade på mig joggingskorna. Drog på de skönaste (samt fulaste) träningskläderna och fäste reflexet. En underbart skön löprunda!

Redo för en ny dag.
I natt hoppas jag på att John Blund har blivit frisläppt. Free John Blund!!!

Vart jag än ska i stan åker jag kollektivt eller promenerar. Senaste gången jag åkte bil var i juli. Temperaturen är cirka 20 grader hemma, duschar stort sett bara på gymmet, samtvättar med syster yster, har lågenergilampor. Flaskvatten har inte blivit hemkånkat  på evigeher. Dessutom kokar jag eget äpplemos...

Rättfärdigar det här att jag flyger till Göteborg ikväll?

Cissi, min vän, ringde för ett par dagar sedan. Vi bestämde raskt att det fick bli en fika dagen efter och råkades vid skatteskrapan. Du vet den där på Götgatan som har en galleria. (På söder, ja!) Gick runt bland butikerna och försökte känns oss hippa.Gick väl så där bland alla sjuttonåringar och annat löst folk. Hur blev jag så här gammal? (skakar på huvudet så tankarna ramlar av)

"Vi måste gå till den engelska butiken vid söderhallarna" sa Cissi.  Jag följde med men ville inte erkänna att jag inte varit där innan. Det lät så självklart när hon sa det, att man skulle ha varit där massvis med gånger. Och eftersom jag inte vill vara smålänningen som inte har koll, lekte jag världsvan. Det gick fint enda tills vi kom fram till Jelly beans-hyllan. "Sånt här har jag inte smakat på." hasplade jag ur mig. Ja, om man inte räknar med Karamellkungens vattniga varianter. "Prova" sa Cissi. Proceduren att få ner dem i påsen gick nästan smärtfritt. Om man bortser från att jag fick pinsamt många som smakade marshmallows. (Man drar ut en bricka och beansen rasar ner. Man måste vara superkoncentrerad samt finkänslig till tusen)

Nu blir det svårt. Beans är bland det godaste jag någonsin provat på! Så mycket smak i sådana små kluttar. Det föreligger beroendevarning här! Jag gör bäst i att hålla mig så långt från Engelska butiken som möjligt. Risken är dock stor att jag råkar gå till Medis, in i söderhallarna, fortsätta längst bort och uppför trappan. Jag menar, det kan hända även den mest motståndskraftiga. Det bara sker. Det är lättare än man anar att bara ramla in.

Sliding doors
Efter en trevlig kväll hos paret Storm på Kungsholmen, inser jag att klockan blivit sen. Det är av yttersta vikt att vara hemma senast 21.00. Att missa Heroes är överfört till listan av dödssynder. Och en sådan synd, oförlåtlig till råga på allt, vill man inte begå.
Jag rusar igenom spärrarna och satsar upp för trappan. I vägen hasar en tant, kärring, stoppkloss, äldre dam med tyngd i stegen. Har ett tuggummi fastnat under sulorna, kanske har hon snubblat i en hink med tapetklister. Ett står klar: Jag kommer inte om. Ty hon är icke endast långsam, hon är tillika bred som hon är lång. Tåget, det där blåa, står på perrongen. Med ett kast som påminner om Stålmannen flyger jag mot dörrarna. Dunsen ekar över stationen. Det låter så när man får närkontakt med nystängda dörrar. Tåget skramlar iväg och baklyktorna speglas i mina ögon.

Vardagsmotionens mecka
Varv läggs till varv som läggs till varv på perrongen. I skenet från en gatlykta läser jag ett uppslag ur en gratistidning. Ena rubriken är lite svår att se, det står en pappersmugg från Mc Donalds i vägen. Efter 25 oändliga minuter kommer tåget rullandes. Den här modellen går lite tystare och ljuset är kliniskt vitt. Lite som på operation skulle jag kunna tro. (Nu har jag aldrig varit på kirurgen, men det kunde mycket väl kunna vara så) Susar fram i stockholmskvällen.

Rekordtid hem
Fem snabba senare står jag med mina Converse på hemma-perrongen! Nu måste det bli rekordfart hem. Heroes har redan börjat och vem vill missa mer än nödvändigt? Hoppar ut i vägen, trots att det lyser röd gubbe. (Don´t try this at home, kids) Vägen fortsätter till den plats där det självlysande turkosa huset syns. I kanten av gula villans trädgård, saxar jag över häcken i en salig mix av Janne Boklövs V-stil och Emma Greens pumaskutt. Famlar i väskans nyckelfack, känner bara tomhet. Kisar ner, lika tomt som innan. Omgiven av mörker trycker jag fram mobilens ficklampa. Vänder träningsskorna, petar undan vattenflaskan. Lyfter på handduken. Det här är inte alls bra. Nycklarna ligger kvar på kontoret.

Ensam i mörkret
Jag står på trappan utanför ett nedsläckt hus. Syster är hemma om tidigast en timma. Erik är inne i stan och kommer senare än syster.  Det är inga lysande utsikter. Jag tar skateboarden som står lutad mot räcket och placerar mig där. Gungar fram och tillbaka som ett rumänskt barnhemsbarn. Det kommer vit rök när jag andas. Dunvästen täcker plötsligt för lite för att värma ordentligt. Fingrarna blir stelare och stelare. Huttrandet tar över och hela jag fryser.  Där, vaggandes på en skateboard en sen onsdagskväll i oktober,  tar jag ett beslut. Det är dags att bättra på grannsämjan.

Dödssynd compleated
Gör man så här i Stockholm, går det verkligen för sig? De ringer inte polisen eller nationalgardet? Finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag prövar. Kliver fram med bestämda steg till närmaste huset. Plingar på och i samma ögonblick som dörren öppnas, kommer jag på att jag kanske bör säga något. Helst smart och eftertänksamt och hemskt gärna coolt. "Eh... jag bor där borta. I det gula huset och jag kommer inte in.... Jag menar... jag har glömt nycklarna och ingen annan är hemma...." Hon tittar på mig som om jag hade grönt hår. Med stor skepsis får hon fram om jag vill komma in. Jag nickar fruset.  Sätter mig i soffan och sneglar mot tvn. De ser på Top model. Fel kanal! Men det är varmt och familjen säger snälla saker. Kanske kan det väga upp mot Heroes?

Jag är inte den som ger sig i första taget. Speciellt inte en dag som denna. Vill du veta anledningen? (ja, så klart. Varför frågade jag?!) Bredbandet har inte riktigt velat fungera. Jag har kort sagt varit totalt avskuren från world wide web under fler timmar än som är humant. Därför har det varit lite snålt med blogg-inläggen de senaste dagarna. Mycket klarar jag mig utan en dag. Men att ta bort mitt internet, det är som att inte låta Zlatan komma i närheten av en läderkicka under ett träningspass.