.

No way José. Jag säger det bara, aldrig mer tåg! Inte när man får smörgås och kaffe och svepa runt händerna i  varma citrondoftande handdukar. Dessutom bjuds man på en fantastisk vy över Stockholm. Det ni på SJ, något att ta efter. Eftersom jag redan smutsat ner naturen med att flyga, kändes det inte så farligt med en flaska vatten. Erkänn alla motståndare; smultronsmak är så mycket godare än neutralt Stockholmskranvatten.

På väg till Bror genom Göteborg i kvällsskrud guidade jag som värsta infödingen; Där är Läppstiftet, där finns Lejontrappan. Det där är Liseberg och där, där är hotellet där vi var under Mary Kay-seminariet.
Inte för att jag anser mig ha någon speciell dialekt. Det skulle vara med små inslag av småländska i sådanafall. (En supercharmig sådan, naturligtvis) Men absolut inte noll-åtta-snack. Därför förstår jag för mitt liv inte varför de där stöddiga göteborgarna med sin töntdialekt plötsligt kastade en tidning på oss. Inte DN eller Svd eller någon annan som man betalar dyrt för. En lindrigt ren gratistidning var det, snacka om dubbel diss. Och nej, så många eeeee och iiiii och gaah och bah sa vi inte. Inte speciellt högt i alla fall.  (O)provocerat våld kan drabba vem som helst. Och jag känner mig nästan som ett oskyldigt offer.

Långt om länge kom vi hem till Bror. Länsade glatt hans Pepsi Max-samling. Han är bra, Bror. Inte bara för hans föråd av Gudarnas favoritdryck, utan för att han är just Bror.