.

Jag känner mig förvirrad. Å ena sidan är jag högst irriterad, å andra kan jag inte annat än att småle. Källan till denna känslostorm är Skrik-ungen. Låt mig berätta! I samma byggnad som kontoret  finns även vanliga lägenheter. På andra- tredje våningen bor en liten mini-människa med fantastiskt stora röstresurser. Ett par gånger om dagen hörs hans ekande illvrål längst in till alla otillgängliga områden. "Åhhh... håll snattran, hemska skitunge*" brukar jag i ren förtvivlan gasta.

I går när jag hoppade ner för trapporna, förändrades hela min inställning. Där satt han i vagnen och såg så där oförskämt gullig ut. "Hej, hej!!"  bubblade han och viftade med knubbiga armar. Han sa hej. Han vinkade. Han  fnissade. Allt detta till mig! (vände mig faktiskt om och tittade om det var någon bakom). Barns reaktioner när de möter mig är antingen en kräkkalvalkad eller illtjut. Vad är det som pågår? Och framförallt. Går det att hysa illasinnade känslor mot Skrik-ungen, trots att han var en sådan förtjusande sötnos?

* byt ut "snattran" , "hemska" och " skitunge" till mer lämpliga uttryck, om du känner för det.