.

Jag kom hem igår kväll och var genomblöt, hungrig och uselt humör. Nej, jag var inte arg eller sur. Mer ledsen och smått uppgiven. Blev toksen till Stockholm och missade en träff med några kompisar. Irritationen växte sig starkare när jag märkte att gympasset jag ville gå på redan hade börjat. Attackerade i stället löpbandet med aggressiva steg. Sprang fort och stirrade på mig själv genom fönstrets reflektioner. Efteråt satt jag i omklädningsrummet och andades ytligt. Försökte plocka ner pulsen och förberedde mig mentalt på att ta mig hem.
Det gick segt.
Sent om sider passerade jag genom pendelstationens spärrar. Upprepade för mig själv att allt inte var så illa som det verkade. Känslor som är baserade på lågt blodsocker, trötthet och allmän besvikelse är inte tillförlitliga. ”Du ska se att det känns mycket bättre när du ätit och suttit ner en stund.”  Regnet strilade i tunna, nästan genomskinliga droppar. Mina converse kippade in vatten och strumporna klafsade blöta. Peppade mig med mitt nya mantra och tog om det gång på gång. Snart nog stod jag i hallen, som fortfarande inte fått igång golvvärmen, och krängde av jackan. Släpade mig in i köket och satte på tevatten och slängde ihop kvällsmaten. En kvart senare kändes allt, mycket riktigt, bättre. Händerna hade slutat skaka och var lite gladare i sinnet. Se, vad lite mat och gott the kan göra! Somnade ganska nöjd och såg fram emot morgonen efter.

Well, imorse var det dags att träna med snygga Jane igen! Har saknat pinglan, hon som peppar, förmanar och uppmuntrar- alltid lika härliga Jane! Vi bägge kände att det var dags att boosta konditionen. Märkligt hur fort det går att tappa flåset. Som ni vet har jag inte kunnat springa så mycket sedan några månader tillbaka. Har försökt att ägna mig åt alternativ träning med skiftande resultat. Visst, det har hjälpt men tycker att inget går upp emot löpning. Rodd stod högst upp på önskelistan (ja, efter löpning så klart) Det var jobbigt idag och den sista kilometern gick på ren vilja. Hällde i mig halva vattenflaskan och fortsatte bort mot trappmaskinen (eller stairmaster som det så cool heter på engelska!) Jane påminde mig om att behålla tekniken och jag manade henne. (Bara där är skäl nog att vara två!)

De första tio minuterna gick fort, vi skojade om några andra som också trampade. De hängde på armstöden och lutade all kroppstyngd mot armar och axlar. Jag förstår inte varför! Det blir ingen träningseffekt, det enda som uttröttas är just armar och axlar. Vi diskuterade om man kan säga åt dem att sluta svanka, spänna magen och koncentrera sig på att låta benen och rumpan göra jobbet. Hmm, vet inte... Vad skulle ni ha gjort? Jag funderar att väsa till någon i personalen som har mer auktoritet bakom sig. Jag och Jane skämtade om att lägga upp en bildserie i bloggarna där vi visar rätt sätt och fel sätt. (Tessan, vad säger du?) En tjej stod säkert i fyrtio minuter. Hon lutade sig så mycket framåt att överkroppen nästan var paralell med golvet. När hon klev av syntes inte en svettdroppe...
En timma senare och både jag och snygga Jane var ganska slutkörda.
Hög puls, snabba steg och brännande känsla i hela underkroppen= god effekt. Me like!