.

Attans x 2! Jag läste Tereses mail om löpning ungefär tre timmar för sent. Ah, riktigt surt eftersom det hade varit så skoj med en tur i Hagaparken. Traskade iväg på Combat i stället. Det var skoj, precis som vanligt, även om pulstopparna inte riktigt ville sig. (Är det nya programmet lamare än det förra?) Jobbade några timmar och laddade för en cykel. Eftersom jag inte hade cyklat på hela veckan passade det kalas med Tour de France. Glenn stod som instruktör och jag blev riktigt glad. Att få cykla för Tessans grymme sambo är inte det sämsta! Men när jag påbörjat uppvärmningen var det inte alls han som klev in. Besvikelse forsade värre än Niagarafallen. Åh, såklart att det måste finnas fler i gymvärlden som lystrar till det namnet. Men det fick min motivation att sänkas ett snäpp. När han dessutom pratade läääänge med några utvalda och grejade med en cykel sänktes den ytterligare. Och det blev definitivt inte bättre att allt orsakade en förskjutning i tidsschemat med tretton minuter.
Helt plötsligt kände jag min väldigt stressad. Rackans, det skulle bli tight! Klassen var klar tio över fem. Mitt tåg till Uppsala tuffade iväg tjugo i sex. Att duscha, dumpa väskan (med dubbla träningskläder, spinningskor och vanliga joggdojjor, handduk och annat tjafs) vid Skanstull, tunnelbana till centralen och hoppa på tåget krävde åtminstone tjugofem minuter. Jag kunde inte koncentrera mig på själva klassen, utan tänkte hela tiden hur jag skulle bära mig åt för att hinna. Blev rejält trött med mjölksyrekänningar, men kändes som bortkastad tid eftersom jag var så puckad att inte rikta uppmärksamheten till instruktören i stället för klockan. Så dumt att sänka en hel klass på grund av besvikelse över ”fel” instruktör och tidspress.