.

Ok folks, listen up! Jag ska snart cykla iväg för att göra en intervju. Kruxet är att Uffe Lundells stämma liknar en gossopran jämfört med min röst. Jag kraxar alltså på ganska bra. Kan ni hålla tummarna under tiden intervjun pågår så att jag kan prata hjälpligt?

Det skrovlade i halsen när jag lämnade redaktionen igår. När jag pratade med mamma på tåget lät jag konstigt hes. Ju mer jag pratade, desto mer väste jag. Halsen skavde och tinningarna dunkade. Jaha, det ante mig. Man är hemma tre dagar och tar det lugnt. Då blir man förkyld, typiskt. Nu efteråt ser jag tydligt att jag höll på att bli sjuk. Jag sov väldigt mycket och var otroligt trött hela tiden. Morgonjoggen i lördags gick vansinnigt tungt, kändes som om jag hade storebrors backpacker- ryggsäck på axlarna och viktmanschetter runt fotlederna. Dessutom har luftrören krånglat och jag lät som en gammal piporgel flera timmar efter lördagens tur. Dessutom har jag haft svårt att andras sedan i torsdags. Febern håller jag i schack med ibumetin och får väl hålla mig från gymmet ett par dagar framöver.
Ähh, nog med gnäll nu! Det är bättre att jag är krasslig nu och hinner bli bra tills på onsdag, än att bli sjuk lagom tills de normala veckorna sätter igång. Det vill säga, veckor utan insprängda ledigheter.

Förstår att ni undrar hur det gick med vadslagningen mellan min bror och mig. (tog jag femtio kilo bänk skulle han ta 150 kilo knäböj) Nu kom vi aldrig iväg till gymmet utan skjuter vadet på framtiden. Under tiden hinner jag bygga på mig ytterligare muskelmassa och bli ännu starkare!
Nope, nu blir det ytterligare en kopp the för att få tillbaka rösten i ett talbart läge. Det går inte att leka Sir Väääs när jag har intervjuer att avklara. Ett par stycken står på agendan och jag vill göra dem så bra som det möjligen går.
Solen skiner, det är minusgrader och snön ligger vit. Ut och ta vara på vädret så länge det varar. Se nu till att få en underbar dag!

Efter brunchen igår begav vi oss norrut igen. Jag hade somnat innan vi ens snurrat i Målilla-rondellen (ungefär två mil hemifrån) Snörvlade på tills vi anlände till Linköping och svåger kände ett akut behov efter nya vindrutetorkare. På Biltema hittade jag cykellampor, mycket bra att ha nu när det är mörkt dygnet runt. Vi gick en sväng runt bland kommersen, men det var alldeles för mycket folk för att kunna beskrivas som trivsamt. Runt 18- tiden var jag hemma igen. Upptäckte plötsligt hur tyst det var runtomring. Ingen familj som lät. Bara jag. Jag vet inte om det var skönt eller bara vemodigt…

Jag har sovit otroligt mycket under julhelgen. Minst åtta timmar varje natt, det är oändligt länge med tanke på att jag normalt snittar fem och en halv. Somnat mitt under julfilmen, slocknade till under Kalles jul och tog en kortis mitt i predikan på midnattsmässan. Något säger mig att jag var ganska trött... Hade tänkt att sova relativt länge idag. Men när jag vaknade vid halv sju såg jag ingen anledning till att ligga kvar. Det fick bli en morronpromenix. Ville egentligen jogga, men insidan på höger ben har gjort oroväckande ont i ett par veckor och har eskalerat under julen. Tror det kan bero på att jag har en förkyldning som ligger och skaver. Är det inte så att inflammationer blossar upp när immunförsvaret är lite lägre?
Nåja. Det blev en skön runda på nästan exakt en timma. Minns inte senast jag promenerade, springer alltid nu för tiden. Väl hemma fick jag fasligt bråttom. Skulle hinna packa väskan, duscha, sminka och äta frukost på mindre än trettio minuter. Om jag hann? Japps. Även om jag borstade tänderna samtidigt som jag snörade på skorna. Haaaa, tidsoptimisten is back in town!
Nu ska jag snart stänga ner jobbdatorn. Har varit på redaktionen i Uppsala några timmar och plitat nyheter. Om du är nyfiken kan du kolla morgondagens tidning! Nope, dags att åka hem igen. Vi hörs!

Egentligen hade jag tänkt mig en lång skön jogg med syster yster idag. Istället åkte vi iväg till Vetlanda för mellandagsrea. Det är gammal kär tradition som man inte får rucka på! Well, i normala fall åker vi alltid dagen efter annandagen. Men eftersom vi åker hem till Stockholm imorgon fick vi ta shoppingen idag.(Hängde du med där?) Det sved lite i hjärtat, traditioner bryter man inte bara så där. Var det kanske därför som utbudet var så dåligt? Inne i favoritsportbutiken var knappt något nedsatt. Och det som hade sänkt pris fanns bara i storlek 38 och större. (aningen förstort med andra ord) Nåja, jag gråter inte över det! Hittade ett par jättefina skor och ett par lakan i satin. Nice.

I går satt jag, syster plus två bröder på River, puben i Virserum. Det var fullsmockat med folk och grymt bra utbud! När jag kollade premier leauge där förra året, undrade jag hur långvarigt stället skulle vara. Men ett år efter öppnandet går det visst riktigt bra. Runt bordet satt gamla bekantingar och överallt man vände blicken hittade man nya. Riktigt roligt! Pratade länge med en gammal klasskompis sedan grundskolan och redde ut vad som hade skett sedan senast. Kom överrens om att det var dags med en återträff med den gamla klassen. Det var trots allt tio år sedan vi skildes åt. (ungefär 80 procent har jag inte träffat sedan dess). Umgicks med brödernas gamla vänner och såg till att bli bjuden på allt... Haha. Min tes om att aldrig betala för mig själv infriades även mitt i Smålands skogar! Sent om sider promenixade vi hem, jag och min ene bror. Pratade om allt och ingenting och hur livet tedde sig när vi var yngre. Vi enades om att uppväxten här har varit bra, men vi trivs bra på våra nuvarande orter.

Nu sitter jag och lyssnar på alla ljud runtomkring. Brorsdottern A stojar runt och söker uppmärksamhet lite varstans. Pappa och svågern skrattar högt åt Mr. Bean medan bröderna och syster diskuterar med mamma. Snart är det dags för ostkaka, grädde och jordgubbsylt. Även det en tradition i familjen som man inte petar bort hur som helst. Det har varit en otroligt härlig julhelg med familjen! Något att minnas när isande vindar blåster snålt om ett par veckor.

Edit: Två minuter efter jag hade stängt ner datorn började det snöa. Jag var fortfarande ensam vaken och tyckte det kändes smått trist. Vägde fördelarna och fann inga nackdelar; det skulle bli en joggingtur. Svidade snabbt om och begav mig iväg. Plötsligt saknade jag superkvintetten otroligt mycket! Jag ville visa dem elljusspåret, semesterbyn, badplatsen och åkern där jag alltid genade för att komma snabbare hem från skolan. Kom på att man sällan är ensammare än man gör sig. Jag bjöd helt enkelt in gänget att joina mig i spåret. De utgjorde ett strålande sällskap!
Rundan blev nio kilometer och tiden 49 minuter. Det blev en härlig tur i ett fantastiskt vackert vinterlandskap med singlande snöflingor och vitkyssta vägar. Lagom tills jag kom innanför dörren var frukosten klar!
Nu är det snart julmiddag med allt vad det innebär. Jag har främst spanat in laxen, ägghalvorna och mammas köttbullar. Inte illa någonstans!

Vi förvånades över att det var så lite trafik på vägarna i går kväll. Jag antar att de allra flesta var på väg norr över, vi styrde som bekant kosan söderut. Strax innan halv tio ("precis lagom till Uppesittarkväll" påstod syster) parkerade vi utanför mammas och pappas hus. Exakt fem sekunder  senare (jag räknade) öppnades ytterdörren och mamma kom ut på trappen. Med thé, mammas favoritbröd och en massa prat vad som hänt sedan senast blev det en alldeles utmärkt kväll.

Just nu väntar jag på att resten av familjen ska vakna. Klockan är strax efter åtta och jag har vankat runt sedan halv sju. Det ljusnar sakta utanför fönstret och jag nickar ganska nöjt: Det ligger ett par centimeter rimfrost på marken och sprider julkänsla. Egentligen hade jag tänkt ta en joggingrunda innan frukost, men det får nog vänta några timmar (eller tills imorgon). Det är rejält kallt ute! Under tiden slår jag in de sista klapparna, beskådar vår otroligt fula (men charmiga) gran i hundra procent plast. (Japp, det är mitt fel att vi måste köra med fejkgran. Julen -88 tillbringade jag på sjukhus efter ett ordentligt astmaanfall) Tillslut vill jag önska er alla en riktigt God Jul med era nära och kära.
Lots of x-mas love.

NU stänger jag av datorn, langar upp väskan på ryggen och cyklar ner till tåget. Under färden till Stockholm tänker jag njuta av tanken att det dröjer fem dagar innan jag sitter där igen. På centralen plundrar jag skåpet där jag placerade resväskan imorse. I den bästa av världar hittar jag en grön volvo redo som jag kan skutta in i. Därefter rullar vi ner mot mörkaste Småland och finner förhoppningsvis julefriden. Bör den inte finnas där bland alla granar, öppna fält och julpynt mitt ute i ingenstans?

Efter en fantastisk helg (som innefattade julklappsjakt med syster, höja insulinnivåerna med Lena, fantastisk träning på gymmet, julkonsert med Laudes och stans bästa sushi) börjar det bli dags att räkna ner timmarna för hemfärd. Vi är sju tappra själar som kämpar det sista på redaktionen. Det är med andra ord ganska lugnt och de enda tangentknattret som hörs är mina egna. Det är fullt på skrivbordet idag, åtskilliga texter ska lämnas innan arbetsdagen är slut. Och då, då går jag på ljuvlig julledighet!

När jag vaknade innan gryningen gnagde något i tankarna. Jag hade en klar förvissning om att det var något viktigt som jag hade glömt. Så kom jag på det. Jag hade inte packat! For upp och vinglade runt innan blodet hade hunnit upp i huvudet. Rafsade ihop en lista och kryssade av allteftersom kläder och prylar hamnade i väskan. Puh, var aningen stressigt ett tag... Tur att jag inte behöver så hemskt mycket under de tre dagarna jag är hemma. Ett par jeans, klänning, ett par tröjor och träningskläder. Jag har lovat syster ett par timmars kvalitetstid i elljusspåret och ska klara av ett vad i gymmet tillsammans med bror. (bänkar jag femtio kilo (med lite assistans) ska han göra djupa knäböj med 150 kilo på axlarna)

Om åtta timmar blir jag upphämtad vid något lämpligt ställe av syster och hennes make. Därefter håller jag alla tummar jag har att trafiken inte är alltför tät och att halkan håller sig på avstånd. Vi räknar med att anlända till  Småland strax före midnatt. Jag längtar något vansinnigt nu! Inte minst att få sova i mammas nystrukna lakan, vakna upp till pappas frukostskrammel i köket, krama om brorsdottern, brottas med bröderna och att bara få fira jul.

Jag bestämde mig för att lunchträna idag. Något som jag inte har har gjort på evigheters evigheter! (Läs; innan sommaren) Glenn körde en blå 45 minuter och bredvid mig satt Terese och gav järnet. Glenn är riktigt bra! Han har grym musik och ett upplägg som fick mig att bli helt slut!  Även om jag var högst närvarande under klassen var det en skön mental paus. Att släppa allt runt omkring och sätta allt fokus på att trycka pedalerna runt, runt, runt.


Annars har det varit fullt upp idag. Intervjuerna har avlöst varandra och jag har gått lös på tangentbordet. Tror minsan att artiklarna kommer att bli bra! En av tjejerna jag pratade med sa att hennes pappa har tidningen och tycker att "den är sveriges bästa nyhetstidning!" Då blir man riktigt glad! Det är oerhört sällan som jag tänker på att jag blir läst av tiotusentals människor. Att de ögnar igenom mina texter och reagerar på mina ord. Känns ganska konstigt! När jag skriver tänker på om min syster skulle ha tyckt om det. Blir svaret nej får jag börja om från början. (Hon är min starkaste kritiker. Gillar hon en text lovordar hon utan dess like. Är den inte bra nog osar det svavel...)

Nope, nu blir det mer jobb. Sen iväg till gymmet igen för att få lite fason på ben/rumpa/mage! Bytte ut min vanliga mellanmål med keso, äpple och kanel mot lussebulle, pepparkakor och fikon. Till det avnjöts Pepsi max. Under hur långt jag står mig på det... Får kanske komplettera med en proteindrink innan träningen.

Den här bilden är för någon vecka sedan då jag filosoferade med allra käraste syster och vår vän Lena på ett café. Vi kom fram till att vi känt varandra i tolv år, det är inte illa det!
Det är bra med sådana i bekantskapskretsen. Någon som har varit med under de omtumlande tonåren, de tvekande stegen som knappt fyllda tjugo och nu när man klättrat ett steg på karriärsstegen. Fast framförallt är det väldigt mysigt att fika tillsammans. Och då spelar det inte så stor roll om man har varit vänner åtta månader eller tolv år. Vänner är ju alltid vänner.

Jag vaknade till värsta bästa sången imorse. Just nu kan jag för mitt liv inte komma på vilken det är, men bra var den! Och det satte prägling på resten av morgonen. Gjorde det sista av lunchlådan i muntert nynnande, åt frukost, sminkade och packade väskan ackompanjerat med ett glatt leende. Läste DN söndag (ett par dagar för sent) och fick inte bara god läsning utan även ett par idéer. Ibland kan man verkligen förena nytta med nöje!

Jag vet inte så noga varför jag är så nöjd med tillvaron idag. Men det pirrar förväntansfullt i magtrakten, nåt är på gång!  Nu har jag precis druckit kaffe och ska sätta igång med en intervjumaraton. Har inte mindre än tre telefonare på raken. Om jag ska bli klar till lunch får jag sätta fart nu!

Efter lite klämmande, hummande och beskrivningar var det gör ont någonstans i knäet, kom vi fram till att ledbandet fått sig en extrastretch. Eftersom det bara är en liten svullnad och inte gör jätteont, räcker det med några dagars löpvila. Under tiden roar jag mig med alternativ träning. Glögghävning är en av dem… Haaa. Bästa Jane hade snott ihop till glöggmys igår kväll. Jag fungerade som sällskap i bilen åt Terese. Någonstans där gatlyktorna tog slut, vägen smalnade och mörkret tog över hamnade vi fel. Tur att vi hade mobilen! Till slut kom vi fram till Jane och Niclas högst uppe på berget. Där slog julens dofter emot och allsköns ljuvliga saker var uppdukade. Mest uppskattat från min sida var glöggbollarna! Jane hade dessutom åsamkat sig själv stort lidande när hon gjorde det blivande huset som pepparkakshus! Hoppas att hon har fått tillbaka känseln i fingrarna vid det här laget! Några mycket trevliga timmar senare började vi färden hem. Mela hade ställt bilen bredvid ett dike. Kolsvart och tänkte mig inte riktigt för, skuttade jag ner i sänkan för att ta mig till passagerarsätet. Insåg mitt misstag samtidigt som lervattnet sipprade in i skorna. Hade nämligen hoppat i ett par decimeter djupt lervatten. Kallt, japp! Jag är oändligt tacksam att Mela tog en omväg och skjutsade mig så långt som hon gjorde!

 Oerhört nöjd med helgen trillade jag in genom dörren. Redan i hallen blev jag övertalad att titta på film. Jag gjorde snabbt som sjutton i ordning en tallrik fil och musli och slog mig ner i soffan. Knappt hade jag ätit upp förrän jag kurade in mig under filten. Rättade till kudden (som så lägligt låg där) och försökte koncentrera mig på filmen. Ögonlocken blev tyngre och tyngre… skulle bara blunda en liten stund. Vaknade till när L knuffade till mig och helt fräckt påstod att jag sov. Tsss, tog bara en liten paus från allt runtomkring! Efter ytterligare ett par knuffar beslutade jag mig för att gå till sängs på riktigt. En väldigt bra helg hade tagit slut.

Zappade precis förbi Tv-shop. De visade på alla tänkbara sätt hur man får magrutor utan att göra ett skvatt. Ja, utom att fästa elektroder på magen vill säga. Genom att simulera situps ska musklerna komma fram och underhudsfettet smälta bort. Nu vet både du och jag att det krävs betydligt mer än situps för att få ett sixpack. Och det finns inte en chans i världen att en vältrimmad kropp kommer från ett bälte kring magen. Se så, pallra dig i väg till gymmet, löpspåret eller simhallen istället. Och det är precis det jag tänker göra nu!
See ya folks.

Alltså, det är något fel på min Wake me up Light! För andra dagen i rad försov jag mig något så gruvligt. Hade kallt räknat med att vakna till ljuvt fågelkvitter och soluppgång klockan 05.17 (här har vi psykologin igen, lättare att stiga upp sjutton över ön femton över) Plirade yrvaket 06.47. Flög ur sängen och försökte komma på hur lång tid jag hade på mig tills pendeln gick. Drog handen genom håret och försökte platta ner de värsta spretorna. Jag har nämligen två virvlar på varsin sida av pannan. Och just i dag, när man inte har tid stack de upp som två horn. Sprang mellan sminkhyllan, köket och garderoben. Satte in linserna samtidigt som jag borstade tänderna, drog på jeansen och bäddade sängen, packade väskan och smetade concealer på lämpliga prickar. Just som jag rusade nerför trapporna vid stationen rullade pendeln in. (Vid dessa tillfällen är jag väldigt tacksam över att ha god kondition!)

I Uppsala strilade regnet genom gryningen. Trodde att jag skulle bli genomvåt, men klarade mig relativt bra ändå. Tack å lov för bra jacka med luva! Vi hann med ett kort redaktionsmöte innan det var dags för årets luciatåg! Restaurangen på bottenplan bjöd på pepparkakor, lussekatter och glögg. Uppsala musikklasser på fantastik sång. Ah, äkta julstämning! Det var med ett stort leende som jag påbörjade dagens uppgifter.

 

Annars har det varit en ganska seg dag. Det märks att jag inte åt som jag skulle igår och att jag missade frukosten idag. (nä, lussefikat är inget bra substitut för fil och musli) Very well. Imorgon är det nya friska tag som gäller! Snart är det fika och jag kommer festa på keso, kanel och äpple- precis som vanligt!

 

När jag stöp i säng i går kväll var mina planer att stiga upp tidigt och jobba någon timma. Ställde Wake me up light klockan 05.01 (bara för att det känns bättre att gå upp en minut över fem i stället för prick klockan fem. Ren psykologi, mina vänner!) Jag vaknade helt av mig själv i morse och lampan var släckt. Första tanken var att kura in mig djupare under täcket och somna om. Men när jag kastade en blick på klockan blev jag tvärvaken; 0654. Kort sagt; om tio minuter skulle jag låsa ytterdörren. Paniiiik… Rusade upp och försökte göra femton olika saker samtidigt. Till min förvåning hann jag med pendeln in till stan och frisören. (däremot fnulade jag in fel lins i fel öga. igen.) Har nämligen varit rejält trött på min hårfärg under den senaste tiden. Hade inte bestämt mig hur det skulle bli när jag landade i frisörstolen. Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till att en kall koppar/choklad/guldstänk skulle bli bra! En timma senare steg en helt ny Ruth ut… (min dumma kamera vill inte föra över bilder… kommer imorrn!)

Kuskade iväg till min intervju och på väg hem för att skriva rent, passerade jag Kungstappens blodcentral. Kom på att jag inte har lämnat blod på evigheter, berättade för mig själv att man knappast kan spendera en tidig lunch på ett bättre sätt. Sköterskan som stack mig utbrast glatt ”Dina vener är perfekta!” (Nämnde något i stil med bra gener och styrketräning. )Märkligt att nålen som är lika tjock som ett metspö inte känns mer! Very well, blodet pumpades in i påsen och jag hade gjort en god gärning. Sköterskan påminde om vikten att äta ordentligt efteråt och jag stressade i mig ett par mackor och fil.

Väl hemma skrev jag på som en tok. Stängde ner datorn vid slaget nu-slutar-jag-jobbet och drog åt mig träningsväskan. Joggade ner till tåget och trängde mig igenom dörrarna. Pjew, tur att man inte är större än vad man är! Träffade Sofia tre sekunder på stan för att lämna hennes livräddare; enchinagard. (god gärning numero två!)

Möttes av ”nämen, vad fiiin du är!!” i receptionen och log stort hela vägen till löpbandet. Några kilometers uppvärmning följdes av styrketräning. Upprepade gång på gång ”här ska banne mig byggas axlar!” Och det kändes bra! Skyndade mig att svida om till cykelklädsel och smet in i cykelsalen. Där fanns en tjej som jag körde tillsammans med på PT- cirkeln i måndags. Riktigt roligt, vi pratade tills Tess kastade ett ögonkast, snäll som jag är tystnade jag lydigt.
Då kom jag på det: Att träna samma dag som man har lämnat blod is a big no- no. När den tanken var tänkt insåg jag att det enda jag hade ätit under dagen var det på blodcentralen. Ett ännu större no-no. Ett mäkta dubbelfel! Då kändes det märkligt att bara kliva av cykeln och säga hej då. Ville åtminstone försöka och se om det gick… Ah, ibland är jag verkligen dummare än tåget. Själva passet gick förvånansvärt bra och jag kände itne mycket av blodförlusten eller minus på matkontot. Värre var det efteråt då både knän och händer skakade. Illa!
Hmm.. måste försvara mig med att det har varit en galen dag. Försovningen rubbade allt och därefter gick allt i ett svep. Det första jag glömmer när jag har mycket att göra är just maten. Min kropp signalerar inte när den behöver näring (jag behöver helt enkelt rutiner!) och jag hade inte en tanke på att jag lämnat blod tidigare under dagen.

Nä. Gör om, gör rätt. Att äta rätt och bra är grunden för att nå de resultat man är ute efter. Fungerar inte maten fungerar inte heller träningen. Jag tar mig rejält i kragen och ska bättra mig. Fast jag undrar hur jag allsindar kunde glömma bort att jag donerade en halvliter blod bara sex timmar tidigare… Skönt att det snart är helg!

Förra veckan knorrade jag en aning över att fortsätta jobba även efter tåget hade rullat in på centralen. Uppgiften bestod i att fota ett fackeltåg. ”What da…” muttrade jag och funderade samtidigt hur jag kunde vara så dum att dra på mig Converse i minusgrader. Traskade iväg till Odenplan där facklorna syntes på långt håll. Ju närmre jag kom, desto tydligare blev texten på skyltarna. De uppmärksammade den katastrofala situationen för Kongos barn och kvinnor.

Konflikten i Kongo-Kinshasa beskrivs som världens värsta humanitära kris sedan andra världskriget. Över fyra miljoner människor har dött i området under de gångna tio åren. En av metoderna i krigföringen är systematiska brutala våldtäkter mot kvinnor. Men mitt i helvetet finns en ängel vid namn Denis Mukwege. Nyligen belönades han med FN:s pris för mänskliga rättigheter som han ska ta emot i FN:s generalförsamling i New York i morgon. Bland tidigare pristagare märks Nelson Mandela, Martin Luther King Jr, Eleanor Roosevelt och Jimmy Carter. Panzisjukhuset, som Mukwege jobbat på sedan 1988, ger hjälp till kvinnor som skadats av massvåldtäkter och jagats bort av sina släktingar.
Plötsligt brydde jag mig inte så mycket om iskalla fötter, stela fingrar och om övertid.

Sista delen i Tour de France är avklarad. Sexton etapper med kuperad terräng, backar, raksträckor och slät mark. Skulle vilja säga att det var en enorm känsla att cykla in i Paris med publikens tjutande längs gatorna. Nej, den infann sig inte alls. Kanske inte så underligt med tanke på att vi trots allt befann oss i samma cykelsal som alltid. Kanske därför att jag inte fick upp pulsen som jag eftersträvade. Kämpade mig blå och benen skrek i protest men det hjälpte föga.

Tid 53.58.6
träningseffekt 4.0
Medelpuls 153
Maxpuls 180
Energi 500 kcal

Jag ville komma hem snabbt, var ganska trött men hade en hel del att ta mig för innan det var dags att krypa under täcket. Gick med så raska steg jag kunde förmå mig ta. Konstaterade att det var några minusgrader och att isfläckarna glittrade i lyktstolparnas sken. Drog ner mössan över öronen och saknade mina vantar. Vid dörren kände jag efter i fickan; inga nycklar. Klappade på alla andra jackfickan. Slängde mig på knä och letade igenom väskan. Rotade ett varv till, skakade träningskläderna, vände skorna upp och ner och blocket ut och in. Inga nycklar. Suckade illavarslande och började ringa runt till folket i huset. Verkade som om de var upptagna på annat håll, ingen av dem svarade i alla fall. Jag var utelåst. Var redan frusen och hade ingen aning om när jag skulle få komma in. Vandrade ett varv runt huset. Kollade i redskapsboden. Vände på stenar, mattor, krukor och kände runt dörrposter och brevlådan; inte ens något som kunde likna en nyckel- eller dyrk för den delen. Uppdaterade Facebook när telefonen tjöt ”lågt batteri” och blev tvärsvart. Jag påbörjade återupplivningsförsök men misslyckades katastrofalt.

Hängde på farstubron tjugo minuter tills jag insåg att det inte gick att bara stå där. Konsum har ju öppet, resonerade jag och promenerade dit. Drog runt i butiken tills personalen började titta snett. Gick över till ICA och tillbringade någon kvart där tills de meddelade att det var stängningsdags. Försökte bunkra värme och begav mig hem mot gula villan igen. Fortfarande ingen hemma. Kurade ihop mig inuti jackan och tänkte på allt utom minuterna som segade sig fram. Förbjöd mig själv att titta på klockan. Sjöng Laventia* för att få upp värmen och snickrade ihop en haiku. Tillslut, efter evighetslånga två timmar såg jag T komma farande på sin cykel. Sällan har jag blivit så glad!
Genomfrusen som ett torskblock sjönk jag ihop i hallen med golvvärme. Fortsatte upptiningen i duschen, drog på dubbla raggstrumpor, morgonrock, mysbyxor och svepte in mig i fleecefilten. Slocknade helt utmattad och vaknade hårt inlindad imorse. Efterlyser härmed något som säger ifrån när man rusar hemifrån utan nycklar! (funktion på mobilen kanske?)

*Känner ni till Laventia? Man sjunger ”Laventia, kära Laventia, när får jag träffa dig nästa gång Laventia. På måndag kära Laventia… ”För varje ”Laventia” och ny veckodag gör man en djup benböj. Mycket effektivt!

↑ Jag gillar att jobba, inte snack om saken. Men jag tycker även om semester. Därför har jag planerat in en vecka i mars. En vecka till solen, palmerna och stränderna... Ett tappert försök att ladda batterierna, boosta kroppen med solbränna och bara njuta av tillvaron.

↓ Man måste prioritera. Det säger Jane hela tiden (förmodligen i syfte att få mig förstå att det inte alltid är behövligt att springa interveller innan jobbet och köra aptung styrketräning på kvällen) och jag har beslutat mig för att bortprioritera Nike-konventet i månadsskiftet januari/februari. Trist på alla sätt och vis, men man kan inte göra allt.

Annars går livet sin gilla gång. Just för tillfället känns det som om jag kan somna rakt över tangentbordet. Tror det är posttrötthet långt efter avslutat gympass. Jag, min stora klant och allt sådant, ställde klockan en timma sent idag. Skulle nämligen ha tränat med snygga Jane innan gryningen (efterosm hela dygnet i denna årstid är "innan gryningen" får jag väl förtydliga mig med kl 06.20) men när Wake me up light tändes klockan 05.58, insåg jag mitt misstag. Ringde henne och skrovlade fram med nyvaken röst att jag hade försovit mig. Suckade djupt och länge. Jobbade någon halvtimma och spänstade därefter själv till gymmet. Rumpa, ben, mage och axlar. Ja, det vill säga mina problemområden. Ska jag showa i bikini om tre månader gäller det att sätta ordentlig fart nu!

Ibland har man tur som en tok, precis som när jag och kollegan J släntrade ut genom entrén hade det slutat regna. Med andra ord blev cykelfärden mot stationen ganska behaglig. Har påbörjat en ny bok, Berlinerpopplarna, på tåget nu. Har bara hunnit ett par kapitel, men den verkar lovande. (se detta således som ett tips…)
Hann i bra tid till gymmet för PT- cirkeln. Peter körde samma upplägg som när jag var med för två veckor sedan. Fick en maxpuls på 191 och salen snurrade några varv mellan stationerna. Med andra ord; hårt och effektivt- precis som jag vill ha det! Hem, äta och umgås lite med folket i huset.

Idag hade jag egentligen planerat in intervaller innan jobbet. Men eftersom tröttheten segrade över viljan och träningsvärken från måndagens ben- och ryggpass var manisk, skippade jag det. Bara så där slänger jag in en vilodag! Ja, så är planerna i alla fall nu när klockan närmar sig tre. Får se hur det känns i kväll när jag kommer hem. Annars blir det julstäd och pynt för allt vad tygen håller! Vet att jag ska ha julsakerna någonstans, ska bara komma på vart! Haha, det löser sig alltid.

Näpp. Nu måste jag iväg till ett par som firar guldbröllop på lördag. En intervju med dem och jag hoppas kunna ge er, my darlins, expertråd hur man håller ihop i hela femtio år!
Oh, just det ja. Jag ska ta med fika till jobbet på fredag. Och jag har ingen som helst aning vad jag ska hitta på för nåt! Det är här ni kommer in… Det ska räcka till ca 20 personer och ska gå att transportera på både tåg och cykel. Suprise me!

Godheten sprider som kvicksilverkulor i en kemisal. Något som kan liknas vid glädje spritter och skrattet ljuder vida kring. Nu undrar ni förmodligen varför jag uttrycker mig så här bubbligt. Det mer normala (en tisdag, flera dagar kvar till helgen…) vore att visa upp en mer bister min. Jag menar, det har inte varit ordentligt ljust på flera dagar. Till råga på allt silar regnet mellan trottoarens sprickor och takpannor. Men det finns hopp för mänskligheten, som någon påstod för länge sedan. Som ni redan vet cyklar jag till och från redaktionen. Ett par veckor efter att mörkret obarmhärtigt hade sänkt sig insåg jag att det var läge att skaffa cykelljus. Det gick ytterligare ett par veckor och snön färgade asfalten vit. Med den kom även isen och jag slirade gatan fram med fara för bara mitt eget liv. Eter påtryckningar från både kollegor och vänner beslutade jag mig för att införskaffa en cykelhjälm. När jag ändå rörde mig i cykelavdelningen sträckte jag mig efter lamporna.

När jag kom hem och skulle sätta in batterier i lampan som ska sitta på styret, kunde jag inte stänga luckan. Spelade ingen roll hur hårt jag än tryckte eller hur jag flyttade runt batterierna; puckoluckan gick inte att få igen! (kommer inte ens nämna baklyktan, den fick jag inte ens upp hur många mejslar och knivar jag än använde) Smått desperat eftersom vi förmodligen inte kommer att se dagsljus efter arbetstid förrän i april. Lite hysterisk eftersom jag syns sämre än Plumpen i Kalle Anka när jag kommer farande.(har åtminstone hjälm…) Lösningen för ögonblicket heter silvertejp!

Håller med totalt, om jag någonsin skulle komma till hur jag kommit på att godheten spirar. Lampan, ihoptejpad med silvertejp, spänns fast på styret. I går kväll hade jag lite bråttom till tåget. Låste cykeln på trettiotvå olika sätt (nästan…) och tog en lätt jogg till vagnen. I morse när jag packade om väskan funderade jag på var lampan var någonstans. Rev hit och dit, kollade överallt men det gick inte att finna. Insåg att jag aldrig tog loss den från styret. Den skulle med all säkerhet vara borta morgonen efter. Speciellt som det rör sig ett antal hundra, kanske till och med tusen, personer där varje kväll. Imorse var jag således inställd på att spendera sura pengar på ytterligare en lampa. Gissa om jag blev mäkta förvånad när jag kom fram till cykeln. Lampan var kvar! Hallelujah moment! Mycket nöjd och glad lade jag den i väskan. Trampade iväg och märkte knappt att regndropparna skvalade ner. Tänk vad mänskligheten är god ibland!

Jag måste få skryta, vara stor i orden och bullra över i ett ”tjenare vad jag är bra!” Blir ni förvånade? Håller med er totalt, jag är inte den som i vanliga fall tjuter högst om min förträfflighet. Men nu är jag riktigt stolt över min prestation. Låt mig upplysa dig, oh du vetgirige.
 Var ute och sprang med ett härligt gäng i lördags. Vi gav oss i väg runt Brunnsviken i ett lagom tempo. Trodde att jag skulle vara piggare i benen, men gårkvällens intervaller tog hårdare än jag hade räknat med. Äh, så klart att man förstår det så här i efterhand. Något annat kanske inte var att vänta när intervallhostningarna skrällde i bröstkorgen flera timmar efter avslutat pass. (ett säkert tecken på att man jobbat bra)

Ja, ja. Så här såg passet ut:
Tid 1.35.35
Träningseffekt: 3.8 (av 5.0)
Medlepuls: 157
Maxpuls: 191
Energi: 915 kcal
Distans: 16.67 km
Medlehastighet: 5.44 min/km
Högsta fart: 2.46 min/ km

Ser ni, ser ni varför jag är så mallig? (ledtråd, sista raden) Med en 800 meter kvar kände jag att det fortfarande fanns kraft kvar i benen. Med ett snett leende undrade jag om någon ville tävla sista biten. En kille nappade och vi drog iväg. Kan seriöst säga att jag aldrig någonsin har sprungit så fort innan! De sista metrarna skakade knäna och benen ville knappt bära. Visste att det hade gått fort, men inte 2.46 fort! Whoho… det här tänker jag leva på ett tag!