.

Godheten sprider som kvicksilverkulor i en kemisal. Något som kan liknas vid glädje spritter och skrattet ljuder vida kring. Nu undrar ni förmodligen varför jag uttrycker mig så här bubbligt. Det mer normala (en tisdag, flera dagar kvar till helgen…) vore att visa upp en mer bister min. Jag menar, det har inte varit ordentligt ljust på flera dagar. Till råga på allt silar regnet mellan trottoarens sprickor och takpannor. Men det finns hopp för mänskligheten, som någon påstod för länge sedan. Som ni redan vet cyklar jag till och från redaktionen. Ett par veckor efter att mörkret obarmhärtigt hade sänkt sig insåg jag att det var läge att skaffa cykelljus. Det gick ytterligare ett par veckor och snön färgade asfalten vit. Med den kom även isen och jag slirade gatan fram med fara för bara mitt eget liv. Eter påtryckningar från både kollegor och vänner beslutade jag mig för att införskaffa en cykelhjälm. När jag ändå rörde mig i cykelavdelningen sträckte jag mig efter lamporna.

När jag kom hem och skulle sätta in batterier i lampan som ska sitta på styret, kunde jag inte stänga luckan. Spelade ingen roll hur hårt jag än tryckte eller hur jag flyttade runt batterierna; puckoluckan gick inte att få igen! (kommer inte ens nämna baklyktan, den fick jag inte ens upp hur många mejslar och knivar jag än använde) Smått desperat eftersom vi förmodligen inte kommer att se dagsljus efter arbetstid förrän i april. Lite hysterisk eftersom jag syns sämre än Plumpen i Kalle Anka när jag kommer farande.(har åtminstone hjälm…) Lösningen för ögonblicket heter silvertejp!

Håller med totalt, om jag någonsin skulle komma till hur jag kommit på att godheten spirar. Lampan, ihoptejpad med silvertejp, spänns fast på styret. I går kväll hade jag lite bråttom till tåget. Låste cykeln på trettiotvå olika sätt (nästan…) och tog en lätt jogg till vagnen. I morse när jag packade om väskan funderade jag på var lampan var någonstans. Rev hit och dit, kollade överallt men det gick inte att finna. Insåg att jag aldrig tog loss den från styret. Den skulle med all säkerhet vara borta morgonen efter. Speciellt som det rör sig ett antal hundra, kanske till och med tusen, personer där varje kväll. Imorse var jag således inställd på att spendera sura pengar på ytterligare en lampa. Gissa om jag blev mäkta förvånad när jag kom fram till cykeln. Lampan var kvar! Hallelujah moment! Mycket nöjd och glad lade jag den i väskan. Trampade iväg och märkte knappt att regndropparna skvalade ner. Tänk vad mänskligheten är god ibland!