dimman är tät
Två och ett halvt steg utanför dörren och höger ben gör en kosackspark. Regn med påföljande minusgrader gör att det blir ganska halt. Tack å lov inledde jag inte dagen med en praktvurpa, men med en rejäl pulshöjning! På tal om att inleda dagen, det är ljusare på morgonen nu! Inte minst märks det när jag spatserar ner till tåget. Härligt att få lite solljus i blicken! (nu ska vi inte låtsas om att mörkret snart ligger som ett svart täcke stort sett hela dygnet…) Men idag är det inte tal om något solsken, dimman ligger lika tät som i Lützen 1632. Det var så fuktigt i luften att min mascara fläckade ner kinderna när jag cyklade hit imorse!
Nä, nu måste jag verkligen se till att jobba ifatt. Tack för era gulliga kommentarer, det är så roligt att få vara tillbaka hos er, darlins!
Nä, nu måste jag verkligen se till att jobba ifatt. Tack för era gulliga kommentarer, det är så roligt att få vara tillbaka hos er, darlins!
nu är jag här igen!
Hey folks, I´m back! Har ni saknat mig? (nu kommer delen där ni ska nicka jakande…) Ber om ursäkt för min enormt långa frånvaro. Jobbet har tagit all min uppmärksamhet, tid och vakna tid. Jag har jobbat tidiga mornar, fullt ös på redaktionen och har även varit igång långt efter avslutad arbetsdag. Hade ingen aning om hur jag skulle kunna få ihop allt i tid. Slet håret, rusade mellan uppdragen, plitade ständigt på nästa grej innan jag ens var klar med den jag arbetade med. Puhhh… Det har minst sagt varit ett par stressiga veckor. Men nu har det lugnat ner sig lite grann. Mycket att göra, naturligtvis (ska jag vara ärlig vill jag ha att göra hela tiden) men nu känns det som att jag kan andas igen.
Kort sammanfattning vad jag har sysslat med sedan sist: Var på Philips i Kungsträdgården förra veckan. De presenterade sina nyheter inom (tadaaah) ljus. Jag blev riktigt nyfiken på Wake up Light, en lampa vars ljus gradvis stegras tills hela rummet badar i ljus. Den ska simulera en soluppgång och på så sätt väcka kroppen mer skonsammare. (Den kommer att stå på min önskelista i jul!) Snart slår klockan dags att åka hem för idag. (Pressgrej på gång inne i stan) imorgon berättar jag om hur kostkollen hos PTn gick, veckans träningspass och nästa stora utmaning!
Kort sammanfattning vad jag har sysslat med sedan sist: Var på Philips i Kungsträdgården förra veckan. De presenterade sina nyheter inom (tadaaah) ljus. Jag blev riktigt nyfiken på Wake up Light, en lampa vars ljus gradvis stegras tills hela rummet badar i ljus. Den ska simulera en soluppgång och på så sätt väcka kroppen mer skonsammare. (Den kommer att stå på min önskelista i jul!) Snart slår klockan dags att åka hem för idag. (Pressgrej på gång inne i stan) imorgon berättar jag om hur kostkollen hos PTn gick, veckans träningspass och nästa stora utmaning!
dagens pepp
Det här är till dig idag.
magen i fyra hörn
Vi var i Halmstad utan en anledning; att fira mina bröders födelsedagar. För egen del tror jag det är en ursäkt för hela stora familjen att få träffas, att de bara råkar fylla år är en lycklig slump. Precis som förra året klädde sig (nästan) alla i finstassen och vi laddade för Wild West Det är en amerikansk restaurang i westernmiljö. Även om jag inte äter rött kött i vanliga fall kan jag inte låta bli det här. Så otroligt gott! På bilden längst upp ser du ribs, 250 gram oxfilé, dollarchips, cole slaw och majskolv. Det lilla glaset bakom rymmer en liter Pepsi max! Jag kunde omöjligt få i mig allt men gjorde ett tappert försök!
Jag hade som ambition att dra med syskonskaran på en löparrunda, halva gänget hade till och med träningskläder med sig! Men ingen mer än mig kände för att få upp pulsen i regnet. Och eftersom jag skulle villa bort mig på nolltid och inte ville utsätta famijen för skallgångkedja och nationalgardet, stannade även jag inomhus. Vi motionerade våra käkmuskler i stället: Mamma hade tagit med sig alla våra favoritkakor och bror den äldre hade köpt äppelkakstårta med maräng. Vem kan tacka nej till sådant? När till slut choklad från Anton Berg åkte fram, stod magen i minst fyra hörn! Ska i bli oerhört skönt att leva som vanligt veckan som kommer.
Nä vänner, nu är det dags för närkontakt med John Blund. Sov gott och gör inget som jag inte skulle ha gjort.
Jag hade som ambition att dra med syskonskaran på en löparrunda, halva gänget hade till och med träningskläder med sig! Men ingen mer än mig kände för att få upp pulsen i regnet. Och eftersom jag skulle villa bort mig på nolltid och inte ville utsätta famijen för skallgångkedja och nationalgardet, stannade även jag inomhus. Vi motionerade våra käkmuskler i stället: Mamma hade tagit med sig alla våra favoritkakor och bror den äldre hade köpt äppelkakstårta med maräng. Vem kan tacka nej till sådant? När till slut choklad från Anton Berg åkte fram, stod magen i minst fyra hörn! Ska i bli oerhört skönt att leva som vanligt veckan som kommer.
Nä vänner, nu är det dags för närkontakt med John Blund. Sov gott och gör inget som jag inte skulle ha gjort.
hemväg
Ah, vi har haft en fantastisk helg i Halmstad! Vi har umgåtts så mycket att jag nästan har sår i öronen av allt prat. Haha, inte lätt i en stor familj där alla har talets gåva! Jag, mamma och syster gick en sväng på stan igår. Trillade in i flashigaste butiken Paparazzi; en paradvåning fylld med märkernas märken. Jag höll i en Burberry- väska för 10 000 kronor, provade en skinnjacka från Hugo Boss för 8 000. Tjejen i affären (som var hur snygg som helst, väntat men ändå en känsla av att jag aldrig någosnin kommer bli så hot om jag ens försökte) hämtade en stickad tröja från Ralph Lauren värd 2000. Ah, får jag 20 000 kronor över vet jag vart de ska gå...
Vi ska snart åka hela långa vägen hem till Stockholm igen.
Känns som alldeles för tidigt för att lämna dem, men syster yster
jobbar natt, bror den äldre
ska till pliktverket och jag själv har ett önskemål att komma i säng i hyffsad tid. Hmmm, verkar inte som om bilen kommer rivstarta inom den närmaste kvarten. Syskonen plus svåger spelar Rockband. Ja, du vet guittarhero plus trummor och bas. De ser riktigt proffsiga ut!lots of love
skrattattack
Hösten i Stockholm är inte alls som hösten i Virserum. Förvisso trillar löven av på bägge platserna och tjoffsas mot asfalten av otåliga fötter. Men ordet ”lövhalka” har en helt annan betydelse här än i Virserum. Där menas det att fötterna kanar i varsin rikting och man faller pladask. I Stockholm innebär det att löven hamnar på spåren. De packas in i hjulen på pendeltåg och tunnelbanor och orsakar makalösa förseningar. Mitt tåg missade avgångstiden med tretton minuter imorse, 22 minuter igår. Jag vågar knappt tänka på exakt hur illa det kommer att bli senare i höst…
Jag är väldigt tacksam över att min kondition är så bra; idiotrusning till Uppsalatåget är inga större svårigheter! Men det stod stilla en halvtimma mellan Märsta och Knivsta, något om elfel någonstans. Jag passade på att göra en intervju och klura på nästa uppdrag. (samt att lyssna på poddcasts, mycket underhållande!) Ok, jag håller med dig, nog med gnäll!
Jag pratade med en tjej på ett resebolag innan. De är specialiserade på resor till Alperna och är sprängfyllda med information om varför man ska dit. Jag ställde frågan ”Hur kommer det sig att man åker till Alperna istället för något närmare alternativ i Skandinavien?” Hon exploderade i ett kaskadskratt som nästan spräckte min trumhinna. Efter en lång stund (jag förmodar att hon torkade tårarna) ursäktade hon sig med att det var den roligaste frågan hon hade fått. Hmm, mja, kanske det. Fick däremot inget svar utan väntar nu på att VDn ska ringa upp. Bör jag ändra frågan så den låter lite mer intelligent?
By the way; är det bara jag som tycker att introt på Duffys "Warwick avenue" är märkligt likt "Jag såg mamma kyssa tomten"?
Jag är väldigt tacksam över att min kondition är så bra; idiotrusning till Uppsalatåget är inga större svårigheter! Men det stod stilla en halvtimma mellan Märsta och Knivsta, något om elfel någonstans. Jag passade på att göra en intervju och klura på nästa uppdrag. (samt att lyssna på poddcasts, mycket underhållande!) Ok, jag håller med dig, nog med gnäll!
Jag pratade med en tjej på ett resebolag innan. De är specialiserade på resor till Alperna och är sprängfyllda med information om varför man ska dit. Jag ställde frågan ”Hur kommer det sig att man åker till Alperna istället för något närmare alternativ i Skandinavien?” Hon exploderade i ett kaskadskratt som nästan spräckte min trumhinna. Efter en lång stund (jag förmodar att hon torkade tårarna) ursäktade hon sig med att det var den roligaste frågan hon hade fått. Hmm, mja, kanske det. Fick däremot inget svar utan väntar nu på att VDn ska ringa upp. Bör jag ändra frågan så den låter lite mer intelligent?
By the way; är det bara jag som tycker att introt på Duffys "Warwick avenue" är märkligt likt "Jag såg mamma kyssa tomten"?
med milaskorna på chokladfestivalen
Att sätta klockan en lördag morgon kan inte vara vetigt. Jag gjorde det ändå, bara för att komma upp i tid för långpasset med Sofy. Dressade mig i de nya löpartajtsen och jackan (what a feeling! kände mig som en äkta löpare!) . Slängde ner duschgrejer och ombyte i träningsväskan för att lämpa av den inne på Sats. Coachen hade sagt låg puls till Sofia. Det var inte mycket annat att göra. Visst, det kändes lite väl långsamt och vj var hela tiden på väg att öka farten för mycket. Men eftersom coachen snickrat ihop programmet måste det vara till någon slags nytta. Haha, Sofia nämnde något med att lära kroppen ta från fettreserverna istället för kolhydraterna. (men om man tror att detta är the way för att gå ner i vikt, blir man dragen vid näsan.) Det bästa, tror jag helt privat, är att man lär kroppen att vara ute länge och fortfarande hålla sig stark.
Very well. Vi lubbade på och pratade mest hela tiden. Tretton kilometer senare svängde hon av mot lägenheten. Jag växlade upp farten och fortsatte ett par varv i kvarteret och drog sedan kosan ut från stan. Läste på några kilomterskyltar och hade en hum om hur långt jag hade sprungit, men fick inte exakt sträcka förrän jag kom hem och mätte på nätet: 21 km! Whey!!
____
Dusch, hem, åt en stor frukost, fixade mejk och hår för att kasta mig ut på vidare äventyr. Kollegan J väntade vid Slussen, chokladfestival stod närmast på aktivitetslistan. För att få njuta av Stockholm tog vi färjan över till Djurgården. Lite annorlunda nu när det är höst, men mycket trevligt!
Utanför Nordiska ringlade sig kön säkert 100 meter. Vi såg på varandra och nickade mot pressingången. Det är en positiv sak med yrket man valt; pressen kommer in lite enklare och ganska gratis. (om man inte pratar om konserter eller andra roliga saker) Chokladborden dignade av lyxiga praliner, kakor och strutar. Det var ingen ände på allt! Systematiskt provåt vi oss genom nästan allt. Tillslut var vinnaren korad; en pralinbutik från Lidingö. Slösade chockerande summor på chockerande små bitar. Ja, jag. Det ska väl vara så. Dessutom hade vi nog käkat choklad för mer än vad vi köpte för... Men gott, det var det! Och jag är väldigt tacksam över att jag sprang de där två milen på morgonen!
Very well. Vi lubbade på och pratade mest hela tiden. Tretton kilometer senare svängde hon av mot lägenheten. Jag växlade upp farten och fortsatte ett par varv i kvarteret och drog sedan kosan ut från stan. Läste på några kilomterskyltar och hade en hum om hur långt jag hade sprungit, men fick inte exakt sträcka förrän jag kom hem och mätte på nätet: 21 km! Whey!!
____
Dusch, hem, åt en stor frukost, fixade mejk och hår för att kasta mig ut på vidare äventyr. Kollegan J väntade vid Slussen, chokladfestival stod närmast på aktivitetslistan. För att få njuta av Stockholm tog vi färjan över till Djurgården. Lite annorlunda nu när det är höst, men mycket trevligt! Utanför Nordiska ringlade sig kön säkert 100 meter. Vi såg på varandra och nickade mot pressingången. Det är en positiv sak med yrket man valt; pressen kommer in lite enklare och ganska gratis. (om man inte pratar om konserter eller andra roliga saker) Chokladborden dignade av lyxiga praliner, kakor och strutar. Det var ingen ände på allt! Systematiskt provåt vi oss genom nästan allt. Tillslut var vinnaren korad; en pralinbutik från Lidingö. Slösade chockerande summor på chockerande små bitar. Ja, jag. Det ska väl vara så. Dessutom hade vi nog käkat choklad för mer än vad vi köpte för... Men gott, det var det! Och jag är väldigt tacksam över att jag sprang de där två milen på morgonen!
lördagsuppdatering
(ahhh, dumma blogg.se! Har inte kunnat uppdatera på flera dagar. Ska man byta bloggportal?)
Dagarna rusar på och är lika långa som ett ösregn. Haha, det är inte lika illa som det låter! Jag trivs utmärkt med att det är fullt upp och att jag knappast behöver ha tråkigt. I fredags var det meningen att jag skulle ha äppelbakarkväll hemma hos mig. Men en efter annan droppade av under dagen. (förkylningar, fredagskoma och annat tjafs) och tillslut var det bara fröken B kvar. Hon är väldans trevlig och jag hade inte något emot att spendera lite kvalitetstid med henne. Några minuter över halv sju får jag ett uppgivet sms ”någon har tagit reg.skyltarna till min bil. Har en del att fixa nu… så arg!” Kort; det blev inga pajer, mos eller annat med äpplen i den kvällen. Men jag skalade, klyftade och frös in några påsar för att kunna göra något senare i höst. I stället blev det plock och pyssel bland mina prylar. Mycket mer innehållsrikt och givande än att placera mig i soffan med fötterna på fotpallen. Tro nu inte att jag deklarerade för mig själv att ”här ska det minsann inte bli något slötittande”. Närmare sanningen är att min tv har gett upp andan. Begett sig till de eviga gröna ängarna och där inga sladdar sliter i de jordiska banden. Jag hade alltså inte så mycket annat för mig än att pyssla. Kom nu inte och säg att jag skulle ha bakat i min ensamhet. Så roligt är det inte- och absolut inte när jag saknar sällskap. Trots att allt blev som det blev, var det väldigt skönt med en lugn kväll. Såsa runt och inte göra något speciellt, helt ok!
Dagarna rusar på och är lika långa som ett ösregn. Haha, det är inte lika illa som det låter! Jag trivs utmärkt med att det är fullt upp och att jag knappast behöver ha tråkigt. I fredags var det meningen att jag skulle ha äppelbakarkväll hemma hos mig. Men en efter annan droppade av under dagen. (förkylningar, fredagskoma och annat tjafs) och tillslut var det bara fröken B kvar. Hon är väldans trevlig och jag hade inte något emot att spendera lite kvalitetstid med henne. Några minuter över halv sju får jag ett uppgivet sms ”någon har tagit reg.skyltarna till min bil. Har en del att fixa nu… så arg!” Kort; det blev inga pajer, mos eller annat med äpplen i den kvällen. Men jag skalade, klyftade och frös in några påsar för att kunna göra något senare i höst. I stället blev det plock och pyssel bland mina prylar. Mycket mer innehållsrikt och givande än att placera mig i soffan med fötterna på fotpallen. Tro nu inte att jag deklarerade för mig själv att ”här ska det minsann inte bli något slötittande”. Närmare sanningen är att min tv har gett upp andan. Begett sig till de eviga gröna ängarna och där inga sladdar sliter i de jordiska banden. Jag hade alltså inte så mycket annat för mig än att pyssla. Kom nu inte och säg att jag skulle ha bakat i min ensamhet. Så roligt är det inte- och absolut inte när jag saknar sällskap. Trots att allt blev som det blev, var det väldigt skönt med en lugn kväll. Såsa runt och inte göra något speciellt, helt ok!
superbrudarna
Bästa onsdagskvällen på mycket, mycket länge! Mela bjöd på svamplasagne med hembakt bröd. Sällskapet bestod toppentjejerna Tessan, Sofy och Jane. (som jag helt fräckt och allt sånt lånat bilder från....) Vi pratade, pratade, pratade om precis allt. Som trogna träningsbrudar passade vi även på att göra ett högst vetenskapligt test; proteinpulver! Sofia hade just köpt några nya sorter med olika smaker. Naturligtvis ville vi hjälpa henne att avgöra vilket som var godast! Kolla in hos Jane för att se hur det gick! När vi sent omsider kom iväg, var vi rörande överrens om att detta borde bli mer regel än undantag. Något man borde göra lite oftare bara för att förgylla vardagen. Tack för en jätterolig kväll, tjejer!
hjälp mig hitta rätt
Jag blir alldeles stressad över allt som finns… Sexton sorters tonfisk på burk, tio olika äpplen, ännu fler tandkrämer och fruktansvärt många fler teburkar. Hur ska jag någonsin kunna välja? Anledningen till att jag nästan flippar ur är att jag är på jakt efter en ny mobiltelefon. Den försvann helt mystiskt i torsdags. Spårlöst, helt borta och totalt väck. Jag letade överallt, ringde till platser jag varit på och ställen jag inbillade att jag hade satt mina fötter på. Noll, zero, nada, inte ett jota. Ringde till den och signal efter signal gick fram men ingen behagade att svara.
Nu behöver jag alltså en ny trotjänare, en vapendragare i nöden och redskap till att alltid bli nådd. Ja, ni hänger med i mitt resonemang. Men jag har ingen som helst aning vilken jag ska välja! Kriterierna är att den ska ha bra kamera, radio, utrymme för musik och hemskt gärna GPS, eftersom jag har urdåligt lokalsinne och inte ens skulle hitta min egen mor om så krävdes. Därför sätter jag min tillit till er, dearest bloggers… Tipsa mig om värsta bästa mobilen!
Nu behöver jag alltså en ny trotjänare, en vapendragare i nöden och redskap till att alltid bli nådd. Ja, ni hänger med i mitt resonemang. Men jag har ingen som helst aning vilken jag ska välja! Kriterierna är att den ska ha bra kamera, radio, utrymme för musik och hemskt gärna GPS, eftersom jag har urdåligt lokalsinne och inte ens skulle hitta min egen mor om så krävdes. Därför sätter jag min tillit till er, dearest bloggers… Tipsa mig om värsta bästa mobilen!
aviga och räta
Jag gillar verkligen söndagar! Efter kyrkan är vi alltid ett gäng som lunchar tillsammans. Konstellationen varierar men oftast är vi runt 10 personer som diskuterar hett och vilt vilket ställe vi ska gå till.(det hade aldrig hänt i Hultsfred… där finns typ ett ställe att välja mellan. Men det så klart, där skulle man förmodligen åkt hem och ätit för att träffas hos någon efteråt) Igår beslutade vi oss för att fylla Pappas Deli på Kungsholmen. De har en fantastisk sallad med varmrökt lax. Jag lovar, den kan man stampa på tår för!
Ett par mycket trevliga timmar senare, begav vi oss vidare till lägenheten lite längre upp på Kungsholmen. Cappuccino från sån där snajdig kaffemaskin, mörk choklad och skidstrumpor. Inte dåligt vad värdparet kunde erbjuda. Dessutom är söta S en rackare på att sticka och virka och sy. Hennes tröjor, kjolar, koftor är mästerverk! A-K vill hemskt gärna också kunna skryta med att ha fått ihop något som kan jämföras med. Alltså satte hon sig tillrätta i gungstolen (såklart) och tränade på räta och aviga maskor. Hon gjorde några varv, repade upp och gjorde några varv till. Blev nästan inspirerad själv att börja sticka! Något att göra på tåget till Uppsala och få mig en halsduk eller ett par strumpor. Hmm, något att fundera på! Någon som i sådana fall kan samla allt tålamod som finns att uppbåda och skänka lite till mig?
Ett par mycket trevliga timmar senare, begav vi oss vidare till lägenheten lite längre upp på Kungsholmen. Cappuccino från sån där snajdig kaffemaskin, mörk choklad och skidstrumpor. Inte dåligt vad värdparet kunde erbjuda. Dessutom är söta S en rackare på att sticka och virka och sy. Hennes tröjor, kjolar, koftor är mästerverk! A-K vill hemskt gärna också kunna skryta med att ha fått ihop något som kan jämföras med. Alltså satte hon sig tillrätta i gungstolen (såklart) och tränade på räta och aviga maskor. Hon gjorde några varv, repade upp och gjorde några varv till. Blev nästan inspirerad själv att börja sticka! Något att göra på tåget till Uppsala och få mig en halsduk eller ett par strumpor. Hmm, något att fundera på! Någon som i sådana fall kan samla allt tålamod som finns att uppbåda och skänka lite till mig?
error i hjärnkomtoret
Har ju totalt glömt bort att berätta om gårdagen. Tsss, det blinkar fortfarande ERROR i min hjärna. (om du tar en rejäl titt i mina ögon ser du med all säkerhet hur bokstäverna snurrar där inne) Ett exempel; det satt en främmande tjej vid köksbordet i måndags. (nej, det är inte så chockerande som det låter. Inte när man delar hus med fyra andra varelser) (NEJ, det är INGET kollektiv, vi bara råkar bo under samma tak) (jag har eget porslin och egen soffa och min alldeles egna 15 ” tjockis- tv (som man ser jättebra på, bara man sitter tillräckligt nära) Som den oerhört trevliga individ jag är, gick jag fram och hälsade. Passade även på att fråga vem hon kände i huset. Kusin med L, svarade hon. ”Skoj, hur länge har du varit det?” kläckte jag ur mig. Haha, smarto, inte sant?
Gårdagen alltså. Som vanligt när jag jobbar i Stockholm inleddes dagen med träning tillsammans med världens bästa Jane. Eftersom hennes ben fortfarande dummar sig, blev det inte vårt vanliga program med rodd och stairmaster. Satsade istället på styrketräning. Något som jag försummat de senaste veckorna i förmån för kondition. Men nu kändes det rätt att ge musklerna något att bita i igen. Jag hade inte tappat allt för mycket utan körde med de vikter jag hade senast. Gick på hela kroppen med diverse övningar. Lite vilsen kände jag mig dock. Det flöt inte som det brukade och jag kände mig smått omotiverad. Trots det fick jag ihop en hyfsad timme. Avlutade det hela med en benövning så tung att jag skakade flera timmar efteråt!
Åkte hem, skrev klart en text om en före detta barnsoldat och lunchade tillsammans med syster yster. Vi förberedde en intervju med en artist som just släppt en soloskiva. Det är superbra att be henne fundera vilka frågor hon skulle vilja ha svar på! Förutom att hon är min allra största kritiker (hon drar sig inte för att ringa och undra vad det var för skittext jag lyckades åstadkomma…) är hon även mitt största fan och bollplank. (om man bortser från mammsen och pappsen!) Gjorde intervjun, fotade och skrev rent anteckningarna. Plötsligt hade jag gott och väl tjugo minuter på mig innan det var dags för träning igen. Vandrade runt i ett par butiker (kära nån vad längesen det var!) Till slut slog klockan Tour de France med bästa Tessan.
Error i hjärnkontoret var det… Visst hade jag bokat cykel; men inte alls på det center jag befann mig på. Tur att jag vid det här laget känner tjejen som stor i repan. (ja, det var väl att ta i. Hon vet åtminstone vad jag heter) Snabbt som bara den bokade hon om mig till rätt pass. Det blev ett kanonpass och jag tryckte på lite mer än vad jag egentligen trodde mig orka. (Och det gick!) Någon timma senare när jag var hemma och skulle ställa alarmet (på innan- gryningen- för- att- springa), hittade jag inte mobilen. Jag vände ut och in på väskan, jackfickorna och alla möjliga och omöjliga ställen där den kunde ha gömt sig. Gick inte att finna, inte ens när jag ringde efter den. om jag hade varit på redaktionen under dagen, hade det inte varit någon tvekan var den befann sig. Men nu, när jag hade flängt runt halva stan har jag knappt en aning! Själv väljer jag att tro att detta är ett tecken från ovan att skaffa ny telefon (den är trots allt tre år gammal!) inte att jag sjabblat bort den som en annan slarver. Hmmm, mobillös och strejkande hjärnkontor... jag gör bäst att stanna hemma ikväll!
Gårdagen alltså. Som vanligt när jag jobbar i Stockholm inleddes dagen med träning tillsammans med världens bästa Jane. Eftersom hennes ben fortfarande dummar sig, blev det inte vårt vanliga program med rodd och stairmaster. Satsade istället på styrketräning. Något som jag försummat de senaste veckorna i förmån för kondition. Men nu kändes det rätt att ge musklerna något att bita i igen. Jag hade inte tappat allt för mycket utan körde med de vikter jag hade senast. Gick på hela kroppen med diverse övningar. Lite vilsen kände jag mig dock. Det flöt inte som det brukade och jag kände mig smått omotiverad. Trots det fick jag ihop en hyfsad timme. Avlutade det hela med en benövning så tung att jag skakade flera timmar efteråt!
Åkte hem, skrev klart en text om en före detta barnsoldat och lunchade tillsammans med syster yster. Vi förberedde en intervju med en artist som just släppt en soloskiva. Det är superbra att be henne fundera vilka frågor hon skulle vilja ha svar på! Förutom att hon är min allra största kritiker (hon drar sig inte för att ringa och undra vad det var för skittext jag lyckades åstadkomma…) är hon även mitt största fan och bollplank. (om man bortser från mammsen och pappsen!) Gjorde intervjun, fotade och skrev rent anteckningarna. Plötsligt hade jag gott och väl tjugo minuter på mig innan det var dags för träning igen. Vandrade runt i ett par butiker (kära nån vad längesen det var!) Till slut slog klockan Tour de France med bästa Tessan.
Error i hjärnkontoret var det… Visst hade jag bokat cykel; men inte alls på det center jag befann mig på. Tur att jag vid det här laget känner tjejen som stor i repan. (ja, det var väl att ta i. Hon vet åtminstone vad jag heter) Snabbt som bara den bokade hon om mig till rätt pass. Det blev ett kanonpass och jag tryckte på lite mer än vad jag egentligen trodde mig orka. (Och det gick!) Någon timma senare när jag var hemma och skulle ställa alarmet (på innan- gryningen- för- att- springa), hittade jag inte mobilen. Jag vände ut och in på väskan, jackfickorna och alla möjliga och omöjliga ställen där den kunde ha gömt sig. Gick inte att finna, inte ens när jag ringde efter den. om jag hade varit på redaktionen under dagen, hade det inte varit någon tvekan var den befann sig. Men nu, när jag hade flängt runt halva stan har jag knappt en aning! Själv väljer jag att tro att detta är ett tecken från ovan att skaffa ny telefon (den är trots allt tre år gammal!) inte att jag sjabblat bort den som en annan slarver. Hmmm, mobillös och strejkande hjärnkontor... jag gör bäst att stanna hemma ikväll!
kanske ska försöka mig på en karriär
I mitt senaste inlägg skrev jag om störtskuren när vi skulle cykla till tåget. Dropparna stänkte flera decimeter upp från asfalten och hade gjort så ett bra tag. Insåg med en ytterst dramatisk suck att jag minst sagt skulle bli blöt. Innan sista färden nedför trapporna stannade jag till vid fönstret. Sprätte med händerna och väste ”bort, bort, bort” och spände blicken i vad som kunde tänkas råda över molen.
”vad sysslar du med” frågade ett par nyfikna kollegor. ”Jag jagar bort regnet!” flinade jag och skakade på huvudet åt min dumhet. Nere i entrén puttade vi upp dörren och förberedde oss på värsta skyfallet. Spanade upp mot en stalingrå, himmel- utan regn. Det hade slutat! Bara så där, hux flux och helt plötsligt.
I´ve got magic fingers!!
”vad sysslar du med” frågade ett par nyfikna kollegor. ”Jag jagar bort regnet!” flinade jag och skakade på huvudet åt min dumhet. Nere i entrén puttade vi upp dörren och förberedde oss på värsta skyfallet. Spanade upp mot en stalingrå, himmel- utan regn. Det hade slutat! Bara så där, hux flux och helt plötsligt.
I´ve got magic fingers!!
regnet och jag
Himlens portar har öppnat sig och regnet vräker ner. Om ungefär tre minuter ska jag cykla till stationen. Lös ekvationen själv... Får nog låna torra kläder från söta E där det är cellgrupp i kväll. Tjoho lixom.
suddig blick i kylig gryning
Jag har lyckats igen. Ja, att sätta in mina linser i fel ögon. Jag förstår inte hur det är möjligt, Det är ett tydligt ”R” och ett ”L” på locken. Men inte hindrar det att jag fnular in vänster lins i höger öga och vice versa. Om jag inte märker det med detsamma? Mycket bra fråga, min vän, men de bästa frågorna får inte alltid de enklaste svaren. För min del är det alltid lite suddigt de första tio minuterna. Skyll på morgontrötthet eller annat som kan passa som förklaring. Jag var aningen sen imorse och trycker in linserna, snabbmejkar mig och spurtar i väg till pendeln. Där märker jag att Metros text inte riktigt håller skärpan. Petar omärkligt i ena ögat för att rätta till en eventuell sned lins. Upprepar samma procedur i det andra ögat. Mannen mitt ser på mig som om jag drog ett morgonrocksskärp genom öronen och inte alls rättade till linserna. Folk har så lite vidsynthet innan solen har gått upp…
Åkte hela långa vägen till Uppsala och hoppades att fartvinden från cykeln skulle göra sitt. I den bästa av världar kan rejält med tårvätska göra att tillvaron ter sig klarare. Idag lyckades det inte riktigt. Jag lyckades bara frysa mer än jag har gjort hittills i höst. Minusgraderna har kommit till Mälardalen och frosten hade lagt sig som ett vitt gnistrande tyll i gräset. Det var jag inte beredd på, inte det minsta. I klänning, tunna strumpbyxor och ännu tunnare jacka var det minst sagt kallt. Väl på jobbet värkte fingertopparna och näsan lyste värre än renen Rudolfs (som förövrigt är en av mina favoritjulsånger!)
Ett par timmar senare, efter några koppar thé och förmiddagsfika har jag tinat.upp igen Om det känns så här nu, hur ska det då inte bli när Kung Bore anfaller på allvar?
Ps. Kan verkligen rekommendera Wall- E! Låt dig inte skrämmas av den intetsägande trailern, den visar inte ens bråkdelen av vad filmen egentligen handlar om. Wall- E väcker reaktioner som jag inte trodde att en städande plåtmaskin kunde göra. Den är värd varenda glob/geting/stjärna/solar/stolar som den kan få!
Åkte hela långa vägen till Uppsala och hoppades att fartvinden från cykeln skulle göra sitt. I den bästa av världar kan rejält med tårvätska göra att tillvaron ter sig klarare. Idag lyckades det inte riktigt. Jag lyckades bara frysa mer än jag har gjort hittills i höst. Minusgraderna har kommit till Mälardalen och frosten hade lagt sig som ett vitt gnistrande tyll i gräset. Det var jag inte beredd på, inte det minsta. I klänning, tunna strumpbyxor och ännu tunnare jacka var det minst sagt kallt. Väl på jobbet värkte fingertopparna och näsan lyste värre än renen Rudolfs (som förövrigt är en av mina favoritjulsånger!)
Ett par timmar senare, efter några koppar thé och förmiddagsfika har jag tinat.upp igen Om det känns så här nu, hur ska det då inte bli när Kung Bore anfaller på allvar?
Ps. Kan verkligen rekommendera Wall- E! Låt dig inte skrämmas av den intetsägande trailern, den visar inte ens bråkdelen av vad filmen egentligen handlar om. Wall- E väcker reaktioner som jag inte trodde att en städande plåtmaskin kunde göra. Den är värd varenda glob/geting/stjärna/solar/stolar som den kan få!
får väl stanna hemma då
Neeeej!! Det blir inget New York i höst! Vi- jag, syster yster och en massa sköna brudar- skulle ha gjort stan osäker i november. Julhandlat och festat och njutit av att komma från tråk- Sverige för en liten tid. Nu ska vi inte ta upp petitesser med att jag faktiskt trivs bra i landet och allt sådant. Men Stockholm en kulen novemnerdag är inte mycket att hänga i julgranen. Får se om jag får tag i något att lägga under julgranen i år. Just så gnällde jag för syster yster när hon ringde Eller var det jag... luddigt minne runt kvart i fyra då jag på en och samma gång förberedde två intervjuer och kollade konstant på klockan för att inte missa bloggminglet. I alla fall. Jag gnölade om att inte ha någonstans att julhandla. "Ditt fleppo" skällde syster. "Du har ju landets största shoppingutbud framför dina 37-or. Något ska du väl ändå hitta på att köpa till mig?" Hmm... mja... kanske det. Om saker och ting vill sig väl.Nope. Nu har jag en intervju att skriva rent. Ni som är inom frikyrkosvängen vet nog vem den här snubben är. Lissen and enjoy. I morgon är det äntligen dags för årets bokmässa! Jopp, ni har absolut rätt; jag tar med mig datorn och bloggar därifrån.
tack!
I går kväll funderade jag över saken igen. En hel arbetsdag plus 55 minuter Tour de France och jag hade fått ur mig den mesta besvikelsen. Speciellt efter att jag läste era kommentarer, tack för tankarna!
Känner dock att en närmare förklaring kan behövas: Det stämmer att jag kan inte lasta över allt på min kompis, verkligen inte! Ville hon att han skulle komma, självklart skulle han det. Hennes fest -hennes gäster och jag är tacksam över att jag fick komma. Jag hade inte gjort någon scen om, som Jane skriver, hon hade varit lika nära vän med honom som med mig. Vi har varit kompisar i lite mer än fem år och jag har inte hört att de skulle ha umgåtts eller haft någon relation som kan liknas vid vänskap. Fast å andra sidan, skulle hon ha haft anledning till att berätta det för mig? Men att hon smusslade med sms och mobil och bara försvann tycker jag är märkligt. Jag kräver inte att hon skulle stövlat fram till mig och sagt att han hade kommit. Å andra sidan hade det känts bättre om de inte gått upp i rök under flera timmar. Hmm, en sådan konstig situation det blev! (Jag tar till mig min vän Malins råd; lämna det och gå vidare.)
Just nu har jag brådis. Har mycket, mycket att göra klart innan det är dags att slänga mig på tåget tillbaka till Stockholm. Känner mig trots allt ganska pigg, detta att helgen inte bjöd på alltför mycket återhämtning. Tur att man fortfarande är ung! (hosthost) Tror minsann att joggingturen innan jobbet imorse satte fart på cirkulation och glädjesprittande ämnen. Sweet!
Känner dock att en närmare förklaring kan behövas: Det stämmer att jag kan inte lasta över allt på min kompis, verkligen inte! Ville hon att han skulle komma, självklart skulle han det. Hennes fest -hennes gäster och jag är tacksam över att jag fick komma. Jag hade inte gjort någon scen om, som Jane skriver, hon hade varit lika nära vän med honom som med mig. Vi har varit kompisar i lite mer än fem år och jag har inte hört att de skulle ha umgåtts eller haft någon relation som kan liknas vid vänskap. Fast å andra sidan, skulle hon ha haft anledning till att berätta det för mig? Men att hon smusslade med sms och mobil och bara försvann tycker jag är märkligt. Jag kräver inte att hon skulle stövlat fram till mig och sagt att han hade kommit. Å andra sidan hade det känts bättre om de inte gått upp i rök under flera timmar. Hmm, en sådan konstig situation det blev! (Jag tar till mig min vän Malins råd; lämna det och gå vidare.)
Just nu har jag brådis. Har mycket, mycket att göra klart innan det är dags att slänga mig på tåget tillbaka till Stockholm. Känner mig trots allt ganska pigg, detta att helgen inte bjöd på alltför mycket återhämtning. Tur att man fortfarande är ung! (hosthost) Tror minsann att joggingturen innan jobbet imorse satte fart på cirkulation och glädjesprittande ämnen. Sweet!
Hur sjutton ska man tolka detta?
Jag är konfunderad just nu. Orsaken är att jag var på 30- årsfest i lördags. Föremålet för firandet har träffat min syster ett femtontal gånger innan. Syster hade inga planer för kvällen och jag slängde i väg ett mess i torsdags och undrade om hon kunde haka på. Fick svaret att hela stället var fullbokat och det skulle vara omöjligt att få plats med en stol till. Ok, är stället fullsatt så är det. Blev ganska förvånad när vi blev visade till bordet och det fanns tre tomma platser där. Fyra bord i vår omedelbara närhet var även de lediga. (Gissar att någon inte kunde med och säga att hon inte ville ha med syster…)
Very well. Kvällen bjöd god mat, trevliga människor och serviceinriktad personal. Plötsligt hörde jag att hon nämnde att min före detta förmodligen skulle dyka upp. Jag hostade till och hörde mig själv säga att om han dyker upp, då går jag. Så här i efterhand inser jag att det var väldigt töntigt att ställa ett sådant ultimatum. Det var inte min middag, jag bestämde inte vem som kommer eller inte. ”Du behöver inte umgås med honom om du inte känner för det” svarar hon. ”Du kan prata med de andra istället”. Jag skakade på huvudet. Tänkte att sällskapet på nio personer inte var så många att man vimlar bort sig från en person man överhuvudtaget inte ens vill se. Timmarna gick och snart slog klockan nattklubb. Syster dök upp och var strålande vacker (precis som vanligt!) Vi hängde med en störtskön tjej och planerade hej vilt en resa till Scotland för att kolla omgivningarna och dricka öl. ”Du bangar inte ur det här nu” sa jag med myndig stämma och pekade med hela handen. ”Neeeej” tjöt hon och lovade att detta inte var nåt fyllesnack utan något som verkligen ska bli av. Yeah, jag hoppas det! Alltid lika skoj när man springer på tjejer som är riktigt justa! (Vet ju att det kryllar av er där ute, ska bara få nys på er också.)
Vi svärmade runt på olika golv, hängde i baren, frotterade med andra middagsgäster. Såg födelsedagsbarnet på balkongen i telefon och plötsligt var hon försvunnen. ”Vart tog hon vägen?” frågade jag några ur sällskapet. De svävade med svaren och chansade på både högt och lågt. Funderade hit och dit, men slog det ifrån mig. Naturligtvis skulle inte hon ta dit honom, inte när hon såg hur jag reagerade vid middagen. Inte när de faktiskt inte ens kan benämna varandra som vänner. Men när jag gick en trappa ner någon halvtimma senare såg jag hans bekanta jeans. Blev så paff att jag tvärstannade, vände på klacken och gick upp igen. Letade upp några coola människor och drog iväg till andra sidan klubben. Där uppehöll vi oss ett par timmar tills jag och syster beslöt oss för att åka hem. Jag letade upp värdinnan och tackade henne för kvällen. Vände mig om och tittade honom i ögonen, log så stort att visdomständerna (om jag hade haft dem kvar) skulle ha synts och utbrast ”hej!”. Han tittade ner i golvet och hälsade med låg röst.
Nu behöver jag er hjälp. Jag chockad över hon tog dit honom. Trots att hon visste hur ledsen och upprörd jag blev efter honom. Är jag fånig som tog illa upp? Jag har inget emot att hon träffar honom, var så god. Jag har kommit över honom men blir fortfarande ledsen när jag tänker på det hela. Det var som sagt inte min fest, det är fritt att bjuda vem hon önskade. Hjälp mig, ska jag ruska på axlarna och tycka att det var helt ok eller hade jag anledning att bli illa berörd?
Very well. Kvällen bjöd god mat, trevliga människor och serviceinriktad personal. Plötsligt hörde jag att hon nämnde att min före detta förmodligen skulle dyka upp. Jag hostade till och hörde mig själv säga att om han dyker upp, då går jag. Så här i efterhand inser jag att det var väldigt töntigt att ställa ett sådant ultimatum. Det var inte min middag, jag bestämde inte vem som kommer eller inte. ”Du behöver inte umgås med honom om du inte känner för det” svarar hon. ”Du kan prata med de andra istället”. Jag skakade på huvudet. Tänkte att sällskapet på nio personer inte var så många att man vimlar bort sig från en person man överhuvudtaget inte ens vill se. Timmarna gick och snart slog klockan nattklubb. Syster dök upp och var strålande vacker (precis som vanligt!) Vi hängde med en störtskön tjej och planerade hej vilt en resa till Scotland för att kolla omgivningarna och dricka öl. ”Du bangar inte ur det här nu” sa jag med myndig stämma och pekade med hela handen. ”Neeeej” tjöt hon och lovade att detta inte var nåt fyllesnack utan något som verkligen ska bli av. Yeah, jag hoppas det! Alltid lika skoj när man springer på tjejer som är riktigt justa! (Vet ju att det kryllar av er där ute, ska bara få nys på er också.)
Vi svärmade runt på olika golv, hängde i baren, frotterade med andra middagsgäster. Såg födelsedagsbarnet på balkongen i telefon och plötsligt var hon försvunnen. ”Vart tog hon vägen?” frågade jag några ur sällskapet. De svävade med svaren och chansade på både högt och lågt. Funderade hit och dit, men slog det ifrån mig. Naturligtvis skulle inte hon ta dit honom, inte när hon såg hur jag reagerade vid middagen. Inte när de faktiskt inte ens kan benämna varandra som vänner. Men när jag gick en trappa ner någon halvtimma senare såg jag hans bekanta jeans. Blev så paff att jag tvärstannade, vände på klacken och gick upp igen. Letade upp några coola människor och drog iväg till andra sidan klubben. Där uppehöll vi oss ett par timmar tills jag och syster beslöt oss för att åka hem. Jag letade upp värdinnan och tackade henne för kvällen. Vände mig om och tittade honom i ögonen, log så stort att visdomständerna (om jag hade haft dem kvar) skulle ha synts och utbrast ”hej!”. Han tittade ner i golvet och hälsade med låg röst.
Nu behöver jag er hjälp. Jag chockad över hon tog dit honom. Trots att hon visste hur ledsen och upprörd jag blev efter honom. Är jag fånig som tog illa upp? Jag har inget emot att hon träffar honom, var så god. Jag har kommit över honom men blir fortfarande ledsen när jag tänker på det hela. Det var som sagt inte min fest, det är fritt att bjuda vem hon önskade. Hjälp mig, ska jag ruska på axlarna och tycka att det var helt ok eller hade jag anledning att bli illa berörd?
man kan inte vara bäst på allt
Det blev någon spärr, typ två striker men för det allra mesta fick jag knappt till nåt alls värt att beskriva. Mina kära lagkamrater överröste mig med goda tips. De visade handfast hur skorna skulle halka fram på rätt sätt, vinkade min handled och svungade ubertydligt med ena benet. Tssss... inte gick det bättre för det. Tillslut insåg jag att det var lönlöst att bli sur, det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna hämta hem placeringar. Jag vägrar att avslöja min poäng. Det räcker väl att ni får veta att jag bjöd laget runt efteråt?
sjuttsingen vad ont!
Strul är sammanfattningen av gårdagen. Den började tack å lov alldeles lysande och strålande! Träningsdejt med världens bästa Jane på morgonen! Trots glädjen över att träna med henne var jag trött och seg och kände inte alls för att ro fem kilometer. Men hon triggade igång min tävlingsanda med himla bra uppmaningar. Stairmaster trettio minuter lades på det och släpades också i seghetens tecken. Även där fick Jane mig att skratta högt. Inte minst när hon utförligt beskrev färgerna på ett barnprogram. Why? Mycket elementärt, min käre Watson: Trappmaskinen har tv-skärm. Den enda kanalen som fungerade för mig var en svartvit tv4+. Alltså försvann minst åtta minuter bara så där i förklaringar om vem som var grön, hade rosa byxor och ve det egentligen var som bar den blåa mössan. Mycket roande! (Jag fick mig även ett par tankeställare, något att verkligen ta till mig och fundera över. Har jag någonsin sagt exakt hur klok och smart Jane är? )(Berättar mer framöver!)
Jag åt frukost på ett café; grov macka med massor av kaffe. Förberedde intervjun jag skulle ha senare och läste på inför den kommande Bokmässan. Hoppade på pendeltåget till ”långt-ute-i-bushen” och blev förvånad över exakt hur långt ut jag hade hamnat… Inga spärrar, en liten landsväg vid sidan av spåren och resten skog. Eftersom intervjupersonen bodde en halvmil från stationen hade jag beställt taxi. Stod och hoppade på stället en stund. Ingen bil dök upp. Sick- sackade med fötterna en stund till. Ringde och frågade vart den hade tagit vägen; på väg. Trixade med kameran och drog i fingervantarna. Tjugo minuter efter beställd tid var fortfarande hela stationen öde. Det brummade till i backen och jag fick en ljusare min. Den mörkande dock när det var fel taxibolag. ”Ska du någonstans” frågade chauffören. ”Mmmm,” svarade jag. ”Men jag har redan beställt taxi.” ”Ah, då kan vi vänta tillsammans tills den kommer”. Han kommenterade vädret och jag hummade med. ”Hö, du är från Öland!” utbrast jag plötsligt när jag kommit underfund med hans dialekt. Han blev tvärtyst och såg förbluffat på mig. Blicken frågade hur jag sjutton kunde höra det, han som bott i stan sen – 77. (ja, det sista med årtalet upplyste han mig om) Tsss, tyckte jag. Ränderna går aldrig ur, så det så!
Långt om länge hade fortfarande ingen taxi dykt upp. Ölänningen hade åkt iväg och jag började misströsta. En beige volvo stannade intill mig. Min bedrövade uppsyn måste ha väckt vekade känslor. ”Behöver du skjuts?” Ängeln i bilen körde mig nästan hela vägen till dörren. Intervjun gick sedermera bra och jag kom iväg till pendeln igen, utan några större missöden.
Hem- skriva- radera- skriva- skriva… Svängde ihop en sen lunch medan texten växte fram på skärmen. Just när jag kommit in i ett bra flow kom jag på när klockan var kvart i fyra, att jag hade glömt att avboka Tour de France. Jag hade ingen som helst lust att bli kickad från nätbokningen! (för er som inte vet; missar man att avboka tre gånger straffas man med att inte kunna förboka pass under tre hemska veckor.) Rusade runt och försökte hitta träningskläder, spinningskor, lämplig vattenflaska, sparade alla dokument och strök under det jag absolut inte fick glömma. Haaa... eventuella åskådare hade förmodligen plockat fram popcornen och skrattat gott åt mina irrfärder i den gula villan.
Pinnade i väg som en liten blå till pendeln och kastade mig ombort med berott mod. I omklädningsrummet råkade jag i ivern att få på mig allt i rasande fart, dänga armbågen i bygeln på skåpet där man fäster hänglåset. En intensiv smärta spred sig längs hela underarmen. Lill- och ringfingret domnade bort och allt bultade. Trots att Tessan gjorde sitt bästa att leverera ett kanonpass nådde det inte riktigt fram till mig. Varje liten rörelse gjorde verkligen jätteont!
Idag är armbågen blåsvullen, fingrarna är fortfarande bortdomnande och armen fungerar bara i läget svagt böjd, rakt fram. Rackans, jag kan inte ens sätta upp håret eller skriva med penna! Någon som kan ställa upp som assistent under helgen?
Jag åt frukost på ett café; grov macka med massor av kaffe. Förberedde intervjun jag skulle ha senare och läste på inför den kommande Bokmässan. Hoppade på pendeltåget till ”långt-ute-i-bushen” och blev förvånad över exakt hur långt ut jag hade hamnat… Inga spärrar, en liten landsväg vid sidan av spåren och resten skog. Eftersom intervjupersonen bodde en halvmil från stationen hade jag beställt taxi. Stod och hoppade på stället en stund. Ingen bil dök upp. Sick- sackade med fötterna en stund till. Ringde och frågade vart den hade tagit vägen; på väg. Trixade med kameran och drog i fingervantarna. Tjugo minuter efter beställd tid var fortfarande hela stationen öde. Det brummade till i backen och jag fick en ljusare min. Den mörkande dock när det var fel taxibolag. ”Ska du någonstans” frågade chauffören. ”Mmmm,” svarade jag. ”Men jag har redan beställt taxi.” ”Ah, då kan vi vänta tillsammans tills den kommer”. Han kommenterade vädret och jag hummade med. ”Hö, du är från Öland!” utbrast jag plötsligt när jag kommit underfund med hans dialekt. Han blev tvärtyst och såg förbluffat på mig. Blicken frågade hur jag sjutton kunde höra det, han som bott i stan sen – 77. (ja, det sista med årtalet upplyste han mig om) Tsss, tyckte jag. Ränderna går aldrig ur, så det så!
Långt om länge hade fortfarande ingen taxi dykt upp. Ölänningen hade åkt iväg och jag började misströsta. En beige volvo stannade intill mig. Min bedrövade uppsyn måste ha väckt vekade känslor. ”Behöver du skjuts?” Ängeln i bilen körde mig nästan hela vägen till dörren. Intervjun gick sedermera bra och jag kom iväg till pendeln igen, utan några större missöden.
Hem- skriva- radera- skriva- skriva… Svängde ihop en sen lunch medan texten växte fram på skärmen. Just när jag kommit in i ett bra flow kom jag på när klockan var kvart i fyra, att jag hade glömt att avboka Tour de France. Jag hade ingen som helst lust att bli kickad från nätbokningen! (för er som inte vet; missar man att avboka tre gånger straffas man med att inte kunna förboka pass under tre hemska veckor.) Rusade runt och försökte hitta träningskläder, spinningskor, lämplig vattenflaska, sparade alla dokument och strök under det jag absolut inte fick glömma. Haaa... eventuella åskådare hade förmodligen plockat fram popcornen och skrattat gott åt mina irrfärder i den gula villan.
Pinnade i väg som en liten blå till pendeln och kastade mig ombort med berott mod. I omklädningsrummet råkade jag i ivern att få på mig allt i rasande fart, dänga armbågen i bygeln på skåpet där man fäster hänglåset. En intensiv smärta spred sig längs hela underarmen. Lill- och ringfingret domnade bort och allt bultade. Trots att Tessan gjorde sitt bästa att leverera ett kanonpass nådde det inte riktigt fram till mig. Varje liten rörelse gjorde verkligen jätteont!
Idag är armbågen blåsvullen, fingrarna är fortfarande bortdomnande och armen fungerar bara i läget svagt böjd, rakt fram. Rackans, jag kan inte ens sätta upp håret eller skriva med penna! Någon som kan ställa upp som assistent under helgen?