.

Strul är sammanfattningen av gårdagen. Den började tack å lov alldeles lysande och strålande! Träningsdejt med världens bästa Jane på morgonen! Trots glädjen över att träna med henne var jag trött och seg och kände inte alls för att ro fem kilometer. Men hon triggade igång min tävlingsanda med himla bra uppmaningar. Stairmaster trettio minuter lades på det och släpades också i seghetens tecken.  Även där fick Jane mig att skratta högt. Inte minst när hon utförligt beskrev färgerna på ett barnprogram. Why? Mycket elementärt, min käre Watson: Trappmaskinen har tv-skärm. Den enda kanalen som fungerade för mig var en svartvit tv4+. Alltså försvann minst åtta minuter bara så där i förklaringar om vem som var grön, hade rosa byxor och ve det egentligen var som bar den blåa mössan. Mycket roande! (Jag fick mig även ett par tankeställare, något att verkligen ta till mig och fundera över. Har jag någonsin sagt exakt hur klok och smart Jane är? )(Berättar mer framöver!)

Jag åt frukost på ett café; grov macka med massor av kaffe. Förberedde intervjun jag skulle ha senare och läste på inför den kommande Bokmässan. Hoppade på pendeltåget till ”långt-ute-i-bushen” och blev förvånad över exakt hur långt ut jag hade hamnat… Inga spärrar, en liten landsväg vid sidan av spåren och resten skog. Eftersom intervjupersonen bodde en halvmil från stationen hade jag beställt taxi. Stod och hoppade på stället en stund. Ingen bil dök upp. Sick- sackade med fötterna en stund till. Ringde och frågade vart den hade tagit vägen; på väg. Trixade med kameran och drog i fingervantarna. Tjugo minuter efter beställd tid var fortfarande hela stationen öde. Det brummade till i backen och jag fick en ljusare min. Den mörkande dock när det var fel taxibolag. ”Ska du någonstans” frågade chauffören. ”Mmmm,” svarade jag. ”Men jag har redan beställt taxi.” ”Ah, då kan vi vänta tillsammans tills den kommer”. Han kommenterade vädret och jag hummade med. ”Hö, du är från Öland!” utbrast jag plötsligt när jag kommit underfund med hans dialekt. Han blev tvärtyst och såg förbluffat på mig. Blicken frågade hur jag sjutton kunde höra det, han som bott i stan sen – 77. (ja, det sista med årtalet upplyste han mig om) Tsss, tyckte jag. Ränderna går aldrig ur, så det så!

Långt om länge hade fortfarande ingen taxi dykt upp. Ölänningen hade åkt iväg och jag började misströsta. En beige volvo stannade intill mig. Min bedrövade uppsyn måste ha väckt vekade känslor. ”Behöver du skjuts?” Ängeln i bilen körde mig nästan hela vägen till dörren. Intervjun gick sedermera bra och jag kom iväg till pendeln igen, utan några större missöden.
Hem- skriva- radera- skriva- skriva… Svängde ihop en sen lunch medan texten växte fram på skärmen. Just när jag kommit in i ett bra flow kom jag på när klockan var kvart i fyra, att jag hade glömt att avboka Tour de France. Jag hade ingen som helst lust att bli kickad från nätbokningen! (för er som inte vet; missar man att avboka tre gånger straffas man med att inte kunna förboka pass under tre hemska veckor.) Rusade runt och försökte hitta träningskläder, spinningskor, lämplig vattenflaska, sparade alla dokument och strök under det jag absolut inte fick glömma. Haaa... eventuella åskådare hade förmodligen plockat fram popcornen och skrattat gott åt mina irrfärder i den gula villan.

Pinnade i väg som en liten blå till pendeln och kastade mig ombort med berott mod. I omklädningsrummet råkade jag i ivern att få på mig allt i rasande fart,  dänga armbågen i bygeln på skåpet där man fäster hänglåset. En intensiv smärta spred sig längs hela underarmen. Lill- och ringfingret domnade bort och allt bultade. Trots att Tessan gjorde sitt bästa att leverera ett kanonpass nådde det inte riktigt fram till mig. Varje liten rörelse gjorde verkligen jätteont!
 Idag är armbågen blåsvullen, fingrarna är fortfarande bortdomnande och armen fungerar bara i läget svagt böjd, rakt fram. Rackans, jag kan inte ens sätta upp håret eller skriva med penna! Någon som kan ställa upp som assistent under helgen?