.

I går kväll funderade jag över saken igen. En hel arbetsdag plus 55 minuter Tour de France och jag hade fått ur mig den mesta besvikelsen. Speciellt efter att jag läste era kommentarer, tack för tankarna!
Känner dock att en närmare förklaring kan behövas: Det stämmer att jag kan inte lasta över allt på min kompis, verkligen inte! Ville hon att han skulle komma, självklart skulle han det. Hennes fest -hennes gäster och jag är tacksam över att jag fick komma. Jag hade inte gjort någon scen om, som Jane skriver, hon hade varit lika nära vän med honom som med mig.  Vi har varit kompisar i lite mer än fem år och jag har inte hört att de skulle ha umgåtts eller haft någon relation som kan liknas vid vänskap. Fast å andra sidan, skulle hon ha haft anledning till att berätta det för mig? Men att hon smusslade med sms och mobil och bara försvann tycker jag är märkligt. Jag kräver inte att hon skulle stövlat fram till mig och sagt att han hade kommit. Å andra sidan hade det känts bättre om de inte gått upp i rök under flera timmar. Hmm, en sådan konstig situation det blev! (Jag tar till mig min vän Malins råd; lämna det och gå vidare.)

Just nu har jag brådis. Har mycket, mycket att göra klart innan det är dags att slänga mig på tåget tillbaka till Stockholm. Känner mig trots allt ganska pigg, detta att helgen inte bjöd på alltför mycket återhämtning. Tur att man fortfarande är ung! (hosthost) Tror minsann att joggingturen innan jobbet imorse satte fart på cirkulation och glädjesprittande ämnen. Sweet!