.

Mina tummar ser ut som en krigshärd. I allafall om man får tro
min vän Cissi. Jag spatserade på bokrean tillsammans med henne och under  en välbehövlig matpaus spanade hon in fingrarna. Hon suckade "Tur att det är din syster yster jobbar som sjuksköterska. Du skulle ínte ens bli insläppt på en avdelning, din vandrade smittofara."

Hmmm... kanske det. Jag har petat så länge jag kan minnas och vet inte riktigt varför. Ibland märker jag att resten av fingrarna är nerkletade med blod, då har jag pillat sönder tummen totalt.  Och det värsta är att jag inte ens lägger märke till det! (Bilden till höger är bevis!) Kan inte skylla på att jag är nervös eller orolig. Autopiloten är inställd på *peta -tummen* och jag kan inte annat än att lyda.

Har ni några tips på hur jag ska sluta? Visserligen är väl ärren för djupa för att någonsin kunna försvinna, men det blir knappast bättre av att ständigt vara öppna sår. Dessutom gör det ont. Har testat plåster, funkar inte. Silvertejp, inte det heller. Gips. Kan det vara en lösning?