.

Eftersom förra inlägget handlade om fredagen, är det inte mer än rättvist att detta handlar om lördagen! Jag vaknade omtöcknad på soffan vid nio- tiden.Planen var att vi skulle åka till Göteborg och Liseberg en timma senare. Fick liv i bror halv tio. Var färdigpackad ungefär en halvtimma senare. Tur eller bara bra timing, just när dragkedjan drogs igen kom N in genom dörren. Som ett under lastade vi in oss själva och min 32-kilosväska plus stor påse i bilen. Innan vi körde förbi stadsgränsen vr vi tvunga att tanka. Jag och bror posade som värsta proffsen. Han var lite motvillig till en börja med. Det hindrar inte mig, haha. Med lite övertalning samt smärre hot kommer man långt!

Jag somnar alltid när jag åker bil en längre sträcka. Mina föräldrar har sagt att det är ett drag från barndomen som jag får dras med. Pinsamt men sant. Tur att N var så vänlig att han visar exakt hur snygg jag är när jag sover... Haha.
Väl på Liseberg var det smockat med folk. Ingen överraskning direkt, det var högsommarvärme och perfekt väder för en  nöjespark. Det hjälpte föga, inte blev det så värst mycket roligare att få köa 40 minuter inför varje attraktion. Tur att solen sken, vatten fanns i överflöd och att humöret var i topp! Trots all väntan lyckades vi klämma in riktigt många åkturer! Jag förvånade mig själv genom att inte skrika något alls. Vadan detta? Jag brukar alltid vara värsta chicken och tycka att precis allt är superotäckt. Nu pirrade det knappt i magen. Kanske dags att utmana mig själv med base jump från Fritt fall nästa gång istället för att slungas ner i själva sittgrejsen? Eller varför inte klättra på Balders räls istället för att svepas med i vagnen? (möjligheterna är enorma!)

Min bror älskar Burger King. Kanske mest för att restaurangen inte finns i Halmstad och han inte får tag i det på fem röda. Inne på Lisebergs område  finns inte mindre än två ställen som serverar burgarna. Han beställde universums största meal. Jag försökte försiggå med gott exempel och ta morötter istället för pommes. Det imponerade inte på någon, absolut inte på bror- som anser att den friterade potatisen är en fullvärdig närningskälla för vitaminer och mineraler. Rackans, det syns ju inte ens på honom! (nu kan förklaringen ligga i att han äter det typ en gång i halvåret. Men ändå!!)

Tiden gick alldeles för fort och det var snart dags att ta tåget hem. Jag glömde att kolla exakt hur lång tid resan skulle ta. När jag blickade upp från min bok, hörde jag att vi var i Laxå. Då insåg jag att jag bokat den låååånga vägen hem; den via Örebro. Ah, klantigt!! Istället för att bara tuffa tre timmar, satt jag närmare fem. Segt efter ett tag, men inget som inte en promenix i tåget löser. Och när killen i kiosken visade sig vara supertrevlig och gav rabatt, då kunde jag inte sura längre. Tågresor bör kanske vara lite längre för att man ska uppskatta dem fullt ut. (Det har jag förvisso ingen aning om, men det lät väldigt bra!) Strax efter elva nådde jag Stockholms central. Precis som alltid när jag varit borta en längre tid överraskas jag av dialekten. "Oj, låter folk verkligen så här" hinner jag tänka innan jag vant mig. Men hemma är ändå hemma och det känns skönt att ha kommit hit igen. Komma ner i varv, göra trilioners matlådor och sortera ur garderoben... Ja, sådant slappande tänker jag sysselsätta mig med innan allvaret börjar. På fredag gör jag min första dag på nya jobbet!!