.

På förmiddagen den 21 december kom rastlösheten och attackerade med full kraft. Jag löste den akuta fasen med att snöra på joggingdojjorna, dra löparbrallorna och jackan. Hittade en jättefin mössa med Skogsmulle på.  (Om man använder modegurunas favoritord för närvarande, borde jag väl skriva vintage...) I väg i minusgraderna och i uppvärmingstempo. Bob Marley i lurarna gjorde det småsvårt att få upp tempot, bytte till lite mer taktfasta September. (Jag gillar hennes nya skiva Dancing shoes jättemycket. Helt perfekt när man behöver få energi ute i spåret)

Kom ut på grusvägen vid Kvillemåla med branta backar uppåt och stupande nedåt. Skönt för fötterna att kuta på annat än asfalt för en gång skull! Vägen slingrade sig genom skogen kantad med stenmurar, gärdsgårdar och gläntor. Passerade varggropen och stålbron (som hästarna alltid vägrade gå över) och förväntade mig samma täta skog som alltid har funnits där. Istället såg det ut som om vilda elefantar haft en bättre fest. Alla träd var puts väck, eller borta och borta. De var staplade i gigantiska staplar i ena änden av skogsbrynet. Blev så förvånad att jag var tvungen att stanna till en sekund. Såg ju inte klokt ut, hur kan man mejja ner ett helt skogsparti bara sådär? (utan att ens fråga...) Skakade på huvudet och fortsatte ut på stora väge. Det är så annorlunda att jogga här i virserum. Alla hälsar och några ropar uppmuntrande ord. Landsbygden har sina fördelar, trots allt!