.

Under stort sett alla skolår hade vi innebandyturneringar. Man skulle fixa i hop egna lag ur samma årskurs och träna som sjutton. Det mest spännande var att se vilka som körde de fulaste knepen och tog hem segern. Sjuorna slogs på mesigaste sättet. Man visste ju inte vad som var ok eller inte! Åttorna provade några fler metoder medan niorna bankade på allt vad klubborna höll för. Man hade inget att förlora, riskerade inte att åka på styrk av något lag året där på. Därefter kom lagnamnen på intresselistan. Kanske var det just det innebandyturneringen egentligen gick ut på. Redan i femman gick man och fundrade på vad laget skulle heta. De som lyckades bäst på den fronten, vad jag minns (och det är det som räknas eftersom det är min blogg. Är vi överrens om det?) är D-son och Dhala. De kallade sig under samtliga år "Näst intill Diviga".

Ordet diva var bland det värsta man kunde bli kallad för. På nittio-talet, märk väl andra halvan på årtiondet, brukades inte ord som hora och liknande i den kategorin på Centralskolan. Det grövsta och mest illasinnade ordet av alla var diva. Ni som var med på den tiden måste minnas! Skallade det i korridoren visste man att det var fara å färde. Därför var det så fantastiskt och självupptaget och underbart kaxigt att de gick och kallade sig för Näst intill Diviga. I tre år på raken dessutom.

Saknar den tiden. Inte att vara tonåring igen och vara rådvill när det kom till precis allt. Men till den tiden när man hade koll på vilka ord som var ute och vilka ord som absolut skulle användas. Känner mig lite off just nu. Men det kanske tillhör åldern. Har jag gått och blivit gammal, trots allt?