.

Imorse skrev jag att saker och ting omöjligt kunde bli så mycket sämre. Vaga förhoppningar och krampaktigt hållandet om tummar. Gnuggandet av hartassar och spanandes efter fyrklöver. Bah, inte hjälpte det! MIssförstå mig rätt nu; själva arbetsdagen gick bra. Hitills trivs jag utmärkt med mina nya kollegor och jobbet flyter på. Lite ringrostig men det får man nog räkna med någon dag till. Nej, kruxet är när jag ska till och från Uppsala. Eftersom jag inte lyckats få med mig cykeln ännu är jag hänvisad till stadsbussen. (skulle ha kunnat gå, men skavsåret på hälen gjorde fortfarande rejält ont. Och inte ett enda plåster lyckades jag uppbåda) Den var lite, lite sen. Jag rusade (verkar vara min enda träning nu förtiden...) mot tåget men missade med en halv hand. Väntade en halvtimma plus åtta minuter. Min vana trogen var det något växelfel som gjorde att det anlände senare till centralen. Lugnt än så länge. Klockan var bara halv sex och jag skulle ha gott om tid för att köra genom rygg och triceps på Sats hemma i Stockholm. Men när vi precis susat förbi Knivsta sackade tåget. Det gick långsammare och långsammare för att tillslut stanna helt. Vi stod stilla i tio minuter. Det surrade till och lamporna slocknade och ventilationen stängdes av. Ytterligare fem minuter gick tills en tjej i personalen tog till orda. Hon lät ursäktande och med en försiktig stämma förklarade hon att vi snart skulle vara på väg igen. Det var ett tekniskt fel på loket som var lätt ordnat. En kvart traskade iväg. Den fick sällskap av en kvart till. Tjejen harklade sig igen: Det var lite värre än väntat och de hade kallat efter förstärkning i form av ett nytt, fräscht lok.

Regndroppar ritade kusliga mönster på fönstret. Tvärs över ängen vajade björkarna och jag kunde nästan slå vad om att en älg eller två betraktade oss bakom några tallar. Vildmarken regerade totalt i Upplands mörka skogar. Några tåg visslade om oss. Vi stod hjälplöst kvar. En och en halv timma senare och inget hände. Jag ringde mina dagars upphov för att få lite tröst. Det kändes minst sagt eländigt. Jag var trött och hade ilsk huvudvärk. Hade inte ätit på åtta timmar och var i stort behov av något mer än sunkiga bistro- frallor. Mitt träningssug var enormt och när insikten kom att jag inte skulle hinna träna den kvällen blev bägaren full. Krokodiltårar rullade ner för ena kinden och jag ansträngde mig allt vad jag hade för att inte låta mamma höra. Så klart hon gjorde, mammor har en magisk känsla för sådant. Alla världens sorg hängde plötsligt på mina skuldror. Ja, så kändes det ialla fall! Tur att mamma är mamma och precis vet vad hon ska säga. Jag kommer alltid vara hennes barn, hur gammal jag än blir. Och med jämna mellarum känns det väldigt tryggt.

En halvtimma försvann. Tio minuter till. Ingen information för fem öre. Malin ringde efter jag gnällt i ett sms. Sötnosen piggade upp mig med berättelser om hennes guddomligt  söta tvillingpojkar. Den virtuella kramen värmde lika gott som ett varmt skumbad. (darlin´, du har ingen aning om hur mycket du egentligen gjorde!) Batteriet dog i mobilen samtidigt som vi sa hej och kram. Jag läste ett par sidor ur min pocket. Bläddrade i Kupé, kollade på klockan. Och då, exakt 124 minuter i stillhet började något hända. Det tillkallade loket var på plats, lamporna blinkade till och fläktsystemet väcktes till liv. Undrens tid är ej förbi! Sakta sakta, precis som om det tvekade rullade vi iväg.

Tre timmar försenad stod jag och väntade på pendeln hem. Regnet smattrade höstlikt och tröjan var alldeles för kall. Men vid hemstationen, under bron stod cykeln och väntade. Sicken tur; jag slapp promenixa tio minuter i ösregnet. Med hojjen tog det bara fyra minuter racerfart tills jag stod i hallen. Ännu mera tur- golvvärme! Ibland vet man inte riktigt hur lycklig man kan bli. Små triviala saker som gör hjärtat glatt. Ungefär som nu när jag druckit ett par koppar the och snart ska få sova. Och jag är glad, trots allt. Det är en ny dag imorgon, och nu kan det faktiskt inte bli så mycket värre!