.

Solen värmde som den bara kan göra en lördag i augusti. Strålarna lekte skuggteater på väggarna, rände mellan soffan, skrivbordet och bunten med gamla ELLE- tidningar på golvet. Utanför uttryckte fåglarna sitt stora nöje med (förmodligen) sommarens sista härliga helg. Jag vaknade mitt i en dröm om brinnande bussar och exploderande bensinfat. Jag satt fast och minns att det var tur att jag skulle dö där. Med sådana brännskador har man ändå ingen chans att överleva.

Ihopkurad i säkerheten, låg kvar några ögonblick bland mina skrynkliga lakan. Öppnade och stängde ena handen, nästan förvånad att den inte var sotsvart. Sökte med blicken ut i rummet över klädförslagen på skrivbordsstolen. Insåg att jag ännu inte hade bestämt mig vad jag skulle välja till kvällens trettio-års fest. Steg upp och vägde det ena plagget efter det andra i handen. Kunde omöjligt avgöra vilken överdel det skulle bli. Äh, la ner några i väskan för att välja senare. (skjuta upp saker till senare... alltid ett bra alternativ!)

Lastad med sovsäck och bag fylld med allsköns viktigheter gav jag mig iväg till Kungsholmen. Det är så bra med vänner som har bil! Speciellt när man ska hela långa vägen till St Anna skärgård (typ söderköping) (japp, samma söderköping som har glassrestaurangen Smultronstället) Vi vände om en gång när A-K glömde presenten i hallen...Resten av färden gick relativt smärtfritt. Jag satt i baksätet och när jag kollade på Jonas märkte jag en sak; rackans vad lik Arn han är! A-K utbrast detsamma och vi myste åt att få åka i samma bil som självaste Arn. (ledsen brudar, Jonas är lyckligt gift med en fantastisk tjej)Vi stannade på Donken i Norrköping för att förbereda magarna inför kvällens frosseri. Måste ju tänja ut magsäcken. (Ska man tänja magen bör man göra det någon dag innan. (alltså, detta är ironi...) Klockan var typ två och maten skulle komma på bordet runt åtta.) Jag och A-K fnissade att vi borde kalla Jonas för Jocke (Killen som spelar Arn heter Joakim) och se om några fler såg likheten med rollfiguren.
Det stod tre före i kön. "Hinner jag byta om" frågade jag. "Skynda dig" blev svaret. Jag sprintade iväg och drog på kjol, linne och klackar. Bättrade på mejken och trippade tillbaka till kön. Den hade rört sig två centimeter under de tio minuter jag var borta. Efter A-K´s ombyte hade vi kommit tre centimeter längre. Inte för att jag på något sätt vill framhålla personalen på snabbmatsställen i Stockholm. Men här (eller där, vart man nu befinner sig) går det rejält mycket fortare. Det tog tjejen i kassan lite mer än 35 minuter att betjäna fyra kunder. Det hade gått snabbare för oss äta på en vanlig restaurang.

Efter en felkörning, ett par telefonsamtal och något varv kring ängar och åkrar kom vi så fram. Orsaken till vårt firande mötte oss, strålande glad i en underbar kreation. Klänningen var turkos och så självklar på Bea att man bara kunde nicka saligt. Det började trevande med hej och god dag och presentationer med alla nya nunor. Efter en liten stund lossnade det. Främlingar är vänner du ännu inte känner. (djupt, inte sant?) Riktigt spännande blev det när sällskapsspelen åkte fram! (ja, det är fortfarande populärt i frikyrkokretsar) Bland bakverk, bullar och biscottis rullades tärningar, bläddrades kort och pusslades med dominobrickor. Fler och fler trillade in och en ledig plats att sitta på blev hårdvaluta. Ju senare kvällen blev, desto trevligare blev det. Skratten måste ha ekat långt ut på bygden.

Sent omsider stöp jag i säng. Somnade innan jag krupit in i sovsäcken och dåsade tungt tills nästa morgon. Det kanske inte ska bli så illa att bränna av en fest när jag själv blir trettio (ena benet i graven) om några år.