.

Min kollega slog mig med en minut i lördags. Det gör mig både irriterad och sur över att jag inte pinnade på lite mer. Jag hade krafter kvar efter spurten och ångrar att jag höll igen. Gahhh… Plötsligt är mina 49 minuter en skittid. (Tur att han inte är här idag…)

Över till något helt annat:
Vid elva- tiden igår kväll ringde den fasta telefonen. Jag hade somnat och blickade yrvaket ut i mörkret. Lagom tills jag trillat ur sängen, kravlat mig till skrivbordet och hittat luren tystnade signalerna. "Var det nåt viktigt ringer de igen," filosoferade jag. Kröp in mellan lakanen igen och tyckte det var väldigt skönt att ha flera timmars sömn framför mig. Ett par timmar senare rycktes jag åter ur drömmarna. Satte mig rakt upp och kunde inte förstå vad som hade väckt mig. En ilande ringsignal från dörren var förklaring nog. Jag drog upp knäna mot hakan och fokuserade blicken vid sovrumsdörren. Aldrig i livet att jag tänkte gå ut i hallen och öppna! Tittade på mobilen; 01.03. Tystnaden ekade mellan väggarna. Ytterligare en signal och jag ryckte till. Pressade mig själv att åtminstone se vem det var. Öppnade sovrumsdörren och spejade ut bland jackorna. Smög med tassande, tvekande steg till fönstret på gaveln. Där har man, om det vill sig väl, utsikt över farstubron och möjlighet att se vem som står framför dörren. Tog spjärn med tårna, lutade mig osynligt mot fönsterbläcket och höll andan. Tomt. Jag rynkade pannan i ett försök att klura ut vem som ringer på mitt i natten för att sedan försvinna. Normala människor hade låst upp dörren och tagit ett steg ut. Inte jag. Har sett alldeles för många skräckfilmer för att göra det misstaget. Gned ena foten mot smalbenet. Balanserade på så sätt en liten stund tills jag kom på det bästa alternativet; gå och lägga mig igen. Hepp, behövdes inga stora övertalningskampanjer för att lyda kommandot.
Det blev inga fler telefonsamtal eller ringningar den natten. Det fanns inte heller någonting utanför dörren när jag klev ut. imorse. Ingen lapp, inga skrapmärken, ingen korg med bebisar/kattungar/hundvalpar/rosor från okända beundrare- no nothing.

Jag undrar fortfarande vem det var. (Om det var du som stod utanför min dörr i natt; please skicka ett mess eller ring på mobilen. Vet jag bara vem det är (och inte titulerar sig som galen yxmördare, bödel eller förrymd fånge från Kumla i sitt CV) släpper jag med glädje in dig. Erbjuder en plats på soffan, kopp the eller ett gott samtal.)