.

Det bådar inte gott. Klockan har inte ens slagit förmiddagsfika och jag har redan dragit i mig fem koppar kaffe. Japp, vi har kaffemaskin här på jobbet och jag är alldeles hög på nyhetens behag. Men det måste ta slut snart. Om inte annat för att skona min mage- eller att hindra en kommande koffeinförgiftning. Bara en kopp till, sedan får det vara nog. Åtminstone till lunch. 

Tackar som frågar, det gick utmärkt att ta mig till jobbet idag. Åkte pinsamt tidigt, till och med för att vara jag och för att åka hela långa vägen till Uppsala. Skulle ha med mig cykeln och den får bara åka med på pendeltågen innan klockan 06.00. Den stora utmaningen blev däremot att få med den på Upptåget. Jag hoppades att konduktören på något sätt skulle missa att det stod en cykel vid dörrarna. Eller i alla fall inte påpeka att det inte var tillåtet att ha med den ombord. Vissa paragrafryttare skulle frusta att den inte ens fick synas på samma perrong som tåget innan det magiska klockslaget 09.00. Jag höll halvt om halvt andan. En glad tjej kvittrade förbi och just när jag betalade slängde hon en blick mot min cykel. Satte nästan i halsen. ”Är det där din?” frågade hon. Jag hummade. ”Du vet väl att du inte får ha den här?” Jag hummade igen. ”Äh, det gör inget. Inte idag när det regnar och du stort sett sitter ensam i vagnen.” Hon log och gav mig en tafatt klapp på axeln. Jag smilade ännu större och utnämnde henne som dagens ängel. Resten gick som en dans. Regndans bör man förmodligen säga; jag hittade till redaktionen på allra första försöket. Det slutade regna när jag kommit halvvägs och lamporna vid min desk får fungera som substitut för solen.

So far so good. Håller ni tummarna för att resten av dagen går lika bra?