.

Ahh... vilket äventyr jag varit på! Är man, som jag, totalt befriad från allt vad lokalsinne heter (Det borde verkligen ha ett bättre namn än "dåligt lokalsinne"!) är det sannerligen inte enkelt att komma rätt. Speciellt inte när hela platsen är under ombygnad.
Låter det som om jag bara svamlar? Inte då, måste bara föklara vad jag menar först... Åkte till Uppsala på morgonen för anställningsintervju på en tidning. Jag gjorde en del av min praktik där för fyra år sedan och tog alltid bussen dit. När jag hoppade av tåget imorse visade det sig att stationen byggs om.  Busshållplatsen var totalt väck. Min buss existerade inte, informationen var obemannad och Uppsalas länstrafiks hemsida inte uppdaterad. Överdriver inte ett dugg när tårarna hängde i ögonfransarna. Jag mindes inte hur man tog sig till fots och taxi ville jag inte slösa pengar på. Men minuterna tickade på, hjärtat dunkade öronbedövande och jag var bara tvungen att komma i tid! Efter att ha cirkulerat runt en kvart hittade jag en buss med öppna dörrar. Stack in huvudet och frågade tjejen var jag skulle ta vägen. Hon var superpedagogisk, pekade och visade till rätt hållplats. Som tröst sa hon att jag inte var ensam om att virra bort mig. Skönt det!

Jag hann precis fixa till håret och lägga på ett lager lip gloss. Väl där fick jag gott kaffe och en bra pratstund med chefredaktören, redaktionssekreteraren och redaktionschefen. De var mycket positiva och tyckte att jag inte bara var en trevlig person utan även skicklig journalist. Dessutom ansåg de att jag såg vältränad ut! Haha... vad roligt.

Nu håller jag alla tummar jag har! (Ni med, inte sant!)