.

Ibland kan jag sakna Oskarshamn. Den släpiga småländskan med betoning på alla vokaler. (Det märkliga är att när jag pratar småländska blir det inte den sorten som de pratar hemma på höglandet. Nej, det är den sort som finns på ostkusten.) Killarna på Tre bränder som alltid gav rabatt, tonåringarna i kyrkan och min alldeles egna lägenhet. Marina Muräna, Felix, Martin och båten. Morgonpromenaderna med Plin. Men det jag saknar mest är närheten till allt. Man kunde bestämma träff med någon för att ses tio minuter senare. En kvart om det var sommar och man skulle ses ute på Havslätt (En camping med helt okej badstrand. Red.not) Alternativt vinter och det var pulkaåkning vid Hjortberget. Kunde promenera till gymmet på tre minuter med gympadojjorna i handen.

Här är det helt andra tongångar som gäller. "Då är jag hos dig om en timma, blir det bra?"  Måste det verkligen ta en halv evighet innan man når sin destination? Jag vet att det är helt andra avstånd här, man åker utan vidare tre- fyra mil  utan att man tänker på det. Men det är tiden jag blir trött på. Det känns som man man tillbringar hela livet på någon av SL´s färdmedel. Visserligen har jag plöjt en avundsvärd mängd böcker, tidningar och löst fler korsord än en sysslolös pensionär gör under en halvt decennium. Men det är så himla tröttsamt. Fast det kanske är priset man får betala för att bo i stockholm? Hoppa in i en av tunnelbanans avgångar, vad sägs om Farsta strand 14.28, och res dig genom livet.