.

Jag är ingen vidare telefonmänniska. Pratar mycket hellre med en person face 2 face istället för att ta det via teknikens värld. Men ibland måste man plocka upp luren och ringa det där samtalet i alla fall. Egentligen är det väl inte så farligt, men jag ha ögonkontakt med den jag pratar. Vill visa med gester och himla med ögonen om jag skulle få för mig att vara ironisk. Telefon är så opersonligt! Dessutom är jag barnsligt förtjust i grönt te, Pepsi Max och Extra tuggumi. Då kan det samlas lite... ja.... hmm... luft (kan man uttrycka sig så) i magen. Jag är livrädd för att den ska smita upp när jag pratar. Vet precis hur det skulle sluta:

"Då bestämmer vi att jag kommer på onsdag buuuuuuurp"
"Ursäkta vad sa du för något?"
"Ähhh... nää....inget... jag menar...."
 "Jag hörde nog vad det var. Fy så oförskämt!"
Klick
piiiiiiiiiiiip

Och det kan vara biljetten till arbetslöshetens obamhärtiga värld.  Jag nämner inte ens den skenande pulsen som galopperar i väg när jag spelar in för att göra radioprogrammet.