.

Mobilen ringde när jag satt på pendeln hem igår. ?Vart är du någonstans?? frågade allra käraste syster. På hemväg svarade jag. ?Du ska vara här! Jag har ingen att hålla i handen. Det är en Wallanderfilm på tv och jag vågar inte se den själv.?
Åh, stackarn! Hon hade trots allt en poäng där, vem vill bli traumatiserad på egen hand? Det påminner mig om när jag låg på sjukhus och en skräckfilm visades på tv. Vi vågade inte se sen var för sig. Istället pratade vi i telefon filmen igenom och kommenterade allt som hände. Var och en framför sin tv. Det kändes mindre ensamt på så sätt.

Jag kom hem precis lagom till en kopp thé och en varm soffa. Fattas bara när halva är ockuperad av kuddar och filtar! Och filmen, den var precis som en Wallanderfilm ska vara; lagom blodig, otäck och full av oväntade vändningar.