.

Tjugo blindstyren trängs i hissen på väg ner till Sala silvergruva. 155 meter ner i berget där endast mörkret huserar. Fast.. det spelar inte så stor roll för flertalet av dem. Är man stenblind så är man. Med följde guiden med de fantastiska ögonen. (Får man titta på lavendelögon när man egentligen har sina tankar på någon helt annan?) Helt passionerad för berget. Klädd i en tunn linneskjorta när vi andra huttrade i en gruva med droppande väggar och fem grader. Efter en och en halv timma i trånga gångar och gigantiska salar kändes varken händer eller fötter. Ficklampor med ljuskäglan dansades framför fötterna. "Här är det lite stenigt. Ducka för klippavsatsen. Nu blir det trångt, det är därför vi är så nära varandra...."  Som ledsagare berättar man allt man kan få syn på. Stora underjordiska sjöar. Släta väggar. Knaggliga som sprängdes för flera hundra årsedan. 

Jag kollade bakåt efter några som halkat efter. Ljuset träffade den första. Blixtrade till som kristall i solglasögonen. Skrattanfall och får med mig Amanda. Hon rycker hysteriskt i mitt pekfinger och håller på att få hjärtstopp. Ekot skallar, studsar, hoppar i gruvgångarna. Kan man göra något annat när någon spatserar i nattsvart kaffemörker. Och har glömt att ta av sig de heltäckade solglasögonen.

Som sagt, är man stenblind så är man.