grym tid!

Asså, jag känner mig så nöjd! Sprang Vårruset igår. (Även känt som kärringruset av ganska uppenbara anledningar.)  Slog mig att det var sex år sedan.  Oh dear, är det verkligen så länge sedan? (ja ruth. Det är sex år sedan i år som du tog studenten... och trean var sista året du sprang) Minns att jag inte var så värstans pigg det där sista loppet. Hade problem med en höft och kunde inte ens stödja på benet kvällen innan. (reumatism, utslitning eller bara vanlig hederlig överträning. Om det tvistade de vise) Men kommer man från öländsk härkomst, mixat med en del norsk är svaret givet: Helt otroligt, galet, vansinnigt envis när man sätter den sidan till. Så jag haltade mig runt banan. Mest ilsk för att jag inte kunde springa.

image41


Det skulle jag ta igen i år! Tillsammans med allra käraste systers kollegor skulle det slås rekord. (jag håller med att det låter wierd. Varför springer jag med systers kollegor. Ehum... vet inte!) Vi träffades vid Sankt Eriksplan och började bege oss bort mot universitetet. Rackans vad folk det var på väg! Lagom till starten knatade jag och Anna-Karin bort till avspärrningarna. Det finns en mängd med startgrupper varav de första är tävla, springa fort och springa. Men det osar gammal älg när tanter med Hässelbys lokalförvaltning tryckt på ryggen ställer sig i raden. Fler och fler tillsynes slappa varelser ställer sig i porten för mycket vältränade personer (enligt rekomendationer).

Svaret får man när starten går. Efter 500 meter började ett hundratal gå. Efter ytterligare 500 meter följde tvåhundra samma trend. Är det konstigt att man blir vansinnig? Första kilometern tog sju minuter, ja men det är inte klokt vad kasst det är! Så respektlöst att man knappt finner ord att spotta ur sig. Är det springa så springer man. Lunkar man gatan fram, startar man i Lunka-gruppen. Hur svårt kan det egentligen vara? (ett av visdomsorden...) Jag hittade en lucka efter två och en halv kilometer. Därefter flöt det över förväntan bra! Kunde ta ut stegen och behövde inte hejdas så många gånger av folk som höll lägre tempo. 18 000 deltagare tar plats. (Vilken syn att se alla från en luftballong. I allafall under uppvärmningen. Snacka om vilken syn när alla tusen stampade i takt och viftar med armarna.) Nu ramlade jag från ämnet. Koncentration och tillbaka till spåret. När det återstod en kilometer började det bli tjockt med folk vid dikesrenen. Tjoande folk och sjungande artister. Smart egentligen, de allra flesta får en adrenalinkick utan dess like. Spurtade som en galning det sista. Sprängde målggränsen på 23. 28 minuter. En bra tid på fem kilometer! Nästa år ska jag komma under 20... men just nu är jag helt nöjd och glad. Dessutom smakade fikakrogen så mycket bättre då. Vad mer kan man begära?

Kommentarer
Postat av: joel

Tja Ruthis.
Är i Gbg och läser din blogg.
Fint värre.
Är stolt över dig. Vårruset: r.e.s.p.e.c.t!!!

2007-06-07 @ 12:49:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback