flickan med guldbyxorna

Jag skäms så ja nästan avlider. Eller skäms är väl att ta i med rejäla spadtag. Skaver lite, är nog en mer korrekt beskrivning. Som en mix av smålänning och ölänning ligger det ganska väl till att man inte vill slösa mer än nödvändigt. Och igår hade jag spenderarbyxorna på mig. De med djupa fickor och tillsynes oerhörda resurser. Slank in på J Lindeberg med Mattias. Hittade ett par bralls som bara var sååå underbart fantastiskt fina. När Matte därefter understryker det jag anat,  fanns bara en mening i huvudet: Får jag inte dessa jeans blir jag ALDRIG mer lycklig. Inte en chans. Pling....

Stod emot sandaletterna från Vagabond. Även ytterligare ett par jeans från Filippa K. Linnet, toppen, klänningen  från Levis, Whyred, Acne. Därefter var hela motståndskraften borta. Ungefär som hos en leukemipatient som just fått ny benmärg. En enda liten usling till bakterie ställer till mer oreda är stormen Gudrun. När man känner av det, är det minst inteligenta av allt att traska in i ytterligare en butik. Och vad gör ovanstående? Jopps, du gissar rätt (grattis, vad ska du göra med dina tio tusen knappar av äkta blackelit?) On Off lockar med neonskyltar. För en vanlig människa ser de helt vanliga ut. Men för en människa i min situation lockar de värre än en myra till jordgubbsylt. På en vägg hängde Ipods av diverse storlekar, kulörer och likande. Inte för att jag kan en massa om gigabyte och mixelpixlar och prestanda med diverse hårddiskar och skrivare. Men jag vet hur en Ipod ser ut, en sån totalt stjäl hjärtat och vägrar lämna tillbaka det. Inte förrän man bär iväg med den i en påse och skrivit på kvittot. Suck. Precis så slutade historien. På skrivbordet hemma finns en chockrosa Ipod nano. Nu vet jag att jag kommer att bli lycklig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback