.

Eftersom jag vaknade före utsatt tid i söndags, bestämde jag mig för att vara lite hurtig. Skuttade i joggingkläderna och snörade på mig skorna. Andades djupt (inga rosslingar idag) hoppade lite på stället (spänsten känndes fin) tog några joggsteg fram (ah, nice) och hux flux var jag i väg. Rundan jag tog var inte så backig som den andra och drog på. Det kändes som om jag svävade fram och blev nästan förvånad när jag kom hem igen. Så lätt att springa var det länge sedan det var. And me like!

Väckte Syster, gjorde frukost tillsammans och mejkade oss så bra vi bara kunde åstakomma. Söndag och andra advent. Då var det naturligtvis kyrkan som gällde. Som vanligt var vi ganska sena på väg ner till pendeln. Klockan plingade till vid övergångstället och vi tokrusade in på stationen. Med nöd och näppe samt hjälp från en kille som höll upp dörrarna, kom vi med. Puh...

Efter kyrkan brukar vi vanligtvis luncha med gänget. Men jag hade lovat för hur länge sedan som helst, att vara värd för Levande Sjungande Julgranen.  Fick en gigantisk pin på tröjan med texten "FRÅGA MIG!" Oh, man. Tänkte jag. Vad då fråga mig, Jag kan inte svara på andra frågor än vart de ska sitta och vart toaletterna finns! Det gick fint. Det brukar det göra bara man ler stort och nickar medgivande. Alla hittade sina platser och de allra flesta uppskattade föreställningen.

Ja, det vill säga alla utan en liten tant i typisk pingst-mundering á la 1952. (Knut i nacken, hatt, kappa, kjol och rejäla klackskor) Hon linkade fram till receptionen efter en stund efter kyrksalen hade tystnat.
"Vad tyckte du om föreställningen" frågade Gustav.
"Den var för lång" svarade tanten.
"Jaså, tyckte du det?"
"Det var för högljutt också. Och för hårda röster. Varför sjunger ni inte fina adventspsalmer?"
"För att den yngre generationen hellre lyssnar på gospel och pop?" frågade Gustav. "Var det inte något du gillade" fortsatte han. Tanten funderade en stund. Öppnade munnen men stängde igen. "Något mer du inte tyckte om" försökte Gustav. (Gustav är en fin och ädel person med mängder av tålamod.)
"Vilket sätt att ha tomtar i kyrkar, lucior med för den delen. För att inte tala om den där disco-kulan. Vad skulle Lewi Petruhs* sagt om det?"
Tanten fnös lite, sa bakåtvänt att några av barnen i alla fall var söta. De kunde gärna få sjunga nästa år igen.

Haha... vad säger man! Vissa kan man aldrig få nöjda. Jag gillade i alla fall Den Levande Sjungande Julgranen. Fick ju se den hela två gånger. Gratis. Och det är inte illa alls, mina darlins.

* Lewi Petrhus är Pingströrelsens grundare. (Även KD, tidningen Dagen och LP-stiftelsen)