.

Dan före dan före dopparedan hördes ett förvånat utroop från pappa. "Vart allsindar finns sillsalladen någonstans?"  "Ingenstans" svarade mamma och fortsatte att det finns en person i familjen som tar för sig av den på julbordet. Och det är varken hon eller barnen. "Men, men... ni älskar ju sillsallad" replikerade pappa. "Inte alls. Om du vore lite mer uppmärksam på vad våra telingar äter och inte äter, skulle du för länge sedan sett att ingen av dem vill ha den".

Där skulle man kunna tro att konservationen var över. Men inte då. Min far är inte funtad på så sätt. Har han fått för sig att det ska vara, låt oss säga sillsallad på julbordet. Ja, då ska det minsan vara det. Han beodrade någon av oss ner i källaren för att hämta potatis och rödbetor. Själv kuskade han efter ett par äpplen från fruktskålen. Själv snörade jag på mig skorna och krängde på jackan. När jag kom tillbaka efter en tur fram och tillbaka till byn, kändes en pust av vitlök i köket.
"Varför hade du vitlök i salladen när du vet att Ruth inte tycker om det. Nu kommer hon inte ens provsmaka. " sa mamma. "Just det" nickade resten av syskonen. För att göra världen lite mer rättvis gjorde mamma en sillsallad utan sill och utan vitlök. Då blir det en helt vanlig rödbetssallad antar jag.
Resultatet blev således tre kilo sillsallad och två deciliter rödbetsallad. Om någon smörjde kråset med dem? Oh no.