.

Jag vaknade långt innan klockan ringde i morse. När man väl har tid att sova ut ordentligt vill inte kroppen sova. Verkar som om den helt enkelt nöjer sig med sex timmars vila. Undrar om det är för lite. Man har läst att det behövs åtminståne åtta timmar för att kroppen ska orka med. Men vad gör man när det inte går att sova längre?

I alla fall, hörde att syster stökade i köket. Jag stapplade upp och stack ut näsan genom dörren. Hon nickade lagom glatt när jag föreslog en joggningtur. Äh, menade jag och sa att det är nu man ser om karaktären är tillräckligt stark för att besegra minusgraderna. Byltade på oss och satte iväg en skön takt. Även om jag hade velat dra på lite snabbare var det jättehärligt! Luften kändes krispig och frosten gjorde att gräset prasslade. Vi lät tankarna flöda hit och dit och pratade om allt och ingenting. (Det är nog det bästa med syster; att jag kan prata om precis allt med henne. Behöver inte göra mig till eller sätta upp någon mask.) Efter sju kilometer var vi plötsligt hemma igen.

Efter stretchingen (som jag gör alldeles för sällan och då på tok för snabbt)  gjorde vi världens godaste frukost! Ägnade ett par timmar i går kväll med att baka bröd. (ambitiöst, inte sant?) och det blev faktiskt riktigt bra! Så ska en riktigt bra söndag börja.