frosseri av oanade mått.

Helgen har gått i... ja... vad ska man säga... umgängets tecken (det låter allra bäst) I fredags var det Glöggfest hos paret i Haninge. Och när man besöker dem vet man hur det blir; frosseri. Det är inte utan orsak som just den handlingen är en dödssynd... Redan utanför dörren spreds en musig glöggdoft blandat med saffran, pepparkakor och choklad. Innanför stormade vilda barn i högtidsstassen, värmen likaså ljudvolymen var hög och "I natt blev världen ny" la sig som en fantastisk ljudmatta. Blev välkomstkramad, fick ett glöggglas i ena handen samt klappande snabbt på Zingo. Samtidigt. (Låter det som om jag har bra koordination? Haha... knappast! Fråga instruktörerna på aerbicsen. De börjar fnissa efter en stund... Tips, någon?) Cheesecake, butterkaka, chokladbröd, kilovis med lösgodis, julmust.... Ahhh... Mina smaklökar trodde de hade dött och kommit till himlen! Det var trots allt ätardagen men höll igen så gott det bara gick. (Tack och lov för Pepsi Max!)
De hade en inglasad balkong med den största adventsstjärna jag någonsin sett! Där satt vi tills bara de sista skälvande minuterna återstod av Idol. Det visade sig att knappt tjugo procent ville erkänna att de någorlunda följt programmet. Nåja, de har fått informationen ganska oundvikligt trots det. Långt efter läggddags gick bilen hem igen. Precis så, efter läggdags. Oh, dear. Jag låter som om jag är 40-talist, minst! Det är så märkligt. Jag har inga som helst problem med att spänsta upp i gryningen (ja, nu blir det innan gryningen så här på vintern) men att vara uppe längre än midnatt är supersvårt. Väldigt trött men otroligt glad försvann jag in i John Blunds rike.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback