inget livar upp som en mordhistoira
Ibland har man tur som en liten blå. Jag talar naturligtvis om vädret i lördags. Allra käraste syster var rasande och brast nästan ut i högljudd gråt. "Varför, varför varför ska det vara fint väder när jag jobbar?" Tjaaa du... vad svarar man på sådant. Kanske "Tänk på alla patienter som behöver din svala hand på deras brännheta panna. Vem ska ge dem morfin och Stesolid och suppar om inte du gör det?" Hon muttrade något ohörbart. Men blev lite gladare när hon fick en glass. Tänk vad enkelt det är att muntra upp någon!
♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣
Annars begav vi oss låååångt från sthlm i fredags kväll. Tror inte riktigt jag förstår exakt hur långt borta Bålsta ligger. Jag menar, i vanliga fall hoppar man på pendeln, läser bok/tidning/fånstirrar ut genom fönstret tills man är framme en cirkus trettio minuter senare. Men med automobil (I detta fall en pyttenytte rostig Honda av äldre modell.) ser man verkligen hur skogen tar över, vägen blir smalare och Enköping kommer närmare. (Bara det är ett skrämmande tecken på ödebygden) Till slut ser man Bålsta och kusin Annikas hus. Tyvärr inbjöd knappast vädret till grillning, men vad gör man? Står det GRILLA på schemat så ska man banne mig göra det också. Men trevligt blev det! Jag har kommit på att jag gillar min släkt. Och det, my dearest, det är inte det sämsta!
♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣
Men när jag inledde med lördagens väder, måste man ju fortsätta. Lördagen alltså. Det var stekande, brännande hett. Efter husfolket lämnat utemöblerna tog jag dem i besittning. I ett gult skrynkligt linne från Bik Bok (av alla fjortissställen man kan råka på) och minishorts i frotté (ja vet, det är lika hemskt som det låter!) Fast det var himla skönt i solen med Karin Whalbergs "Ett fruset liv". Inget livar upp tillvaron som en isande kriminalroman. På det stora hela blev det några perfekta halvtimmar. Trots att allra käraste syster och hennes P hade druckit upp MIN Pepsi Max. Vissa saker får man helt enkelt bara låta passera.
♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣
Annars begav vi oss låååångt från sthlm i fredags kväll. Tror inte riktigt jag förstår exakt hur långt borta Bålsta ligger. Jag menar, i vanliga fall hoppar man på pendeln, läser bok/tidning/fånstirrar ut genom fönstret tills man är framme en cirkus trettio minuter senare. Men med automobil (I detta fall en pyttenytte rostig Honda av äldre modell.) ser man verkligen hur skogen tar över, vägen blir smalare och Enköping kommer närmare. (Bara det är ett skrämmande tecken på ödebygden) Till slut ser man Bålsta och kusin Annikas hus. Tyvärr inbjöd knappast vädret till grillning, men vad gör man? Står det GRILLA på schemat så ska man banne mig göra det också. Men trevligt blev det! Jag har kommit på att jag gillar min släkt. Och det, my dearest, det är inte det sämsta!
♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣
Men när jag inledde med lördagens väder, måste man ju fortsätta. Lördagen alltså. Det var stekande, brännande hett. Efter husfolket lämnat utemöblerna tog jag dem i besittning. I ett gult skrynkligt linne från Bik Bok (av alla fjortissställen man kan råka på) och minishorts i frotté (ja vet, det är lika hemskt som det låter!) Fast det var himla skönt i solen med Karin Whalbergs "Ett fruset liv". Inget livar upp tillvaron som en isande kriminalroman. På det stora hela blev det några perfekta halvtimmar. Trots att allra käraste syster och hennes P hade druckit upp MIN Pepsi Max. Vissa saker får man helt enkelt bara låta passera.
Kommentarer
Trackback