.

Tjemilen alltså. Jag laddade med frukost runt halv nio och åkte in mot stan en och en halv timma senare. På centralen började jag ana att det var löpartävling på gång. Det kryllade av nummerlappar, tights, och linnen. Första tunnelbanan mot Karlaplan var sardinbursfull. När det andra tåget kom in hittade jag en minilucka och slank in. Allt går med lite våld! Jag följde den långa strömmen av folk till fältet och hittade laget relativt enkelt: Tessans illrosa lagtröja lyste som en fyrbåk. Sofy vägrade tröjan. Av egen utsago att den inte satt så bra som den borde göra, jag misstänker att den var lite för iögonfallande(...) Vid sidan av stod Mela, Andréa och flinade. Jag tyckte tröjan var kalas, lite stor bara. Vi drog runt området en stund och ställde oss i den obligatoriska toakön. Ungefär en halvtimma innan start öppnades himmelens slussportar och regnet vräkte ner. Genomblöt, småkinkig och totalt opeppad kände jag mest för att gå hem. Men att svika laget? No way josé.

Vinkade hej och vi ses om en stund till tjejerna och tog mig in i fållan för startgrupp ett. Undrade med de övriga om inte uppvärmningen skulle sätta igång snart och började studsa på stället. Precis som när solen bröt igenom comulus stratus, pumpade discomusiken igång och sats- tjejerna hoppade igång. Lätta- nästan simpla- övningar som inkluderade den klassiska axelrullningen, sidestep och spark i baken (var det ett hemligt tecken att de hejade på mitt lag?). "Nu går starten om två minuter" gastade konferencieren. "Är ni redo?" Folk skrek ja för allt vad de ägde och hade. Jag suckade och tyckte inte alls om att tävlingen har urartat till en folkfest. För min del är varje tillfälle när man får en nummerlapp på bröstet (alternativt tröja med startgrupp) en chans att krossa tidigare rekord och sätta press på nästa lopp och kommande träningar. Attityden är skrämmande när man i de främre startgrupperna resonerar att "jag kan ju alltid gå när det är jobbigt" eller "guuu vad skoj det ska bli. Visserligen har jag aldrig sprungit en mil, eller ens fem kilometer innan. Men det är ju fooooolkfeeeest och jag är här för att ha rooooligt". Missförstå mig rätt; självklart ska man ha roligt. Naturligtvis är det skoj att det händer saker och ting runt om. Speciellt om man startar i någon grupp längre bak. När man som mål faktiskt har att bara ha roligt. Det är helt okej. Vad jag sätter emot är att när man väljer en startgrupp långt fram och hugger tag i ursäkten att man bara är där för att roa sig. Nej, det går fetbort! Min mening är att man ska komma förberedd till ett lopp. (vilken tid man än har tänkt att piska)  Inte alls nödvändigt att vara i sitt livs form. Men man ska sträva efter att göra sitt absolut bästa. Kämpa, springa, svettas och inte ge upp. Jag blev näsan irriterad när jag såg lättjan och känslan av "att det inte spelar det minsta roll hur det går, jag är lycklig bara jag tar mig runt". Detta i startgrupp ett, som enligt Tjejmilen själva är för tävlingslöpare! Hrmpfff...

Starten brann av och jag gav mig iväg. Förvånad över hur tunga fötterna kändes. Överraskad över hur plan mark kunde kännas som om den gick uppför. Upprepade mantrat "lätt och stark" hur många gånger som helst. Blev irriterad på löpare som sprang just där jag skulle springa. Föreställde mig helium i sulorna och sockervadd i vaderna. Visualiserade hur lekande lätt kilometerna skulle avverkas. Hur vacker banan skulle vara. Energigivande energidryck och underbar publik. Bah, det hjälpte inte ett dugg! Benen fortsatte vara något som mest kunde tillhöra en noshörning. Andningen började krångla, jag som varit stort sett besvärsfri sedan i början av sommaren. Jag hörde hur det började väsa och rossla från luftrören. Mellan 6 till 7 . 5 kilometer gick det rejält tungt. Under den åttonde lossnade det aningen och jag kände under några minuter hur flowet satte igång. Men så fort jag kommit förbi nio-kilometersskylten försvann lättheten. Koncentrerade mig på ett steg i taget men hittade spurten in i mål.

Sofy hittade mig på väg till platsen där vi skulle möta resten av gänget. Ett par minuter senare började det stänka igen. Humöret som inte var det bästa sedan innan sjönk ytterligare ett par grader. Mela kom dit och vi åt upp ostkakan. Kom överrens om att den var väldigt god! Terese studsade fram till oss. Den enda som faktiskt var nöjd och glad och tyckte att banan var lätt. Resten gnällde över en tråkig bana, förvånansvärt tung och alldeles för mycket folk. Haaahh, nu skäms jag nästan över min krassa attityd. Men jag får skylla på att jag var blöt, kall och allmänt olustig känsla i kroppen. (Anar att en förkylning är på väg.)

Väl hemma skulle jag slå mig ner i soffan en stund. Jag vaknade två timmar senare, helt förvirrad med Runner´s world fastkletad vid ena kinden. Masade mig upp, vinglade ut i köket och satte på ett par koppar the. Insvept i min masaifilt kändes det inte så farligt längre. Sega ben, trött hjärna och allt annat till trots. Team spark i baken kickade ass.