.

Trots att mitt namn är ett palindrom på tur, var det sannerligen inte det jag hade igår. Brådskade iväg till Uppsala för att göra en intervju (ytterligare en till mastodont-frilans-uppdraget). När jag kom in till Södra station såg jag att tåget var på väg in. Slet upp SL-kortet och forcerade fram mot spärrarna. Där ställde sig en skitunge i vägen. Han skramlade med en insamligsbössa i näshöjd och påstod att han inte släppte igenom mig om jag inte gav pengar. Det var förvisso till ett bra ändamål; Operation dagsverke och utsatta barn i Bolvia. Just då rann mitt tålamod över. Jag röt åt honom och lät ilsknare än vad jag egentligen var: "Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har blivit hejdad idag. Hur många är ni egentligen? På min tid slet vi på parkeringer eller slavade i butik. Du däremot leker skallra med en bössa, det måste vara jättejobbigt..."
Grabben tog små myrsteg åt sidan och såg sönderchockad ut. Jag drog kortet i spärren och rusade iväg och hann med nöd och näppe in i vagnen. Precis då insåg jag vad jag hade gjort: skällt ut en stackars unge för att han samlar pengar till andra barn. Barn som har det svårt och behöver hjälp och stöd. Hade jag haft tid skulle jag åkt tillbaka, bett om ursäkt och lagt ner rejält med pengar i bössan. Lite olustig till mods åkte jag vidare mot Märsta. Det prisade långsamhetens lov och anlände tre minuter försenat och jag missade Upptåget med en minut. Där ser man, tänkte jag och syftade på att gräla på högstadiekids ger dålig karma. Eller som man sa när jag var liten; en del straffar Gud med detsamma.
 
En kall halvtimma senare kom tåget in och jag på väg mot staden i norr. Väl där vimsade jag bort mig på väg till Vaksala torg (tack å lov för trevliga uppsala-bor) men hann med bussen. Intervjun var bokad till 17.00. 16.59 plingade jag på dörren och puffade till håret. 17.02 hade ingen öppnat. 17.06 satte jag mig på en någorlunda torr trädgårdsstol. 17.17 svängde en silvrig historia upp på uppfarten och jag kände mig frusen, eländig och inte alls på humör att göra en intervju i skjutjärnsklassen. Intervjuoffret skämdes och bjöd på thé. Jag blev varmare och fick ett kanonsamtal. Resten av kvällen förflöt som planerat. Kanske hade jag sonat för raseriutbrottet tidigare under dagen. Man kan alltid hoppas.