.

Var på gymmet i går (någon som är förvånad?) och en tjej kommenterade mina sår. "Herreguuuud tjejen! vad har du gjort för något?"  Jag  tyckte plötsligt att det  kändes trist att erkänna att jag inte riktigt tål tvättmedel, lotioner och annat i den kategorin för tillfället. Känslan från skolan kom över mig då allt med astma och allergi var så töntigt att man hellre åt tio daggmaskar än att ta medicinen framför kompisarna.

Så här svarade jag:
"Alltså, jag skejtade  förra helgen.  Mitt uppe i rampen tappade jag balansen och slungades ner. Gjorde apont när skinnet brändes bort i gruset. Fast hade vansinnig tur som inte bröt något."

Tjejen mitt emot nickade i respekt. Då borde jag självklart skrattat till och sagt att det var ett skämt. Att jag knappt kan hålla balansen på en bräda i svag rullning. Att ärret på ena armbågen är i från hamnen i Varberg då jag ville impa på nån snygging med longboard. (Det gick så där. En annan kille skulle ge mig fart och kickade till brädan istället för min rygg. Jag damp som en julgran, brädan for i vattnet) Istället jakade jag och fick ur mig något i stilen att fler borde testa farten i rampen.

Sweet Jesus. Jag kommer aldrig mer våga träna på Regeringsgatan. Tänk om hon är där och kommenterar min våghalsighet? Vad ska jag säga då, inte kan man i efterhand säga att det inte riktigt var sant.

Man ska inte fara med osanning. Det får bli dagen lärdom. Se och lär, my darlin´s.