hur det kommer sig att tickande minuter ger hjärtstopp
Minuterna tickade på. En efter en som blev till ett helt tjog. Såg för min inre syn hur de staplades på hög tills den blev så stor att minuterna rasade ner i en enda oreda.
Väntan på pendeln kan ibland känna oändlig. Igår var det mer olidligare än vanligt. (och nej. Bara för jag bor i Stockholm menas det inte med att tågen går var nittionde sekund och att jag blir vansinnig över att vänta två minuter.) Tiden för avgång sköts hela tiden fram. Under siffrorna repeterades bannern "tågen är inställda på polisens order". I vanliga fall hade jag inte jagat upp mig mer än nödvändigt. Ok, det är segt och råkallt att vänta på något som aldrig kommer. Men just denna söndag kände jag ansvarets tunga ok över mina skuldror. Det var nämligen "min" söndag att ta upp kollekten i kyrkan. Men står man på perrongen och när inte ens Redbull kan flyga mig till kyrkan, ja då blir det lite svårt. MInutvisaren rörde sig bestämt framåt. Bannern rullade vidare. "Those bastards" muttrade jag och visste inte riktigt om jag menade polisen eller de som var orsaken till själva uppehållet. Knappade på mobilen och försökte få tag i någon som kunde vicka för mig. Första personen svararde med ett glatt "God morgon Ruth!" Hon fortsatte sedan med att föräldrarna var i stan och inte alls hade planer att besöka kyrkan. Suck. Ringde nästa person, och nästa och nästa. Tillslut hade jag gått igenom alla frikyrkomänniskor i telefonlistan. Inte en enda svarade. Klockan pekade på fem i elva. Om tjugo minuter ska jag stå redo med boxen, le stort och vara proffs på insamling.
Å ena sidan, ville jag tänka att det alltid fixar sig. Folket ser att jag inte är där och fixar en ersättare. Men jag fungerar inte så. Panik och blinkande rött ljus är mer min melodi. Allt eller inget, kolugn eller halvt hysterisk, djupandning eller hyperventilera. Ja, tror att du förstår. Mitt i värsta-scenariot-scenen i min hjärna ringer mobilen. Thank God! J på andra sidan tråden som gärna ställer upp. Mot en capucciono vill säga. Men han tar min plats. Jag drar första andetaget på en halvtimma. Cissi och Syster fick sina Vad-Var-Det-Vi-Sa-minerna. Det fixar sig alltid!
Hur det gick med pendeln? Den kuskade igång nästan femtio minuter efter planerad avgång. Och inga poliser fick jag se heller. En sådan dag!
Väntan på pendeln kan ibland känna oändlig. Igår var det mer olidligare än vanligt. (och nej. Bara för jag bor i Stockholm menas det inte med att tågen går var nittionde sekund och att jag blir vansinnig över att vänta två minuter.) Tiden för avgång sköts hela tiden fram. Under siffrorna repeterades bannern "tågen är inställda på polisens order". I vanliga fall hade jag inte jagat upp mig mer än nödvändigt. Ok, det är segt och råkallt att vänta på något som aldrig kommer. Men just denna söndag kände jag ansvarets tunga ok över mina skuldror. Det var nämligen "min" söndag att ta upp kollekten i kyrkan. Men står man på perrongen och när inte ens Redbull kan flyga mig till kyrkan, ja då blir det lite svårt. MInutvisaren rörde sig bestämt framåt. Bannern rullade vidare. "Those bastards" muttrade jag och visste inte riktigt om jag menade polisen eller de som var orsaken till själva uppehållet. Knappade på mobilen och försökte få tag i någon som kunde vicka för mig. Första personen svararde med ett glatt "God morgon Ruth!" Hon fortsatte sedan med att föräldrarna var i stan och inte alls hade planer att besöka kyrkan. Suck. Ringde nästa person, och nästa och nästa. Tillslut hade jag gått igenom alla frikyrkomänniskor i telefonlistan. Inte en enda svarade. Klockan pekade på fem i elva. Om tjugo minuter ska jag stå redo med boxen, le stort och vara proffs på insamling.
Å ena sidan, ville jag tänka att det alltid fixar sig. Folket ser att jag inte är där och fixar en ersättare. Men jag fungerar inte så. Panik och blinkande rött ljus är mer min melodi. Allt eller inget, kolugn eller halvt hysterisk, djupandning eller hyperventilera. Ja, tror att du förstår. Mitt i värsta-scenariot-scenen i min hjärna ringer mobilen. Thank God! J på andra sidan tråden som gärna ställer upp. Mot en capucciono vill säga. Men han tar min plats. Jag drar första andetaget på en halvtimma. Cissi och Syster fick sina Vad-Var-Det-Vi-Sa-minerna. Det fixar sig alltid!
Hur det gick med pendeln? Den kuskade igång nästan femtio minuter efter planerad avgång. Och inga poliser fick jag se heller. En sådan dag!
Kommentarer
Postat av: Mi
Hej Ruth!
Oj nej jag drömmer fortfarande om mina nya skor, skulle vara bra att få dem hemkörda. Finns så lite tid i mitt liv just nu , har dead line på min avhandling i April och tills dess får jag drömma om kvalitets shopping........
Trackback